Det var så magiskt allt ihop, jag hoppade och hade händerna uppe i två timmar och tjugo minuter. Jag kollade på klockan nån gång och önskade att han ALDRIG skulle sluta, kunde han inte bara stått där hela natten och dj:at sin sjuka housemusik framför en fullsatt arena mitt i stockholm?

 

Vi stod där i publikhavet och knuffades fram och tillbaks framför galna killar och tjejer som försökte dra sig före, vi putte undan dom för vi visade vem som ägde, armbågar i ansikte, en kyss i publiken, svettande publik som skrek efter mer, fyrverkerier, ett stort konfettiregn, galna ljuseffekter, rökmaskiner, eld och en tacksam avicii framför oss sken av lycka och glädje framför scen och då blir man ju inte bara lite mer taggad. När han spelade alla mina favoritlåtar så kunde jag "die in peace" för har aldrig varit såhär lyckig, aldrig mått såhär otroligt bra på länge, att få äntligen stå framför sin favoritdj- det kan jag leva på resten av mitt liv för inget var så bra som honom. Jag kan inte beskriva min känsla av att stå där i publiken, att bara vara där och hoppa till Avicii eller få höra peppande musik som ryser i hela kroppen, höra hur alla 40 000 människor sjunger med till en och samma låt eller bara höra folk skrika av lycka. Det var magiskt, otroligt och helt jävla galet fett. Ingen slår Aviciis konsert för det var den bästa konserten jag varit på i hela mitt liv. Tack för du är så jävla bäst!

Jag mår bättre, för jag ska på avicii snart och det gör att allt i det stora hela så jäkla mycket bättre. Ångesten är åt helvete. Jag oroar mig för mycket men alltså, när jag är i Stockholm nästa helg så ska jag bara skita i allt trotts all smärta och fast det kommer göra pissont.

 

Vi har fixat hotellrum i Vasastan, känns som att det kommer bli en otroligt grym helg trotts att jag kommer ha svinont. Men det är detta jag vill göra- vara spontan, inte tänka, dricka bara göra det. Men jag är ju inte där men let's fix this anyway.

Varit jätteförkyld sen i tisdags. Ont i halsen, snuvig som ett as och hostat sönder min kropp, typ! Känt mig småsjuk till och från nu i 2 månader och äntligen om man kan säga så bröt det ut, så har alltså legat lealös i sängen sådär hela dagarna. 

 

Fredag- känner mig iallfall lite bättre, ikväll kommer Mickan hit och vi får ha varandra på alla hjärtans dag hihi. Käka och dricka lite gött sen få vi se vad kvällen tar oss vid, hemmakväll med en go film skulle jag tro.
Glad alla hjärtans dag!

Oså var jag hemma igen, i Alingsås. Vet inte om jag vill vara hemma, vill vara på Capio för jag behöver det. Jag är inte trygg i någonting lägre. Att det ska vara så svårt att acceptera, kunna se saker och ting ur ett perspektiv som är rätt, vänja mig vid mängden mat. Hatar att denna acceptansen är noll på mig och att jag har sånt otroligt jävla självhat att saker och ting säger stopp för mig. 

 

Anyway jag är hemma, jag har haft en okej dag och kväll och hoppas på en bättre dag imorgon dock är jag så jäkla nervös för ska käka med ett gäng vänner imorgon. Ooofffh (mes)

imorgon åker jag tillbaks till Varberg efter att ha varit hemma i över två veckor. har haft så himla kul hemma denna omgången. har verkligen utmanat mig och verkligen skitit (kanske inte skitit helt) men jag har försökt att göra saker jag egentligen tycker är roligt och om jag inte har orkat vissa dagar så jag har faktiskt accepterat det att min kropp inte än är i balans. hade en galen kväll i lördags och efter den kvällen känner jag att ja att jag ska seriöst inte dricka en droppe alkohol mer på fest hahah kommer hålla max 2 ggr då jag är ute. 

 

ska hem igen på fredag så blir kvar 3 dagar på capio sen är jag hemma tre hela veckor. nervöst, spännande och läskigt. 

ångest, stressad, orolig, sprängande huvudvärk, illamående- så kan jag la sammanfatta lördagen en så länge.

 

ikväll blir det utgång med besti, kusse och hans polare. förkrök i stan sen bränner vi upp alla pengar på hotellet idag. har tänkt att skita i livet för några timmar och bara supa mig ja, vet inte vad. (ta det lugnt mina vänner, jag ska ha kontroll). det är RnB och house- night så det passar alldeles perfekt att gå till hotet idag. 

firade in de nya året med massa vänner. vi var på en hemmafest i göteborg, käkade, drack gott men kanske några drinkar för mycket. jag hoppas på ett bättre år än vad 2013 var, jag vill kunna leva lite bättre och må bättre. tänker fortfarande ta dagarna som den kommer och inte anstränga mig allt för mycket för bakslag. hur var eran nyår, hade ni det bra?

och med det menar jag att ni som inte har förståt eller uppfattat vad en del av min blogg handlar om så säger jag det rakt ut nu. jag är sjuk sen lång tid tillbaka i ätstörning och kämpar dagligen med att nå toppen och inte falla tillbaka. jag tänker inte gå ut med hur detta hände eller varför jag hamna här det håller jag helst för mig själv men jag har mycket att stå mitt kast och ångra för vem vill vara sjuk i ätstörning, vem vill leva ett rent helvete och vem vill inte kunna leva ett normalt liv utan att uppnå perfektionism? INGEN kommer någonsin uppnå perfektionism endå och man kommer definitivt inte uppnå det genom att göra en förändring som man sen vill bara glömma och ångra. 

 

har man väl gott ner några kilo så vill man bara gå ner ännu mer och det finns liksom inget mellanting, man blir tillslut blind för verkligheten och det enda man ser är att man är tjock, man är tjockare ju mer man går ner och man blir inte snyggare heller för med en ätstörning blir man aldrig nöjd. den vill sätta sån press på dig så den vill varken göra dig nöjd, glad, lycklig, känna dig fin, vacker eller smal. det enda du känner dig är tjock, fet, ful, äcklig, olyckig (fast man tror att man är lyckigare), sorgsen, trött, svag, arg och dum. 

 

det är så lätt att ta sig ner men det är ännu svårare att ta sig upp, kan säga att det är ett rent helvete att ta sig upp för man är så fastklistrad vid sin ätstörning som man inte vill släppa. det blir tillslut ens bästa kompis och man lämnar inte bara en bästa kompis hur som helst, eller hur? hade jag vetat konsekvenserna vad som innebar detta så hade jag ALDRIG gjort såhär mot mig, min kropp och mitt psyke. för min kropp mår inte bra trotts att den börjar återhämta sig, mitt psyke är pajat och det tar sån ofantligt lång tid att bli helt klar i huvudet. jag tror jag får brottas med en del tankar hela livet och det är inte värt det. 

 

de som väljer ätstörning framför ett friskt liv har något att förlora. dock vet jag inte riktigt än hur man lever ett friskt liv eftersom jag inte är det men varje gång jag är hemma på permission (från mitt behandlingshem) så försöker jag göra så roliga saker som möjligt och umgås med mina vänner som man har undvikit och inte orkat göra pga att man har varit så svag och inte heller orkat ta sig upp från sängen eller ut på roliga äventyr. jag har inte orkat göra mycket utan jag har mer tvingat mig själv att göra roliga saker för att bevisa att jag inte är så svag som jag själv tror vilket jag egentligen har varit. jag var tvungen att bli sjukskriven från skolan för jag inte orkade, säga upp mitt träningskort, fick massa förbud och ett cleant matschema att följa som jag totalt sket i. jag är fortfarnade sjukskriven från skolan och kan fortfarnade inte än hantera saker och ting med maten men det tar sån jäkla lång tid och även om jag blir utskriven från mitt behandlingshem så kommer inte jag vara frisk. jag kan inte hellre en hantera träningen på rätt sätt och jag vågar inte göra allt som jag själv önskade att jag vågade för min ätstörning säger stopp gör detta istället, gör inte så lyd mig! och tillslut blir man så trött på det att man inte orkar kämpa emot ätstörningen och jag har gett upp flera gånger men sen säger jag till mig själv att "fan felicia kämpa, vad har du att förlora". ja, vad har man egentligen att förlora? jag kan fortfarnade inte ta in allt som har med ett friskt liv att göra än för jag drar mig fortfarande åt ätstörningens liv. det är 50/50 och motivationen är så ostadig den kan bli. jag har så fin familj, släkt och vänner som stöttar mig så innerligt att jag vet inte hur jag ska kunna tacka dom i slutändan!!!!

 

 

ska snart dra ut på en promenad, sen måste jag iväg och fixa mediciner. har sånt jäkla shoppingbegär på kläder att jag knappt kan hejda mig själv, ni vet sånt jobbigt begär att man knappt kan hålla fingrarna i styr när man går in i  sin favoritbutik gahh så jäkla jobbigt men måster hålla i pengarna.