NY BLOGG- FELICIATHIEL.DEVOTE.SE

Bytt blogg- här hittar ni mig nu för er som är intresserade av att fortsätta följa min blogg och min resa. 
 
 

Inviger vårvädret på bästa sätt

Har hunnit med denna veckan att inviga uteserveringen och en islatte på det. Kan man säga mer än så, att det verkligen är vår och sommar påväg. Älskar att sitta på uteserveringar med en islatte och röka i solen. Så jäkla underbart.

HEM FINA HEM

Var nervös från morgonen tills jag lämnade Capio. 

Packade ihop alla mina saker, sa hejdå till de som var i närheten och drog sen med mina släppta vingar ifrån Capio, hela vägen in till stan grät jag, jag bara grät och grät och fattade först inte vad i hela helvete jag hade gjort. Men jag tog mig i kragen och sa sen "dett ska fan inte bli misslyckat bara för du har valt att avbryta". Och nej det ska det inte. 
 
Jag var nervös hela dagen över vad som skulle hända, vad min behandlare och läkare skulle säga men det gick bra. Jag och min behandlare pratade om här nästkommande och innan jag får min plats på Mando måste jag ha en samtalskontakt och det blir nere i Varberg tills vidare trotts att jag är hemma.
Jag och läkaren diskuterade min resa, att jag hade gjort en lång resa men det är fortfarande mycket var jag har kvar att arbeta med. Det finns stor risk för mig att falla tillbaks igen, vilket jag inte planerar att göra för jag vet vilket helvete det är att ta sig upp igen. Jag har ändå kämpat i några år nu och varit i behandling sen förra året och det känns så synd att ha förstört behandlingen jag gjort där nere på Capio det känns ovärt. 
 
Än så länge känns det läskigt att vara hemma, men endå skönt. Jag måste släppa min ätstörning nu så jag kan bli en fri Felicia, jag vill inte bära en tung kropp med ätstörning runt omrking mig, jag vill bära en kropp utan ätstörning och då krävs det vilja och styrka. Det handlar bara om mig själv detta, jag måste ta tag i det ingen annan. 

Tack alla som har stöttat mig nere på Capio! Utan er hjälp hade jag inte stått där jag står idag, trotts lång resa kvar.

Efter mer än ett halvår här, så faller jag på målsnöret.

Ända sen jag har varit på Capio så har min tid här pendlat så otroligt mycket upp och ner. Ena dagen vill jag forsätta med behandlingen och andra dagen vill jag bara avbryta. Men jag har stått på mig och verkligen kämpat mig igenom för att inte ge upp och för att forstätta med behandlingen. Jag vet att jag min första behandlare jag hade här jobbade jättemycket med att hitta motivationen med att forsätta mot det friska livet, att jag ska göra det för mig själv och inte för alla andra. Men ska jag vara ärligt- jag har gjort denna behandlingen för alla andra och knappt 50% för mig själv. Jag har inte än efter mer än ett halvår hittat min inre motivation, den svajar fortfarande men en sak är säker. JAG VILL BLI FRISK. Det vill jag verkligen och det står jag fast vid. 
 
Trotts att jag avbryter behandlingen så handlar det inte om jag INTE ger upp eller INTE vill bli frisk, jag gör detta för min egna skull nu och inte för alla andras. Jag har velat avbryta behandlingen för flera månadersen men har inte tagit steget själv till att erkänna att jag vill göra det för jag har trott att det blir bättre eller att jag ska hitta motivationen länger in på behandligen. Visst har jag mer motivation nu än tidigare, men jag behöver vara hemma och se vad ett peppenade liv är och vara med nära och kära.
 
Även om jag fortfarande är sjuk så och avbryter behandlingen så ser jag inte detta som ett misslyckande eller "ge upp". Jag står fortfarande svajigt på mina ben och det vinglar lite hit och lite dit men vad fan. Hur i hela jävla helvete kan man ens vilja gå in i detta, fattar inte folk hur svårt det är att ta sig ur och hur svårt det är att hitta styrka tillbaka till ett friskt liv (dock är det induviduellt, men pratar ut i från mig). 
 
Jag tror man behöver ut och göra saker för att hitta den sista gnistran som fattas, jag själv vet att jag behöver gå på festivaler, konserter, jobba, gå i skolan, umgås med vänner, familj, släkt och bara vara för att jag ska kunna må någolunda bättre. Jag kan inte sitta och inte göra någonting för det är då jag är som starkast inne i sjukdomen. 
Jag blir utskriven antingen imorgon eller på onsdag. 

HAR BESTÄMT MIG

Har besämt mig nu, att jag tar en paus från behandlingen. Jag behöver åka hem, se positiva perspektiv och intryck, göra de saker som får mig att må bra och som jag vet håller mig delvis borta från tankarn. Jag trivs inte på Capio och jag trivs inte hemma men det enda rätta är nog för mig just nu att ta en paus och vara hemma en tag och tänka igenom. 
 
Det tar på både krafter och psyke att åka fram och tillbaks mellan Alingsås-Varberg och jag behöver vara hemma med min familj och vänner för det är dom jag mår bäst med. Jag behöver med andra ord tänka igenom hur jag vill ha allt och jag ger denna platsen till någon behövlig än att jag ska vela. 
 
Berättar mer imorgon.

bv

Jag kommer aldrig, aldrig över min döda kropp lämna dig och det står jag fast vid.
Med dig är jag som starkast och utan dig är jag som svagast♥

Stockholm i bilder

1. åt en god sallad på Hurtigast
2. två bilder från Avicii- konserten, glada som F-A-N
3. förkrök innan utgång på Treat
4. vi åt godaste asiatiska buffén på Ping Pong- dyr som satan men fy helvete vad gott
5. hälften av alla bilder är på oss haha, men love this girls

5 MARS

stormtrivs i min nya vintageskjorta, älskar den!
Går och nynnar på Avicii hela dagarna, försöker peppa mig själv och muntra upp mig själv för saker jag gör bra och faktist klarade av att äta trotts ångest. Men ångest är bara rädsla- glöm inte det!! Och rädsla går över om du gör det om och om igen så sluta inte kämpa om du inte lyckades första gången. 
 
Annars då, jo jag var i skolan igår och var med i restaurangen- jobbigt japp men helvete vad kul. Saknar klassen, alla fina tjejer och känslan över att vara i restaurangen som några grader stabilare än innan. Imorgon ska jag till skolan och likaså fredag, sen ska jag jobba lite hos pappi. 

ΛVICII

När vi kom innanför dörrarna till Tele2 Arena så kände jag bara hur pulsen ökade, väl inne i arenan så fick jag hjärtklappning när jag såg hur stort det var och att denna arena kommer vara fullsatt om några timmar med avicii spelandes i några timmar. PANG, Jakob Liedholm och Albin Myers var förband. Kan ju säga att när Albin kom ut så blev jag svinpepp och cirka 50 minuter efter hans sett, så stod vi och väntade- allt blev nersläkt, ett intro startade  och en film från aviciis tour visades på film, dj:båset tändes upp i färger och några minuter senare kom Avicii ut och startade första settet med "Hey Brother". Att denna kille, så ung och begåvad kan släppa såna feta beats som gör att man får ett sånt flow i hela kroppen, att riffet i alla hans låter gör en så glad är ju inte helt konstigt.
 
Det var så magiskt allt ihop, jag hoppade och hade händerna uppe i två timmar och tjugo minuter. Jag kollade på klockan nån gång och önskade att han ALDRIG skulle sluta, kunde han inte bara stått där hela natten och dj:at sin sjuka housemusik framför en fullsatt arena mitt i stockholm?
 
Vi stod där i publikhavet och knuffades fram och tillbaks framför galna killar och tjejer som försökte dra sig före, vi putte undan dom för vi visade vem som ägde, armbågar i ansikte, en kyss i publiken, svettande publik som skrek efter mer, fyrverkerier, ett stort konfettiregn, galna ljuseffekter, rökmaskiner, eld och en tacksam avicii framför oss sken av lycka och glädje framför scen och då blir man ju inte bara lite mer taggad. När han spelade alla mina favoritlåtar så kunde jag "die in peace" för har aldrig varit såhär lyckig, aldrig mått såhär otroligt bra på länge, att få äntligen stå framför sin favoritdj- det kan jag leva på resten av mitt liv för inget var så bra som honom. Jag kan inte beskriva min känsla av att stå där i publiken, att bara vara där och hoppa till Avicii eller få höra peppande musik som ryser i hela kroppen, höra hur alla 40 000 människor sjunger med till en och samma låt eller bara höra folk skrika av lycka. Det var magiskt, otroligt och helt jävla galet fett. Ingen slår Aviciis konsert för det var den bästa konserten jag varit på i hela mitt liv. Tack för du är så jävla bäst!

STOCKHOLM

Kl 7 går tåget mot huvudstaden som vi ska tillbringa i restan av helgen. Kommer bli så jävla galet megafett. Har lyssnat på Avicii hela dagen och sjungt så högt redan att min röst börjar bli skev haha men så det ska vara ju. 
Blir inte många timmar sömn denna natt men det är så vårt. AVICII VÄNTAR PÅ OSS!!!

I'VE BEEN WATING FOR THESE MORNINGS

Vaknade till detta imorse, hur fint?! Har varit så otroligt fint och varmt väder idag. Suttit på balkongen och druckit kaffe och rökt, tog en promenad runt strandpromenaden och fick lite kick på livet eftersom jag har så himla mycket minnen här ifrån Varberg. Dock gav det mig både bra och dåliga minnen. Det sämre är från förra sommaren, då jag var som sjukast och var med mamma på Apelvikens camping i farmor och farfars husvagn i två veckor. Jättemysigt att vara med mammi där i sig, men att vara ute mitt på sommaren, sola och liksom inte vara lycklig och varken leva kändes obekvämt och hopplöst. Sen skötte jag mig så fruktansvärt dåligt och gjorde mamma så besviken så det minnena sitter fortfarnade kvar varje gång jag går förbi campingen. Fäller liksom en tår varje gång.
 
Anyway, vad har ni gjort idag? Förutom att jag har varit ute så har jag haft gruppen- vi pratade om livsmål och förändring, vad man ser fram emot att forsätta kämpa mot osv. Det gör mig faktiskt lite peppad, för jag vet att jag har så mycket att komma hem till och tillbaks till. Mitt liv har ju lite som så slutat pga. Sjukdomen men det ska det fanimej inte få göra mer. 

+6 GRADER

Ångest har varit som en dimma över mig idag, den har totalt svept och svept över mig hela tiden, har känt mig så galet nerstämd också. Morgonen började inte alls roligt- hade varken matlust eller ork till att göra någonting men jag fick tvinga mig själv och idag var det ätstörningen som bestämde ganska så rejält över mig.
 
Kände lite livsglädje över att komma ut i det fina och varma vårvädret, knappt så man behövde ha sin fjällräven på sig. Annars inte hänt så mycket, haft samtal, BK, lagat stark korvgryta med pasta till middag. Ska sätta mig i soffan och se klart på filem The Frozen Ground. Så jäkla bra!

SOM EN SICKSACK LINJE

Nej idag har det faktiskt inte alls varit en bra dag, åt mitt fearfood, höll på och börja gråta när jag såg all mat på tallriken- ville bara kasta maten i väggen och springa där ifrån. Fick en uppmaning av min behandlare som jag verkligen måste ta åt mig av nu. Jag kan inte backa hela vägen av behandligen jag har gjort, jag måste ligga snäppet före i tänkandet, jag kan inte glida bak och inte tänka alls för det funkar inte i min sjukdom. 
 
Just nu känns det som att jag har tappat kontrollen totalt, jag är rädd, osäker, gråtfärdig listan kan göras lång. Det känns som att jag har backat, att jag har hoppat två steg två backåt istället för framåt och det gör mig besviken på mig själv för jag ska ju framåt, eller hur? Inte bakåt för vad händer om jag hoppar bakåt? Jo jag är tillbaks på ruta ett där jag började och jag vill inte till nederkanten av allt men allt gör så himla ont just nu. Varför ska jag backa när jag kommit så långt, varför ska jag falla på målsnöret för att jag är rädd och velig- jag tänker inte göra det. Jag tänker inte backa för att jag inte vågar ta steget mot rätt riktning eller försöka ta överkant istället för underkant. Det gör ont jag bara säger det men vad i helvete. Jag måste göra mina livsvärderingar jag vill göra och livsmål trotts en ätstörning fast starkare som person och förhoppningsvis iallfall en svagare ätstörning- jag måste lära mig leva med skiten. 

SISTA DAGEN I VECKA 7

Mot ett närmare farväl, stillhet och smärta drar jag mig vidare igen. Resväskan är packad för två veckor och det känns som att jag ska flytta igen (gillar inte den känslan längre) Förut ville jag liksom aldrig komma hem när jag väl var i Varberg, nu vill jag lite mer komma hem men samtidigt längtar jag tillbaks.
 
Denna permissionen, bara en jävla vecka har fallit i bitar. Jag har legat sjuk, säkert slarvat med maten, inte haft någon ork, gråtit och tänk på saker och ting som har huggt i mitt hjärta. Men ärligt talat...ska bli skönt att vara borta i två veckor. Har dock lite saker att se fram emot nästa permission som jag can't handle för det kommer bli så galet fukking bäst. Jaja, hoppas för ni som har haft sportlov, att det har varit bra!

i'll leave you with your feelings

Varit jätteförkyld sen i tisdags. Ont i halsen, snuvig som ett as och hostat sönder min kropp, typ! Känt mig småsjuk till och från nu i 2 månader och äntligen om man kan säga så bröt det ut, så har alltså legat lealös i sängen sådär hela dagarna. 
 
Fredag- känner mig iallfall lite bättre, ikväll kommer Mickan hit och vi får ha varandra på alla hjärtans dag hihi. Käka och dricka lite gött sen få vi se vad kvällen tar oss vid, hemmakväll med en go film skulle jag tro.
Glad alla hjärtans dag!

SOMETHING TO LOOK FORWARD TO

18 dagar kvar till Avicii
114 dagar kvar till studenten
136 dagar kvar till Bråvalla festivalen 
+ otroligt mycket mer roligheter detta året. 

Hotellet

Hade bestämt att jag Inte skulle dricka alkohol denna kvällen på grund av mycket anledningar. Väl på förkröket drog de fram en champagneflaska, öl och massa annat så det blev till slut att jag drack iallfall.
 
Vi tog bussen till hotellet och har aldrig varit såhär stabil på fyllan som jag va igår, vilket kändes så jäkla skönt och att man visste att man hade kontroll. Det var en galet lyckad kväll, gick och la mig kl 7 och vakna 9, så har alltså sovit två timmar. Lite sådär rockigt
 
 

LUNCHBESÖK I VARBERG

Tog ett tidigt tåg in till Varberg för att äta lunch och träffa finaste Frida i Varberg, vi satt på Mingnon. Mysigaste fiket! Har precis kommit hem och ska förbereda mig för utgång ikväll men dock ska jag vara nykter men kommer bli galet roligt endå! Ciggen och människorna runt omkring kommer hålla mig vid liv ikväll då mitt mående är åt helvete. 

HOME SWEET HOME

Oså var jag hemma igen, i Alingsås. Vet inte om jag vill vara hemma, vill vara på Capio för jag behöver det. Jag är inte trygg i någonting lägre. Att det ska vara så svårt att acceptera, kunna se saker och ting ur ett perspektiv som är rätt, vänja mig vid mängden mat. Hatar att denna acceptansen är noll på mig och att jag har sånt otroligt jävla självhat att saker och ting säger stopp för mig. 
 
Anyway jag är hemma, jag har haft en okej dag och kväll och hoppas på en bättre dag imorgon dock är jag så jäkla nervös för ska käka med ett gäng vänner imorgon. Ooofffh (mes)

VÅGORNA DRAR MIG UT, NÄR JAG VILL IN

Hej mina vänner, hur mår ni? Själv mår jag skit. Jag kan inte sätta ord på allt som bollar i mitt huvud eller vem jag ska lägga över bollen till, mig eller till ätstörningen, ätstörningen eller till mig? Torsdag- sopplunch och efterätt= alla atomatiska tankar kring denna måltid. Men varför har inte JAG rätt och äta efterätt och alla andra, jag ska la ha lika rätt att äta efterätt utan att se någon förändring om alla andra kan göra det. Jag har lika mycket rätt att njuta av det jag egentligen gillar som alla andra. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0