god eftermiddag på er mina fina läsare! hur mår ni, mår ni bra den sista november? kan inte fatta att det är 1 december, 1 advent och julkalendern imorgon. november har bara seglat förbi.

 

jag vet inte riktigt hur jag mår idag, ångest vid matbordet så gick ut på en promenad efter lunchen och smart som jag är tappade jag bort mig bland gatorna hittade ut i alla fall.

 

föresten? kan ni ens fatta att kevin gick vidare i idol, måste vara Sveriges pinsamaste grej som hände just. ville sett erik och elin i idol. pinsamt om kevin skulle vinna med. har lust att nita vart enda liten kotte som röstade på kevin för han sjunger så långt ifrån bra de andra två så det är sjukt.

är helt slut, trött, huvudvärk, illamående, yr och rastlös.

denna veckan, denna dagen har verkligen varit en utmaning. idag tog jag en muffins till mellanmål och bara den låg där på bordet framför mig så kom ångesten, andningssvårigheten ökade men det vara bara bita ihop och äta upp blåbärsmuffinsen no way out.

 

vill inte ha mer utmaningar, sötfika eller något sånt. är så trött på att vi BARA får sötfika här till mellanmål HATAR DET runt ut sagt. belönade mig med en cigg och ska snart ta och vila en stund, vet inte riktigt vart jag är någonstans just nu känns precis som att jag sitter vid ytterdörren med datorn men det gör jag inte. vad är felet? ÅÅÅÅNGEST DÖÖ!

 

föresten har varit här i exakt 100 dagar nu. fortsätt kämpa felicia!

hur bra text? 
det stämmer så bra för man säger och tror att det är så lätt men när man väl ska göra det så är det så fruktansvärt svårt. jag är en sån person som tänker mest på alla andra i min omgivning men inte på mig själv vilket kan bli svårt i längden för mig själv när jag vill att alla andra ska må bra och vara friska medan jag själv sitter i skiten och tycker det är svårt att göra det. känner ni igen er? Kommentera gärna några situationer ni känner igen detta i.

hade samtal med min behandlare och det var ett jobbigt samtal. satt och grät och grät åh tårarna kunde inte stoppas så jag orkade inte mer och gick ut genom dörren, gick med tunga steg upp till mitt rum och min behandlare följde efter men jag vill inte tillbaks in i rummet jag vägrade. vi satt i mitt rum och pratade om allt och jag kunde som sagt inte hejda tårarna, min behandlare sa att när tårarna kommer så gör man rätt det är såhär jag vill att ett samtal ska se ut för det ska vara jobbigt och det ska synas att det är svårt och det är sant. inte så att jag går in i behandlarhuset och pratar med min behandlare och skrattar och ler för jag tycker detta är piece of cake.

 

väl efter samtalet så var det lunch, vi hade flyttat torsdagslunchen till idag för att personalen skulle iväg, dagen blev ju inte direkt bättre med efterätt och allt och jag tvivlar så fruktansvärt jäkla mycket nu att jag måste verkligen måste ta ett beslut nu om jag ska fortsätta eller om jag ska åka hem och ta ett break några veckor och komma tillbaks med mer kraft och styrka men det är kört för jag kommer ändå aldrig hitta dit till mer kraft och styrka.

 

nog om detta, nu ska blir det middag (jag som bara kände efter lunchen att jag var färdigäten) nejnej

jag är glad att jag har samtal imorgon med min behandlare för jag är så arg och så lack att jag skulle kunna springa 20 varv runt huset. min ångest är så galet hög att jag också skulle kunna gå ut och röka upp hela mitt ciggpacket. tänker sitta inne på mitt rum hela kvällen och lyssna på musik och bara gråta av min smärta.

Rädsla är en icke viljemässig reaktion på något hotfullt utanför oss själva tex. att du ser en spindel, de hugger till i ditt bröst och du skriker till och hoppar omkring av rädsla det kalls trigger. Triggern sätter igång en aktivitet i vårt autonoma nervsystem som förbereder oss för flykt eller försvar. Hur man reagerar på situationen beror på vår enskildiga inlärningshistoria - om vi nu ska ta ett exempel till så släpper vi istället in en orm i rummet med dig och dina kompisar så kommer de alla reagera med stor rädsla och kommer visa det på olika sätt. De allra flesta reagarer med rädsla men agerar på olika sätt på hur det blir rädda. Det roliga är att beteendena har samma funktion - man vill göra sig av med den att man inte vill vara i samma rum som ormen.

 

När vi blir rädda så försöker vi som på samma sätt som ångest undvika, dra in inarbetade knep för att kunna hantera svåra situationer= använder säkerhetsbeteenden men som i sig blir en flykt för situationen men detta har vi lärt oss för att överleva det svåra. 

veckan hemma är över och jag är på plats i Varberg. det har varit så skönt och vara hemma och jag har verkligen haft det jättebra. besökt vännerna i skolan, planerat inför kommande veckor med skolan, träffat saknade släktingar, fikat, bowlat, varit på bio och träffat saknade och goa vänner jag trivs så galet bra med, har hunnit med och jobba några timmar, utmanat mig så där några gånger. tummen upp på det! bion föresten the hunger games: catching fire var galet bra dock inte bättre än ettan mer ser fram emot att se tredje delen.

 

visst jag har haft jobbiga stunder också men har försökt att skjuta undan dom och tänka att det får vara där och att jag inte kan göra så mycket åt det och lära mig att leva med det vilket jag kommer i princip göra hela liv. som jag skev i mitt andra inlägg så har jag inte riktigt hittat motivationen och styrkan hemma men jag gör detta ändå för jag har sett denna veckan vad livet har att erbjuda mig när jag väl blir frisk och jag ser fram emot att göra så mycket roligt som jag inte har kunnat göra pga sjukdomen.

 

fredag och arg, ledsen och besviken, varför förtjänar jag att känna såhär  denna fredag då man borde kanske vara lite mer glad för det är helg och ingra måsten och krav, typ men nej nej inte jag. 

 

var och jobbade idag hos pappa vid 7, åkte och köpte en färsk fralla till mig själv (åt upp hela) men fuck vilken ångest efteråt. åkte till emelie som var på salongen idag och klippte mig och färgade håret till kallare ask som jag ville ha. åkte till skolan lite senare och hälsa på klassen och önksa dom en trevlig helg så roligt och se dom!

 

har legat i sängen ända sen jag kom hem och kollar gossip girl, ångesten sitter i fortfarande och ännu mer nu när jag åt mitt mellanmål. ååå fan hatar denna fredagen!! ska på bio senare, the hunger games: catching fire, har även utmanat mig och köpa en coca cola zreo. wish me luck efter denna jobbiga dag som varit. 

allt präglas om så mycket, är det inte det ena så är de det andra. jag är trött på att känna mig fast, instängd och oförlåten. du stänger inne mig som i ett mörkt rum med en svepande fas av oduglighet, missnöjdhet, glömsk och skräckslagen åh jag vill inte känna så jag vill känna mig duglig, nöjd (de kommer jag ALDRIG blir efter det här). 

att liksom hela tiden får känna en sårbar smärta som är så skör att det känns som en kniv mot handleden av smärta och det gör ont vill jag lova, det är en fruktansvärt obehaglig och ond känsla.

 

jag vill inte ha de där tvången jag måste göra annars får jag skam, jag vill inte ha massa måsten för annars får jag ångest, jag vill inte känna att detta kan jag inte äta för då blir jag tjock och jag vill inte heller känna att jag inte vill leva för att du har tagit över mig som egentligen inte är jag men som har blivit mig, som min identitet. en identitet släpper man inte bara hej vilt utan den tar tid att arbeta in och den tar tid att arbeta bort. men jag ska inte säga att jag inte gjort/gör framsteg jag försöker utamana mig hela tiden som är så töntiga utmaningar för er som inte är i situationen men som är otroligt jobbiga för mig. jag har varit hemma nu i 4 dagar och försöker hitta motivation, styrka och kraft hemmaifrån som jag kan ta med tillbaks där nere. men jag har inte riktigt hittat motivationen, styrkan finns inte för fem öre och kraften ja den har jag gett upp för ett bra tagsen.

 

oavsätt om jag är en ganska envisen person som vill så mycket så känns det så fel att jag inte tar mig upp med en gång och snabbare men jag vet vad som hindrar mig och jag vet vad som står och tynger ner mig som en 100 kg tyngd men jag kan inte få fram det.

 

jag gråter när jag gör dig något fel. jag tappar tålamodet när ångesten kommner. jag faller när spegelbild syns. jag drömmer ständigt mardrömmar om hur hemsk du egentligen gör mig som människa. jag ser piggare och gladare ut men inombords surrar allt fram och tillbaks i mitt huvud att jag gradvis faller ner och skriker efter de jag helst av allt vill. ska jag lyssna på dig så kommer jag vara fast med dig tills vi båda inte orkar mer. hur kan jag älska dig så mycket trotts allt mitt trogna hat till dig? hur kan man göra en människa så sårbar och oduglig som du? jag brukar slå dig om nätterna men jag får ont själv. jag brukar skrika och säga till dig om dagarna och nätterna att du ska lämna mig och låta mig va men du är som en otäck psykopat som kräver mer uppmärksamhet än vad jag borde få. jag är svag för dig. jag ska visa dig att jag är starkare än dig och att du har gjort mig illa så fruktansvärt länge. 

vaknade först vid 4 helt klarvaken, somnade om och vaknade igen vid 6 gick upp och ställde mig vid dörren jag kände hur yrslig jag blev och helt plötsligt hade jag svimmat av och det gick så fort så pappa hade kommit in, så läskigt. det värsta är att jag fortfarande är lite yr och ont i huvudet.

 

drog till skolan efter frukost, träffade klassvännerna och andra saknade vänner jag inte träffat på väldigt länge. så kul att äntligen få träffa dom!

har varit hemma nu i några timmar, skönt åh ta sin tid landa lite och göra sig hemmastadd. har packat upp alla väskor och lagt in allt i garderoben, shit vilken tid det tog så är det när man typ tog med sig hela hemmet, ska dock inte ta med mig lika mycket tillbaks eftersom jag åker tåget och tänker inte åka tåg med 5 väskor haha.

 

har ätit lite söndagsmat, umgåts med familjen så skönt att äntligen hela familjen är samlade. ska kolla på bron kl 9 sen blir det läggdags för mig.

packat ihop allt i rummet, nu står det tomt med 3 fulla väskor och 2 papperspåsar med saker. när man blir utskriven (åker på en längre permission) så måste man packa ihop sin saker för att det kommer folk tillbaks på permission som ska bo där medan vi andra är borta nån/några veckor. mamma och pappa kom strax efter halv 11-11 och hämtar mig. ska ta en sväng in på ikea.♡♡

 

och så var det fredag, två dagar kvar tills hemfärd (permission) och jag ser verkligen fram emot det och jag vet så innerst inne att jag behöver komma hem trotts min motvilja jag och min behandlare har bestämt att jag ska åka hem och tänka igenom hur jag vill, om jag vill ta en paus från behandlingen eller komma tillbaks och vara mer motiverad. jag MÅSTE lära mig att ta emot smärtan som jag inte erbjuder själv utan som kommer hur jag än vill.

 

idag har varit en si sådär dag för min del, har försökt att liksom blinka och glömma, stoppat i hörlurarna i öronen och haft musik på hög volym, tagit en långpromenad (fast jag inte får), vilat i max 10 minuter, lagat mat ikväll blev det tacos. ikväll ska hela gänget bänkas framför soffan och kolla idol och fotboll mellan Sverige - Portugal, kan bli riktigt spännande.

 

 

jag låg och funderade igår kväll länge att jag skulle ge upp och avsluta min behandling, åka hem några veckor och rensa tankarna från allt och lämna denna instängda miljö. jag pratade med min behandlare om detta och han frågade mig några ledande frågor som han visste svaret på men han ville ändå få höra dom från mig, jag svarade och detta ledde då till att jag kan INTE ta en paus från min behandling för att jag vet vilket helvete jag skulle komma tillbaks till och hur dåligt jag skulle må (vilket jag redan gör) men jag fick inte alltså det var verkligen en blankt nej att han inte ville jag skulle avsluta min behandling. min behandlare vill mig så väl och vill verkligen att jag ska bli frisk och jag ska inte vara här en dag längre än jag behöver och det är jag fullt medveten om men när man varken vet om man vill vara här eller hemma, vad ska man då göra?

 

jag ska åka hem på söndag, en veckas permission och då ska jag verkligen ta reda på vad som får mig att vilja fortsätta denna kampen mot ett frisk liv och verkligen se det riktiga liv som jag har framför mig. men när man ligger och vrider och vänder sig på kvällarna med gråten i halsen och tårar som faller ner på kinden, hur i hela helvete ska man då orka kämpa? men jag ska ta reda på detta hur jag ska ta mig igenom detta och jag ska ta mig ur detta starkare än någonsin!

jag känner att min kropp är i obalans samtidigt som den börjar bli i balans, jag kan inte acceptera jag kan inte förstå och när ska jag göra det? detta har förändrat mig så fruktansvärt mycket och jag vet inte om det är positivt eller negativt. jag vet inte riktigt om jag vågar förstå allt eller vill jag förstå det? jag ska hem och tre dagar och jag ska verkligen bevisa att jag klarar detta men någonstans inom mig så skriker det att gör inte rätt gör fel och vem ska jag lyssna på? en vecka, en hel vecka ska jag vara hemma på permission och jag ser fram emot att träffa alla människor där hemma  och även komma till skolan ett tag.

 

- tänker inte gå in djupgående på allt eftersom att jag tycker vissa saker är personligt och ingen annan behöver veta allt heller men jag gick på BUP innan jag kom till varberg, jag gick 1-2 gånger i veckan och pratade med min sköterska jag hade där. allt kändes skit och piss men när man var där så kändes det la nja helt okej men när jag väl var hemma så rasade allt ihop igen. jag tyckte inte jag fick den hjälper jag ville på BUP, visst jag gjorde det jag skulle och så men ja. sköterskan sa massa saker till mig som hon trodde skulle göra mig frisk vilket jag inte blev annars hade jag inte varit här.

 

-för och nackdelar med varberg och bup:
varberg- det är ett av nordens bästa behandlingshem, det finns personal dygnet runt, du pratar med en behandlare 3 gånger i veckan, du har avslappningsövningar som ska göra dig lugnare och komma ner i varv, vi brukar ha basal kroppkänndom där vi tränar uppmärksamhet, styrka i kroppen osv. nackdelar med varberg är att man ibland kan uppleva orättvisa, att den ena får göra det och den andra får göra si och så men det är bara att vänja sig vid det där för det får man så ut med, kommer inte direkt på någon annan nackdel det beror helt och hållet på hur man mår, vilka dagar det är och vad man själv upplever nackdelar. 

man får betydligt mer hjälp här i varberg än vad man får på BUP, dom är såpas utbildade här än på BUP så det är såså stor skillnad. man jobbar med allt samtidigt man går inte specifikt in bara på just mat eller bara på just tankar utan allt är tillsammans i behandlingen. 

har precis ätit frukost yoghurt, flingor, hallon och en mjuk macka med skinka så nu är jag galet mätt.

har inte alls sovit gott denna natten, mina sömntabletter börjar bli värdelösa och jag somnar inte fören mycket sent och vaknar på nätterna klarvaken.

 

det är inte mycket som händer här i andra huset om man jämför med steg 1. visst det känns bättre för mig att vara här på sätt och vis men saknar mina goa vänner där inne, jag har lätt för att känna mig väldigt ensam oavsett ifall folk finns runt omkring mig, det är fruktansvärt jobbigt.

 

mormor och morfar var en stund på besök, det kom med fina blommor som det tyckte jag skulle ha i mitt nya rum. har varit så ledsen idag och har verkligen inte alls varit med. emelie och emil kom hit efter lunchen och vi drog till stan och fikade (inte jag) vi pratade en stund och åkte sedan tillbaks hem.

 

de som ville fick följa med ut i bilen med personalen idag igen, vi åkte ner till hamnen och matade fåglarna och andades frisk höstluft annars andas jag ju bara luften här inside the box. har fått mitt rumsnummer det blir nummer 7, har packat ner byxor/och tunna tröjor i bara en väska, tjocktröjor i en stor svart soppåse som är full och då är inte alla kläder urplockade i garderoben, det är nu jag inser hur mycket kläder jag har med mig whoop:$

 

i ärlighetens namn så mår jag så jävla dåligt, men jag vågar inte riktigt erkänna det för mig själv. jag gråter inte lika mycket utåt men inombord så gråter jag hela tiden. jag kan inte riktigt säga hur mina tankar går om allt eller hur jag känner inför nästa steg jag ska ta eller om jag helt enkelt bara ska ta ett break och ge upp? 

det är många gånger jag har frågat mig själv om jag ska ge upp och lämna det bakom mig men då kommer tanken, vad kommer hända om jag åker hem, kommer det bli bakslag? jag har redan fått bakslag här i behandlingen men det är inte ovanligt att man får det men som ni vet så klarar jag inte av smärta, jag hatar den oändliga och odödliga smärtan som långsamt skymmer min tillvaro och det gör ont så jäkla ont gör det. 

 

tänk dig att cykla i en ond motvind som inte vill att du ska komma fram och när du väl kämpar och verkligen trycker ner fötterna på pedalen och trampar allt du har för att komma fram men inte kommer dit du vill just såhär känns det för mig jag vet inte vilken väg jag ska gå och det känns så meningslöst då att kämpa när man endå inte kommer någon vart. 

det har i princip regnat hela dagen, vi bestämde oss för att ta en tur ut med bilen så vi åkte till Lasse Backa och gick in och ut i några varoaffärer så vi fick köpt det vi skulle. har haft en ganska ångestfylld dag men det lättade lite när jag och två andra vänner pratade om allt möjligt i 2 timmar. säger bara shit vad klockar går när man glömmer bort tiden. 

 

ikväll ska vi kolla på så mycket bättre, måste ju se Ken Rings låtar tolkas av dom andra. spännande! Har börjat packa lite smått inför flytten till andra huset men har en del kvar. 

tar tåget 08.44 för en dagspermission, emelie ska klippa och färga mitt hår sen ikväll åker jag tillbaks igen. så skönt med fredag det är inte så många kvar här på kliniken vi är 4 st så det blir rätt lugnt här i helgen. ska packa och städa för på måndag flyttar jag till uppföljningen (steg 2). tror det blir bra för står bara just nu på samma position och inte går något vidare, så lite förändring behöver jag men rädslan sitter i, ångesten är 100% och allt kommande skrämmer mig.

jag känner sån skam, sån ångest. jag hade ju sagt till mig själv att detta skulle inte ske du ska inte göra detta men mina automatiska tankar blev så starka och impulsen trängde sig fast vid mig att jag inte kunde stå emot. jag kände för en stund vad skönt, men nu i efterhand känner jag bara vad i hela jäkla helvete Felicia gör du såhär mot dig själv? 

 

jag har styrka, jag har kraft och jag har envishet som gömmer sig bakom som inte syns så ofta. jag måste börja använda mina starka sidor för att komma någon vart och komma vidare i denna process som jag går igenom som sagt man måste göra annorlunda för det ska bli annorlunda.

orkar inte skriva så mycket mer idag, är så låg och mår som längst ner på min framtida topp jag ska till. 

har pratat en del med personalen idag och det är så skönt när man gör det får man får så mycket tips och lite push och det är de man behöver. 

 

känns i luften nu att det börjar bli galet jäkla kallt, känns som att det ska bli snö i luften man vet aldrig, snart ligger snön som ett tjock lager på marken, det ser jag inte fram emot. på måndag flyttar jag till uppföljningen (steg 2), är så rädd och osäker att jag går och grubblar på det där om dagarna och rädslan sätter sig så starkt för jag vet inte vad som händer och jag vet inte vad som kommer att hända. det får jag luska i själv under tidens gång på uppföljningen,

 

har haft en mycket bra helg med familjen här hemma. har inte gjort så mycket mer än att vara hemma och tagit det lugnt kollat tv, övningskört och även möblerat om mitt rum och tagit bort stol/skrivbord, blev väldigt bra faktiskt. så skönt att vara hemma tycker jag, behöver lämna min trygghet där nere och se lite nytt här hemma, göra saker jag inte gör där nere. 

 

tar tåget tillbaks i eftermiddag, är rädd att jag inte ska hinna med bussen och att chaffören åker eftersom tåger är framme 17.19 och bussen går 17.20 får springa som en galning helt enkelt och hoppas på att bussen väntar. kommer tillbaks till Alingsås igen om 3 veckor och då är jag hemma en vecka och den veckan kommer bli mycket planer på g. vet inte om jag ser fram emot det eller inte....

jag borde vara glad. men du säger att det är fel.

jag borde inse att jag smått börjar fungera. 

du säger att allt är fel. men jag vet inte vad jag ska tro på.

min hjärna är paj, den är långt ifrån reparerad.

det tar lång tid att inse att den kommer var paj i flera år efteråt.

jag vet att du tycker det är bra. och jag vet inte vad jag tycker.

åkta till pappas jobb för jag orkade inte vara hemma ensam. ska vänta på pappa tills kl är 1 då han slutar jobbet efter det ska vi handla.

 

vid halv 4 ska jag träffa en vän i stan, vi ska fika och jag och min behandlare har kommit överens om att jag ska fika något för att vara med i "gänget" och inte sitta där och inte äta någonting. jag vågar inte köpa något, jag vågar inte äta det, jag vågar inte ta smärtan men jag MÅSTE göra det för att annars kommer det tar flera flera månader innan jag tar tag i det och vågar som sagt, nu eller aldrig. skit i fall din ångest blir skyhög eller om du får en panikångest och hyperventilerar.

om 3 månader, 29 dagar så ses vi. är så jäkla taggad det kommer bli så galet mäktigt och magiskt att gå på hans korsert. eftersom bråvalla blev inställt för mig så kunde jag inte se honom där, tur som haver så har han spelningar på hemmaplan. längtarlängtar!!