Min resa- min resa än idag har varit slöseri med tid- Fast jag har lärt mig så otroligt jäkla mycket. Jag har inte direkt blivit okunskaplig inom kost, träning, hur kroppen påverkas, hur förstörd man blir, psyke, tänk, beteende, hur ont det gör, hur det känns att må bättre trotts att leva med en ätstörning (dock gradvis otydligare), vad som är en normal portion alltså inte mat som är i underkant, lärt mig att det är okej att äta godsaker utan att det händer något med kroppen för man blir INTE tjock av godis, sötfika, drickor, alkohol you name it trotts att jag inte riktigt kan ta in det än så är det så är det faktiskt så, att man inte går upp i vikt. Det gäller bara att lyssna och lite på vad andra säger speciellt det som är specialister inom ätstörning och kan detta. Men varför är det då så svårt att ta in de dom säger? 

Saken är den att vi inte vill tro på dom för våra hjärnor är så inpräntade med att allt som har med mat och göra och socker är farligt fast det inte är det. Gör man livsmedel till en ohälsosam vana klart som tusan det blir ohälsosamt på sikt, eller hur? Att svälta kroppen och bara leva på protein är ohälsosamt, att bara leva på godis och inte äta riktig mat är ohälsosamt osv osv. Man bör ha i sig riktig mat varje dag. Frukost, lunch, kvällsmat och några mellanmål där emellan.

 

Vad som däremot är slöseri med tid- det är att hela tiden gå in den ätstörda bubblan som jag inte riktigt än har släppt men jobbar på hela hela tiden. Det är så mycket slöseri med tid och liv. Frågan är, när ska man ha skam nog att släppa sin ätstörning, när är man redo, när har man vunnit?? TESTA TESTA!!!! Du blir starkare genom och testa dig fram 

Packade ihop alla mina saker, sa hejdå till de som var i närheten och drog sen med mina släppta vingar ifrån Capio, hela vägen in till stan grät jag, jag bara grät och grät och fattade först inte vad i hela helvete jag hade gjort. Men jag tog mig i kragen och sa sen "dett ska fan inte bli misslyckat bara för du har valt att avbryta". Och nej det ska det inte. 

 

Jag var nervös hela dagen över vad som skulle hända, vad min behandlare och läkare skulle säga men det gick bra. Jag och min behandlare pratade om här nästkommande och innan jag får min plats på Mando måste jag ha en samtalskontakt och det blir nere i Varberg tills vidare trotts att jag är hemma.

Jag och läkaren diskuterade min resa, att jag hade gjort en lång resa men det är fortfarande mycket var jag har kvar att arbeta med. Det finns stor risk för mig att falla tillbaks igen, vilket jag inte planerar att göra för jag vet vilket helvete det är att ta sig upp igen. Jag har ändå kämpat i några år nu och varit i behandling sen förra året och det känns så synd att ha förstört behandlingen jag gjort där nere på Capio det känns ovärt. 

 

Än så länge känns det läskigt att vara hemma, men endå skönt. Jag måste släppa min ätstörning nu så jag kan bli en fri Felicia, jag vill inte bära en tung kropp med ätstörning runt omrking mig, jag vill bära en kropp utan ätstörning och då krävs det vilja och styrka. Det handlar bara om mig själv detta, jag måste ta tag i det ingen annan. 

Tack alla som har stöttat mig nere på Capio! Utan er hjälp hade jag inte stått där jag står idag, trotts lång resa kvar.

Ända sen jag har varit på Capio så har min tid här pendlat så otroligt mycket upp och ner. Ena dagen vill jag forsätta med behandlingen och andra dagen vill jag bara avbryta. Men jag har stått på mig och verkligen kämpat mig igenom för att inte ge upp och för att forstätta med behandlingen. Jag vet att jag min första behandlare jag hade här jobbade jättemycket med att hitta motivationen med att forsätta mot det friska livet, att jag ska göra det för mig själv och inte för alla andra. Men ska jag vara ärligt- jag har gjort denna behandlingen för alla andra och knappt 50% för mig själv. Jag har inte än efter mer än ett halvår hittat min inre motivation, den svajar fortfarande men en sak är säker. JAG VILL BLI FRISK. Det vill jag verkligen och det står jag fast vid. 

 

Trotts att jag avbryter behandlingen så handlar det inte om jag INTE ger upp eller INTE vill bli frisk, jag gör detta för min egna skull nu och inte för alla andras. Jag har velat avbryta behandlingen för flera månadersen men har inte tagit steget själv till att erkänna att jag vill göra det för jag har trott att det blir bättre eller att jag ska hitta motivationen länger in på behandligen. Visst har jag mer motivation nu än tidigare, men jag behöver vara hemma och se vad ett peppenade liv är och vara med nära och kära.

 

Även om jag fortfarande är sjuk så och avbryter behandlingen så ser jag inte detta som ett misslyckande eller "ge upp". Jag står fortfarande svajigt på mina ben och det vinglar lite hit och lite dit men vad fan. Hur i hela jävla helvete kan man ens vilja gå in i detta, fattar inte folk hur svårt det är att ta sig ur och hur svårt det är att hitta styrka tillbaka till ett friskt liv (dock är det induviduellt, men pratar ut i från mig). 

Jag tror man behöver ut och göra saker för att hitta den sista gnistran som fattas, jag själv vet att jag behöver gå på festivaler, konserter, jobba, gå i skolan, umgås med vänner, familj, släkt och bara vara för att jag ska kunna må någolunda bättre. Jag kan inte sitta och inte göra någonting för det är då jag är som starkast inne i sjukdomen. 

Jag blir utskriven antingen imorgon eller på onsdag. 

 

Det är väldigt bra att skriva upp sina starka styrkor man har och som man kommer långt med, sen är det bra att också srkiva ner sina svaga sidor för att få det konkret och se vad det är jag har som är bra och vad som sen är mindre bra. För visst kan man alltid jobba bort något av det svaga styrkorna?- Med rätt metod.  

 

Jag försöker kolla ganska mycket på mina starka sidor och se vad jag egentligen är, för med en ätstörning så glömmer man bort vad man har för stark sida, man påminner hellre sig om de svaga sidorna och det är de sider som ska ska förminskas. Jag är så dålig också på att ge mig själv komplimanger, se mig själv för den jag är eller att jag duger som jag gör, inte sätta massa höga krav och prestation på mig själv. Men det är just DET jag gör. Hur skönt hade det inte varit och kunnat vakna på morgonen eller säga under dagen till sig själv att "jag tycker jag är så fin, eller jag tycker jag är en omtänksam person, jag duger som jag är, jag är bra som jag är". Det är sällan man går runt och säger det till sig själv som en sjuk (ätsdtörd) person. Sen finns de det personer som inte har en ätstörning som också nervärderar sitt tycke om sig själva.

 

För mig, så är det så såvårt att acceptera, men det är något jag jobbar så galet mycket med att beröma mig själv och ge mig komplimanger för jag har gjort något bra och kunna känna mig stolt för jag gjorde något bra. Inte se ner på att jag åt en godispåse för jag gjorde en utmaning utan tänka att jag var stark som vågade göra det och gå emot min rädsla, även våga göra saker som är din rädlsa. 

Jag känner mig så förlorad

Så underlägsen

Jag visade idag att jag var stark genom att gå emot

Men nu gör det så fruktansvärt och att jag skulle kunna gå sönder i tusen bitar eller kunna dö

Hade behövt något som känts men, du rör inget

Hjärtat gör så ont, pulsen är så hög och kroppen känns så sönderslagen och blek

Känner mig spyfärdig på allt

Varför kan jag inte bara släppa allt och gå vidare?

Hahaha

Nej jag vill inte leva med detta, jag vill vara frisk och må bäst

Mår du bara nu?
Det gör ont och säga och blir svagare genom att jag säger det

Men jag mår så innerligt hemskt jäkla dåligt att jag inte vet vem jag ska lämna mitt hjärta, min smärta eller mina tankar med

5, 10, 50, 100 mil ifrån spelar ingen roll, jag kommer nog alltid sakna dig och det är jobbigt att inte veta, men det gör ondare att se förlorad ut. Kanske är de man hade det finaste.

Jag slösa bort en del av mitt liv för en sjukdom som i sin tur kommer vara där resten av mitt liv, jag sumpade en chans som jag gav upp.

Jag kommer aldrig förlåta mig själv eller säga "bra jobbat" för detta var det sämsta jag gjort. Vi kommer alltid lära oss av våra misstag men om man då ångrar sina misstag? Vad ska man göra då?

Man kan inte bara ge upp hoppet, sluta andas och gråta varma tårar. För det kommer inte hjälpa oavsätt om du ger upp eller ger dig fan på att ge allt. 

Hade det inte varit fel kanske jag hade haft det jag ville, varit lyckig och lärt mig leva. Jag hade inte behövt tro eller berättat hur jag känner om hopp och frihet för det hade fått komma under tiden. Jag hade glömt vad jag stod i eller vad jag hade för val. Jag andas fortfarnade och jag känner fortfarnade hoppet.

"Du ser inte sjuk ut", "hur sjuk är du" osv osv. Alla dessa orden man får höra från olika människor hit och dit gör så jävla ont. Alla små och få ord kan göra så ont i en, av denna idiotiska sjukdomen. Varför ska jag ta åt mig av att jag inte ser sjuk ut eller hur sjuk jag är eller varför det inte syns. Men folk glömmer lätt av att sjukdom sitter inte bara på utseende utan också i psyket. Jag kan vara hur sjuk som helst och fortfarande ha en normalvikt. 

 

Jämför man mig nu med då så var jag riktigt sjuk och då såg man att jag vara sjuk, nu när jag har en normalvikt klart som fan att man inte ser att man är sjuk då, eller hur?. Det är endå psyket som tar längst tid att bearbeta, jag tar åt mig av det något fruktansvärt trotts att jag inte borde göra det. Men några av er känner säkert igen er att man tar åt sig av sånt som andra inte tycker var något att ta illa vid sig, men för oss sjuka så finns det en bristningspunkt för ord och meningar då det gör ont. 

Hej mina vänner, hur mår ni? Själv mår jag skit. Jag kan inte sätta ord på allt som bollar i mitt huvud eller vem jag ska lägga över bollen till, mig eller till ätstörningen, ätstörningen eller till mig? Torsdag- sopplunch och efterätt= alla atomatiska tankar kring denna måltid. Men varför har inte JAG rätt och äta efterätt och alla andra, jag ska la ha lika rätt att äta efterätt utan att se någon förändring om alla andra kan göra det. Jag har lika mycket rätt att njuta av det jag egentligen gillar som alla andra. 

När man inte orkar så skriker man ut ord som sårar, som svider i hjärtat och som undras om de orden är sanna. När jag var riktigt dålig så sa jag hela tiden att jag inte orkade mer och att jag inte orkar leva men jag gjorde liksom inget åt det eller jo, jag fortsatte svälta mig själv, förstöra min kropp och bli on the ground. Men jag menar jag gick inte och tog livet av mig trotts att jag hade sjuka tankar (fattar inte ens att jag skriver detta). Jag gjorde istället saker som gjorde ont på mig själv som kommer vara mina ärr för livet.  

När man är sjuk så fungerar varken hjärna eller kropp och det enda man tänker på är mat, vikt, kalorier, kolhydrater, träning, mat, vikt kalorier, kolhydrater, träning osv osv. Detta mals i hjärnan 24 timmar i sträck dag in och dag ut. Du vaknar och tänker på mat, så fort du ätit tänker du på mat, så fort du ska gå och lägga dig tänker du på mat och likaså hur du ska göra dig av med maten du käkar, hur mycket ska jag få i mig, vad ska jag göra för att gå ner mer i vikt och självklart iallfall min, bästa vän, vågen. Varje gång jag hade ätit, druckit, varit ute och gått, varit på gymmet, kräkts, kissat så ställde jag mig på vågen och stod vågen - blev jag lycklig och stod vågen + så fick jag panikångest och gick ut och gick och inte åt, kompenserade något fruktansvärt och gjorde idiotiska saker som jag inte vill prta om. Eftersom jag aldrig drack vatten så vart jag så uttorkad i hela kroppen. Fortfarande väldigt dålig på att dricka vatten men dricker betydligt mer nu än vad jag gjorde då.

 

Idag var bara en sån kväll då jag tänkte på allt allt jag gjort/gör, hur jag vågade, hur ont jag haft/har, hur lätt det är att trilla men svårt att ta stora kliv tillbaka, hur dum man är, vilken liar man är, vilken looser man känner sig. Alla mål man skev upp, tänkte och skulle testa. Gråter jag bara tänker på det men innerst inne vet jag att detta inte är en lycklig väg att gå och man må tycka man är svinlycklig för man lyckas hålla sin ätstörning såpas jävla glad för man gör som den säger men fråga är. Är DU glad, den riktiga du? NEJ det är du verkligen inte och man är egentligen inte glad överhuvud taget i denna sjukdom. Man mår liksom inte som fina fisken som simmar i det fina vattnet utan man ÅT HELVETE och det gör jag fortfarande. 

 

Den enda lyckliga vägen att gå är att leva ett friskt, normalt och fint liv tillsammans med vänner, familj, släkt och du ska kunna njuta av varje bit du äter och varje droppe du dricker. Livet är finare än en svår ätstörning eller hur? även om man kan tycka för stunden att livet är så mycket bättre med en ätstörning. 

 

Jag har än då en lång bit kvar att kriga mot och trotts att jag har kommit en bra bit på vägen så är inte min resa slut än och jag vet inte när den kommer sluta heller. 

Gissa vad jag har gjort idag? Var på gymmet för första gången på över ett år. Frågade pappa om jag fick provträna och se hur jag tog det. Visst man kanske inte ska lyckas första gången med träningen då det har varit det största problemet alltså övertränat som en dåre så fort pappa sa" vi ska värma upp" så sa jag "ah, i 30 minuter?". Fattade själv att det skulle vara omöjligt att börja en uppvärmning på 30 minuter men gott försök iallfall. Väl ställde jag mig på löpbandet och började gå, jag ville hela tiden trycka på mer fart men jag fick inte för pappa, jag försökte liksom höja farten flera gånger men till slut sa pappa "vi går här ifrån då, du bevisar uppenbarligen att du inte är redo än för att börja träna" 

 

Jag vill så gärna komma tillbaks till träningen på ett hälsosamt sätt, inte träna för att hetsa och bränna utan för att jag tycker det är roligt och det har jag ALLTID tycket. Har alltid rört på mig och gillat att träna men till slut slutade träningen som ett tvång för mig att jag var tvungen att gå upp till gymmet, gå ut på promenad och springa över 1 mil. Detta är ju dock inte hälsosamt utan man ska träna med måtta och på ett bra sätt och äta normalt och anpassa maten med träningen. Dock har jag inte kommit till den punkten då jag kan hantera både mat och träning tillsammans eller bara träning eller bara mat men dit ska jag komma en dag för att bli frisk (mer hanterbar) är en lång bit att ta sig igenom och ur och ni som försår vad jag menar vet precis hur det känns alltihop. 

 

Iallfall jag kände mig så glad när jag va på gymmet samtidigt som jag inte kunde le för jag fick så mycket flashback av allt förgående med träningen eller se alla andra stå på ett löpband i över 45 min gjorde mig gråtfärdig för jag ville själv stå där och göra likadant men hade jag gjort det hade jag fallit tre steg backåt men jag har som mål att komma tillbaks till träningen och det SKA jag göra, oavsätt om jag bar får träna i 30 min så kommer det hjälpa mig en bit på vägen för jag mår bäst när jag tränar och får röra på mig och inte på ett sjukt sätt. oj vad jag har snackat... vet inte ens om detta gav ett meningfullt inlägg.

Mörka dagar då jag bara ser en glimt av ljuset

Vad gör man när livet känns meningslöst och hopplöst?

När man försöker dag som natt in och ut men bara ser en förändringsprocess som heter negativ

Till slut orkar man inte kämpa mot ett liv som ska levas fullt ut

Leva i en bubbla är la inget alternativ?

Men vad fan, bli bättre då? Se till att finn din lycka i livet?

Lättare sagt en gjort alltihop

Hade livet varit lätt hade jag varit närmare frisk för längesen

Men vad är det som tar emot? 

Hade jag vetat det hade jag inte varit här

Jag vet inte vad lycka är

Jag vet bara vad tårar i ögonen och en käftsmäll på kinden är

De hjälper inte att du slår dig själv ibland

Men jag måste känna smärta

Vad annars.

 

Livet gör ont, något fruktansvärt ont också. Vi alla människor ska la råka ut för något här i livet men man kan inte veta det innan vad som kommer att ske. Men visst känns det i hela kroppen när något är fel, när saker och ting gör ont, tar emot eller bara känns allmänt jobbigt. Jag känner det tydligt!

 

När jag mår skit så stannar hela min värld upp, jag vet inte hur jag ska tänka eller på vad jag ska tänka, jag vet inte vad jag ska göra, ta mig till eller ska jag bara helt enkelt ge upp livet? Alla atomatiska tankar kommer och sen tänker man "vad hade varit bäst", jag gör detta för min skull och sen får man också tänka runt omkring.

 

Jag älskar min ätstörning trotts att jag totalt hatar den och vill göra uppror mot den hela tiden, tror ni det är lätt? Nej! Annars hade jag ju isåfall varit frisk för längesen men det gör så ont att veta att jag måste börja leva med min sjukdom om att jag kommer få dras med detta hur länge som helst och jag är inte modig nog för det, jag är så himla svag psykiskt fortfarande. jag vet knappt själv vad jag har babblat om men ville få ut att mitt liv gör ont och att jag mår rent ut sagt åt helvete. Kram fina läsare!♥♥

NEJ, även om man så skriker ut det, säger det till sig själv och till andra att man vill vara kvar i sin sjukdomen så vill man inte det. att leva med denna sjukdomen kräker mycket tid och arbete och det tar så otroligt mycket på alla krafterna du försöker ge till stå mer stadigt på benen. i en ätstörning gör verkligen allt ont det gör ont att vakna, äta, inte äta, röra på sig, bara att vara vaken sin vakna tid på dygnet, nätterna osv. det är sant att allt gör ont för allt har ju en mening det är inte för intet man går ut och kompenserar med maten, det är inte för intet man inte kan sova om nätterna när man grubblar och funderar över mat hela tiden om vad man ska äta och hur man ska göra det osv, det är inte konstigt heller att det inte gör ont att äta för även om man är så sugen att man skulle kunna dö så kan man inte för man måste tänka på ätstörningen. man matar i princip ätstörningen genom att göra det som den vill och säger åt dig. kom ihåg att "du är inte ätstörningen". 

 

hur mycket man än vill påverka sin sjukdom så är det så svårt för har man väl fastnat och hamnat i denna cirkel så är det så svårt att dra sig undan. för vissa är det lättare än andra men det är inte enkelt. jag är stolt och glad för dom som är friska och kan leva men just i mitt fall så är jag varken frisk eller kan börja leva ett hanterbart liv. det jag vill kunna göra mer är att faktiskt kunna börja leva ett mer hanterbart liv eftersom jag säkert alltid kommer bära med mig min ätstörning, jag måste börja leva med den och inse att jag faktiskt har mina dagar då allt är sämre än andra dagar. för så tror jag att det kommer bli efteråt när man är mer på benen. 

 

jag tror iallfall att man måste våga och lära sig att leva med sin sjukdom, för man kommer hamna i svackor då man inte vill äta, eller vågar och safear och så är man tillbaks igen. man måste tänka en extra gång vad gör jag nu, varför gör jag detta eller hur ska jag istället göra för att det ska bli enklare.