No.1- Sluta aldrig, funkar det inte börja om på nytt
sant sant sant
“Anxiety is not rude. Depression is not selfish. Schizophrenia is not wrong. Eating disorders are not a choice. Obsessive-Compulsive Disorder is not crazy. Mental illness isn’t self-centred, anymore than cancer is self-centred. It’s a medical illness.”
"Det var ingen slöseri med tid, om du lärde dig något"
Min resa- min resa än idag har varit slöseri med tid- Fast jag har lärt mig så otroligt jäkla mycket. Jag har inte direkt blivit okunskaplig inom kost, träning, hur kroppen påverkas, hur förstörd man blir, psyke, tänk, beteende, hur ont det gör, hur det känns att må bättre trotts att leva med en ätstörning (dock gradvis otydligare), vad som är en normal portion alltså inte mat som är i underkant, lärt mig att det är okej att äta godsaker utan att det händer något med kroppen för man blir INTE tjock av godis, sötfika, drickor, alkohol you name it trotts att jag inte riktigt kan ta in det än så är det så är det faktiskt så, att man inte går upp i vikt. Det gäller bara att lyssna och lite på vad andra säger speciellt det som är specialister inom ätstörning och kan detta. Men varför är det då så svårt att ta in de dom säger?
Saken är den att vi inte vill tro på dom för våra hjärnor är så inpräntade med att allt som har med mat och göra och socker är farligt fast det inte är det. Gör man livsmedel till en ohälsosam vana klart som tusan det blir ohälsosamt på sikt, eller hur? Att svälta kroppen och bara leva på protein är ohälsosamt, att bara leva på godis och inte äta riktig mat är ohälsosamt osv osv. Man bör ha i sig riktig mat varje dag. Frukost, lunch, kvällsmat och några mellanmål där emellan.
Vad som däremot är slöseri med tid- det är att hela tiden gå in den ätstörda bubblan som jag inte riktigt än har släppt men jobbar på hela hela tiden. Det är så mycket slöseri med tid och liv. Frågan är, när ska man ha skam nog att släppa sin ätstörning, när är man redo, när har man vunnit?? TESTA TESTA!!!! Du blir starkare genom och testa dig fram
HEM FINA HEM
Var nervös från morgonen tills jag lämnade Capio.
Packade ihop alla mina saker, sa hejdå till de som var i närheten och drog sen med mina släppta vingar ifrån Capio, hela vägen in till stan grät jag, jag bara grät och grät och fattade först inte vad i hela helvete jag hade gjort. Men jag tog mig i kragen och sa sen "dett ska fan inte bli misslyckat bara för du har valt att avbryta". Och nej det ska det inte.
Jag var nervös hela dagen över vad som skulle hända, vad min behandlare och läkare skulle säga men det gick bra. Jag och min behandlare pratade om här nästkommande och innan jag får min plats på Mando måste jag ha en samtalskontakt och det blir nere i Varberg tills vidare trotts att jag är hemma.
Jag och läkaren diskuterade min resa, att jag hade gjort en lång resa men det är fortfarande mycket var jag har kvar att arbeta med. Det finns stor risk för mig att falla tillbaks igen, vilket jag inte planerar att göra för jag vet vilket helvete det är att ta sig upp igen. Jag har ändå kämpat i några år nu och varit i behandling sen förra året och det känns så synd att ha förstört behandlingen jag gjort där nere på Capio det känns ovärt.
Än så länge känns det läskigt att vara hemma, men endå skönt. Jag måste släppa min ätstörning nu så jag kan bli en fri Felicia, jag vill inte bära en tung kropp med ätstörning runt omrking mig, jag vill bära en kropp utan ätstörning och då krävs det vilja och styrka. Det handlar bara om mig själv detta, jag måste ta tag i det ingen annan.
Tack alla som har stöttat mig nere på Capio! Utan er hjälp hade jag inte stått där jag står idag, trotts lång resa kvar.
Tack alla som har stöttat mig nere på Capio! Utan er hjälp hade jag inte stått där jag står idag, trotts lång resa kvar.
HAR BESTÄMT MIG
Har besämt mig nu, att jag tar en paus från behandlingen. Jag behöver åka hem, se positiva perspektiv och intryck, göra de saker som får mig att må bra och som jag vet håller mig delvis borta från tankarn. Jag trivs inte på Capio och jag trivs inte hemma men det enda rätta är nog för mig just nu att ta en paus och vara hemma en tag och tänka igenom.
Det tar på både krafter och psyke att åka fram och tillbaks mellan Alingsås-Varberg och jag behöver vara hemma med min familj och vänner för det är dom jag mår bäst med. Jag behöver med andra ord tänka igenom hur jag vill ha allt och jag ger denna platsen till någon behövlig än att jag ska vela.
Berättar mer imorgon.
Tänk på dom starka styrkorna före dom svaga styrkorna
Starka styrkor: envis, glad, omtänksam, bryr mig om det som ligger mig varmt om hjärtat.
Svaga styrkor: trotts envis så har jag så lätt för att ge upp, rädd, aggresiv, lågt tålamord, nervärderar mig själv allt för mycket, är inte snäll mot mig själv.
Det är väldigt bra att skriva upp sina starka styrkor man har och som man kommer långt med, sen är det bra att också srkiva ner sina svaga sidor för att få det konkret och se vad det är jag har som är bra och vad som sen är mindre bra. För visst kan man alltid jobba bort något av det svaga styrkorna?- Med rätt metod.
Jag försöker kolla ganska mycket på mina starka sidor och se vad jag egentligen är, för med en ätstörning så glömmer man bort vad man har för stark sida, man påminner hellre sig om de svaga sidorna och det är de sider som ska ska förminskas. Jag är så dålig också på att ge mig själv komplimanger, se mig själv för den jag är eller att jag duger som jag gör, inte sätta massa höga krav och prestation på mig själv. Men det är just DET jag gör. Hur skönt hade det inte varit och kunnat vakna på morgonen eller säga under dagen till sig själv att "jag tycker jag är så fin, eller jag tycker jag är en omtänksam person, jag duger som jag är, jag är bra som jag är". Det är sällan man går runt och säger det till sig själv som en sjuk (ätsdtörd) person. Sen finns de det personer som inte har en ätstörning som också nervärderar sitt tycke om sig själva.
För mig, så är det så såvårt att acceptera, men det är något jag jobbar så galet mycket med att beröma mig själv och ge mig komplimanger för jag har gjort något bra och kunna känna mig stolt för jag gjorde något bra. Inte se ner på att jag åt en godispåse för jag gjorde en utmaning utan tänka att jag var stark som vågade göra det och gå emot min rädsla, även våga göra saker som är din rädlsa.
Vad har ni för positiva starka styrkor?
bv
Jag kommer aldrig, aldrig över min döda kropp lämna dig och det står jag fast vid.
Med dig är jag som starkast och utan dig är jag som svagast♥
Med dig är jag som starkast och utan dig är jag som svagast♥
5 MARS
stormtrivs i min nya vintageskjorta, älskar den!
Går och nynnar på Avicii hela dagarna, försöker peppa mig själv och muntra upp mig själv för saker jag gör bra och faktist klarade av att äta trotts ångest. Men ångest är bara rädsla- glöm inte det!! Och rädsla går över om du gör det om och om igen så sluta inte kämpa om du inte lyckades första gången.
Annars då, jo jag var i skolan igår och var med i restaurangen- jobbigt japp men helvete vad kul. Saknar klassen, alla fina tjejer och känslan över att vara i restaurangen som några grader stabilare än innan. Imorgon ska jag till skolan och likaså fredag, sen ska jag jobba lite hos pappi.
ATT TÄNKA ÄR INTE ALLTID BRA
Dagarna går, jag är hemma, går lite i skolan, pluggar körkort, försöker ta igen lite tanketid, lyssnar på musik, ute och går, jobbar, ger mig själv livsbehov för att överleva.
Jag inser att jag tänker för mycket, på tok för mycket också. Tänker på sånt som är onödigt och sånt som är livsviktigt men prioriterar mest det som är onödigt. När jag väl tänker, så kan jag sitta och bara tänka och tänka och må så dåligt över att jag tänker så mycket för jag vet hur såpass dåligt det är för mig att tänka (just nu i denna situation så är de det). Min hjärna sprängs av alla tankar och går sönder i tusen för jag inte hittar dom sprängda bitarna att pussla ihop igen sen. Antlingen ligger den ena tanken där och den andra där och dom conectar ändå inte med varandra. Förstår ni vad jag menar?
Vad är det som gör det så svårt, varför kan du inte bara göra som dom säger?
Hade ett riktigt bra samtal med min behandlare, dock tog jag in 1% av allt vi pratade om för jag orkar inte höra det, samtidigt som jag vill veta. Min självkänsla har blivit så mycket sämre på senaste tid att jag inte orkar stå ut längre. Min rädsla och ångest har ökat något fruktansvärt- vet inte när jag kände såhär senast. Det är så himla obehagligt och gå runt med en smärta som inte går att påverka vare sig jag vill eller inte kan.
Jag försöker dämpa ångesten som jag vet hjälper i stunden men jag kan ju inte göra de saker hela tiden, då blir det istället mer än ett tvång. Jag känner att jag bara vill åka här ifrån Capio nu trotts att jag INTE vill det. Jag vet om det är bäst att vara kvar här tills min utskrivning eller vara på hemmaplan?.
Jag är så jävla rädd, så rädd att jag skakar, sover inte på näterna, får ångest och när jag får ångest så skakarjag i hela kroppen och får massa ryckningar vilket är riktigt obehagligt och det slutar liksom inte heller. Jag försöker dämpa allt med kaffe och cigg, sitta på balkongen och bara andas, titta ut och fundera på vad i helvete jag egentligen vill. Och alla vet nog säkert vad det vill bara att det inte kan veta det för stunden eller erkänna att man egentligen vill dit. Jag kan mer erkänna nu att jag vill bli frisk än vad jag kunde göra innan, innan sa jag ba liksom "ah men jag vill bli frisk såklart" men jag menade det inte för jag var så inne i sjukdomen vilket jag dock fortfarande är men dock är det såklart bättre än tidigare men ni förstår vad jag menar.
Jag känner duma impulser som jag skulle vilja göra men, det som gör att jag inte gör det är att jag vet konsekvenserna efteråt och hur fruktansvärt dåligt jag mår när jag gör det, för visst kan ni känna igen er i att man får ångest när man gör rätt och man får ångest när man gör fel?!. Varför? Jo för att du vet innerst inne att det du gör är fel och när du väl gör rätt så gör det ont för du gör rätt och går emot ditt obehag vilket ska kännas. Det ska inte vara en finkänsla att ta sig igenom ett obehag eller ta sig igenom saker överhuvudet taget. Är ni med mig?
I'VE BEEN WATING FOR THESE MORNINGS
Vaknade till detta imorse, hur fint?! Har varit så otroligt fint och varmt väder idag. Suttit på balkongen och druckit kaffe och rökt, tog en promenad runt strandpromenaden och fick lite kick på livet eftersom jag har så himla mycket minnen här ifrån Varberg. Dock gav det mig både bra och dåliga minnen. Det sämre är från förra sommaren, då jag var som sjukast och var med mamma på Apelvikens camping i farmor och farfars husvagn i två veckor. Jättemysigt att vara med mammi där i sig, men att vara ute mitt på sommaren, sola och liksom inte vara lycklig och varken leva kändes obekvämt och hopplöst. Sen skötte jag mig så fruktansvärt dåligt och gjorde mamma så besviken så det minnena sitter fortfarnade kvar varje gång jag går förbi campingen. Fäller liksom en tår varje gång.
Anyway, vad har ni gjort idag? Förutom att jag har varit ute så har jag haft gruppen- vi pratade om livsmål och förändring, vad man ser fram emot att forsätta kämpa mot osv. Det gör mig faktiskt lite peppad, för jag vet att jag har så mycket att komma hem till och tillbaks till. Mitt liv har ju lite som så slutat pga. Sjukdomen men det ska det fanimej inte få göra mer.
+6 GRADER
Ångest har varit som en dimma över mig idag, den har totalt svept och svept över mig hela tiden, har känt mig så galet nerstämd också. Morgonen började inte alls roligt- hade varken matlust eller ork till att göra någonting men jag fick tvinga mig själv och idag var det ätstörningen som bestämde ganska så rejält över mig.
Kände lite livsglädje över att komma ut i det fina och varma vårvädret, knappt så man behövde ha sin fjällräven på sig. Annars inte hänt så mycket, haft samtal, BK, lagat stark korvgryta med pasta till middag. Ska sätta mig i soffan och se klart på filem The Frozen Ground. Så jäkla bra!
I'M ALIVE
Jag mår bättre, för jag ska på avicii snart och det gör att allt i det stora hela så jäkla mycket bättre. Ångesten är åt helvete. Jag oroar mig för mycket men alltså, när jag är i Stockholm nästa helg så ska jag bara skita i allt trotts all smärta och fast det kommer göra pissont.
Vi har fixat hotellrum i Vasastan, känns som att det kommer bli en otroligt grym helg trotts att jag kommer ha svinont. Men det är detta jag vill göra- vara spontan, inte tänka, dricka bara göra det. Men jag är ju inte där men let's fix this anyway.
SOM EN SICKSACK LINJE
Nej idag har det faktiskt inte alls varit en bra dag, åt mitt fearfood, höll på och börja gråta när jag såg all mat på tallriken- ville bara kasta maten i väggen och springa där ifrån. Fick en uppmaning av min behandlare som jag verkligen måste ta åt mig av nu. Jag kan inte backa hela vägen av behandligen jag har gjort, jag måste ligga snäppet före i tänkandet, jag kan inte glida bak och inte tänka alls för det funkar inte i min sjukdom.
Just nu känns det som att jag har tappat kontrollen totalt, jag är rädd, osäker, gråtfärdig listan kan göras lång. Det känns som att jag har backat, att jag har hoppat två steg två backåt istället för framåt och det gör mig besviken på mig själv för jag ska ju framåt, eller hur? Inte bakåt för vad händer om jag hoppar bakåt? Jo jag är tillbaks på ruta ett där jag började och jag vill inte till nederkanten av allt men allt gör så himla ont just nu. Varför ska jag backa när jag kommit så långt, varför ska jag falla på målsnöret för att jag är rädd och velig- jag tänker inte göra det. Jag tänker inte backa för att jag inte vågar ta steget mot rätt riktning eller försöka ta överkant istället för underkant. Det gör ont jag bara säger det men vad i helvete. Jag måste göra mina livsvärderingar jag vill göra och livsmål trotts en ätstörning fast starkare som person och förhoppningsvis iallfall en svagare ätstörning- jag måste lära mig leva med skiten.
07:47
Igår var det hur fint väder som helst- blåste dock!
Godmorgon!
Har inte alls sovit bra inatt, gick upp ur sängen efter jag lagt mig och satte mig vid datorn,
så är ju inte direkt piggare idag för det.
Har inte alls sovit bra inatt, gick upp ur sängen efter jag lagt mig och satte mig vid datorn,
så är ju inte direkt piggare idag för det.
Tisdag- en ny dag med kanske nya mål och förutsättningar. Ska klara detta, har ett kortsiktigt mål denna veckan som jag bara måste fixa. Det är skitsvårt, det gör ont men vilken väg utan smärta ska jag gå? Ska också iväg och fika på stan med min behandlare vilket kommer bli ren kaos eftersom det har blivit en mer rädsla för mig, har ingen utväg nu när jag väl ska gå med min behandlare. SKITRÄDD! Skiter i om jag får en panikångest eller ballar ur. Ska snart fixa iordning frukost och sen ska jag träffa fina Frida på en promenad. Mys. Dock är inte vädret lika lovande som det var igår:(
SISTA DAGEN I VECKA 7
Mot ett närmare farväl, stillhet och smärta drar jag mig vidare igen. Resväskan är packad för två veckor och det känns som att jag ska flytta igen (gillar inte den känslan längre) Förut ville jag liksom aldrig komma hem när jag väl var i Varberg, nu vill jag lite mer komma hem men samtidigt längtar jag tillbaks.
Denna permissionen, bara en jävla vecka har fallit i bitar. Jag har legat sjuk, säkert slarvat med maten, inte haft någon ork, gråtit och tänk på saker och ting som har huggt i mitt hjärta. Men ärligt talat...ska bli skönt att vara borta i två veckor. Har dock lite saker att se fram emot nästa permission som jag can't handle för det kommer bli så galet fukking bäst. Jaja, hoppas för ni som har haft sportlov, att det har varit bra!
Vem är du med ett halvt eller helt hjärta. Ta reda på det själv genom att finna
Jag känner mig så förlorad
Så underlägsen
Jag visade idag att jag var stark genom att gå emot
Men nu gör det så fruktansvärt och att jag skulle kunna gå sönder i tusen bitar eller kunna dö
Hade behövt något som känts men, du rör inget
Hjärtat gör så ont, pulsen är så hög och kroppen känns så sönderslagen och blek
Känner mig spyfärdig på allt
Varför kan jag inte bara släppa allt och gå vidare?
Hahaha
Nej jag vill inte leva med detta, jag vill vara frisk och må bäst
Mår du bara nu?
Det gör ont och säga och blir svagare genom att jag säger det
Det gör ont och säga och blir svagare genom att jag säger det
Men jag mår så innerligt hemskt jäkla dåligt att jag inte vet vem jag ska lämna mitt hjärta, min smärta eller mina tankar med
FALLER LÅNGT FRÅN DE VI TRODDE
5, 10, 50, 100 mil ifrån spelar ingen roll, jag kommer nog alltid sakna dig och det är jobbigt att inte veta, men det gör ondare att se förlorad ut. Kanske är de man hade det finaste.
Jag slösa bort en del av mitt liv för en sjukdom som i sin tur kommer vara där resten av mitt liv, jag sumpade en chans som jag gav upp.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv eller säga "bra jobbat" för detta var det sämsta jag gjort. Vi kommer alltid lära oss av våra misstag men om man då ångrar sina misstag? Vad ska man göra då?
Man kan inte bara ge upp hoppet, sluta andas och gråta varma tårar. För det kommer inte hjälpa oavsätt om du ger upp eller ger dig fan på att ge allt.
Hade det inte varit fel kanske jag hade haft det jag ville, varit lyckig och lärt mig leva. Jag hade inte behövt tro eller berättat hur jag känner om hopp och frihet för det hade fått komma under tiden. Jag hade glömt vad jag stod i eller vad jag hade för val. Jag andas fortfarnade och jag känner fortfarnade hoppet.
OM DU SÄGER DET SÅ ÄR DET SÅ
Vad saknade du som mest det senaste? Njutning, ångestfri, behag, fri och orädd.
När kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast? Ni vet mitt svar, så tänker inte gå in på denna frågan....
Hur såg du ut för prick ett år sedan? Vill inte minnas hur jag har sett ut eller hur jag såg ut.
Vad tror du kommer bli roligast i helgen? Har inget planerat än, men jag hoppas på roligheter.
Vilken är din favoritfärg för tillfället? Svart
Vilket humör är du på? Det skiftar mellan ledsen till glad, besviken till förbannad.
Vad köpte du när du drog ditt kort senast? Underkläder.
Vad har du på dig idag? En stickad svart/guldig tröja och ett par leopardbyxor.
Vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan? Tagit en promenad, kollat film, funderat, dökollat runt i datorn.
Har du gjort/kommer göra något i veckan som du inte gjort förr? Nej inte än och vad jag vet att jag kommer göra.
Vad oroar du dig för? Livet.
Vad ska du göra nu? Tänkte lägga mig en stund i sängen och kolla film- har svinont i halsen och håller på att bli sjuk.
Meningar som gör ont, trotts att jag inte borde bry mig
"Du ser inte sjuk ut", "hur sjuk är du" osv osv. Alla dessa orden man får höra från olika människor hit och dit gör så jävla ont. Alla små och få ord kan göra så ont i en, av denna idiotiska sjukdomen. Varför ska jag ta åt mig av att jag inte ser sjuk ut eller hur sjuk jag är eller varför det inte syns. Men folk glömmer lätt av att sjukdom sitter inte bara på utseende utan också i psyket. Jag kan vara hur sjuk som helst och fortfarande ha en normalvikt.
Jämför man mig nu med då så var jag riktigt sjuk och då såg man att jag vara sjuk, nu när jag har en normalvikt klart som fan att man inte ser att man är sjuk då, eller hur?. Det är endå psyket som tar längst tid att bearbeta, jag tar åt mig av det något fruktansvärt trotts att jag inte borde göra det. Men några av er känner säkert igen er att man tar åt sig av sånt som andra inte tycker var något att ta illa vid sig, men för oss sjuka så finns det en bristningspunkt för ord och meningar då det gör ont.
