Packade ihop alla mina saker, sa hejdå till de som var i närheten och drog sen med mina släppta vingar ifrån Capio, hela vägen in till stan grät jag, jag bara grät och grät och fattade först inte vad i hela helvete jag hade gjort. Men jag tog mig i kragen och sa sen "dett ska fan inte bli misslyckat bara för du har valt att avbryta". Och nej det ska det inte. 

 

Jag var nervös hela dagen över vad som skulle hända, vad min behandlare och läkare skulle säga men det gick bra. Jag och min behandlare pratade om här nästkommande och innan jag får min plats på Mando måste jag ha en samtalskontakt och det blir nere i Varberg tills vidare trotts att jag är hemma.

Jag och läkaren diskuterade min resa, att jag hade gjort en lång resa men det är fortfarande mycket var jag har kvar att arbeta med. Det finns stor risk för mig att falla tillbaks igen, vilket jag inte planerar att göra för jag vet vilket helvete det är att ta sig upp igen. Jag har ändå kämpat i några år nu och varit i behandling sen förra året och det känns så synd att ha förstört behandlingen jag gjort där nere på Capio det känns ovärt. 

 

Än så länge känns det läskigt att vara hemma, men endå skönt. Jag måste släppa min ätstörning nu så jag kan bli en fri Felicia, jag vill inte bära en tung kropp med ätstörning runt omrking mig, jag vill bära en kropp utan ätstörning och då krävs det vilja och styrka. Det handlar bara om mig själv detta, jag måste ta tag i det ingen annan. 

Tack alla som har stöttat mig nere på Capio! Utan er hjälp hade jag inte stått där jag står idag, trotts lång resa kvar.

Ända sen jag har varit på Capio så har min tid här pendlat så otroligt mycket upp och ner. Ena dagen vill jag forsätta med behandlingen och andra dagen vill jag bara avbryta. Men jag har stått på mig och verkligen kämpat mig igenom för att inte ge upp och för att forstätta med behandlingen. Jag vet att jag min första behandlare jag hade här jobbade jättemycket med att hitta motivationen med att forsätta mot det friska livet, att jag ska göra det för mig själv och inte för alla andra. Men ska jag vara ärligt- jag har gjort denna behandlingen för alla andra och knappt 50% för mig själv. Jag har inte än efter mer än ett halvår hittat min inre motivation, den svajar fortfarande men en sak är säker. JAG VILL BLI FRISK. Det vill jag verkligen och det står jag fast vid. 

 

Trotts att jag avbryter behandlingen så handlar det inte om jag INTE ger upp eller INTE vill bli frisk, jag gör detta för min egna skull nu och inte för alla andras. Jag har velat avbryta behandlingen för flera månadersen men har inte tagit steget själv till att erkänna att jag vill göra det för jag har trott att det blir bättre eller att jag ska hitta motivationen länger in på behandligen. Visst har jag mer motivation nu än tidigare, men jag behöver vara hemma och se vad ett peppenade liv är och vara med nära och kära.

 

Även om jag fortfarande är sjuk så och avbryter behandlingen så ser jag inte detta som ett misslyckande eller "ge upp". Jag står fortfarande svajigt på mina ben och det vinglar lite hit och lite dit men vad fan. Hur i hela jävla helvete kan man ens vilja gå in i detta, fattar inte folk hur svårt det är att ta sig ur och hur svårt det är att hitta styrka tillbaka till ett friskt liv (dock är det induviduellt, men pratar ut i från mig). 

Jag tror man behöver ut och göra saker för att hitta den sista gnistran som fattas, jag själv vet att jag behöver gå på festivaler, konserter, jobba, gå i skolan, umgås med vänner, familj, släkt och bara vara för att jag ska kunna må någolunda bättre. Jag kan inte sitta och inte göra någonting för det är då jag är som starkast inne i sjukdomen. 

Jag blir utskriven antingen imorgon eller på onsdag. 

Har besämt mig nu, att jag tar en paus från behandlingen. Jag behöver åka hem, se positiva perspektiv och intryck, göra de saker som får mig att må bra och som jag vet håller mig delvis borta från tankarn. Jag trivs inte på Capio och jag trivs inte hemma men det enda rätta är nog för mig just nu att ta en paus och vara hemma en tag och tänka igenom. 

 

Det tar på både krafter och psyke att åka fram och tillbaks mellan Alingsås-Varberg och jag behöver vara hemma med min familj och vänner för det är dom jag mår bäst med. Jag behöver med andra ord tänka igenom hur jag vill ha allt och jag ger denna platsen till någon behövlig än att jag ska vela. 

 

 

Anyway, vad har ni gjort idag? Förutom att jag har varit ute så har jag haft gruppen- vi pratade om livsmål och förändring, vad man ser fram emot att forsätta kämpa mot osv. Det gör mig faktiskt lite peppad, för jag vet att jag har så mycket att komma hem till och tillbaks till. Mitt liv har ju lite som så slutat pga. Sjukdomen men det ska det fanimej inte få göra mer. 

Ångest har varit som en dimma över mig idag, den har totalt svept och svept över mig hela tiden, har känt mig så galet nerstämd också. Morgonen började inte alls roligt- hade varken matlust eller ork till att göra någonting men jag fick tvinga mig själv och idag var det ätstörningen som bestämde ganska så rejält över mig.

 

Kände lite livsglädje över att komma ut i det fina och varma vårvädret, knappt så man behövde ha sin fjällräven på sig. Annars inte hänt så mycket, haft samtal, BK, lagat stark korvgryta med pasta till middag. Ska sätta mig i soffan och se klart på filem The Frozen Ground. Så jäkla bra!

Jag mår bättre, för jag ska på avicii snart och det gör att allt i det stora hela så jäkla mycket bättre. Ångesten är åt helvete. Jag oroar mig för mycket men alltså, när jag är i Stockholm nästa helg så ska jag bara skita i allt trotts all smärta och fast det kommer göra pissont.

 

Vi har fixat hotellrum i Vasastan, känns som att det kommer bli en otroligt grym helg trotts att jag kommer ha svinont. Men det är detta jag vill göra- vara spontan, inte tänka, dricka bara göra det. Men jag är ju inte där men let's fix this anyway.

Nej idag har det faktiskt inte alls varit en bra dag, åt mitt fearfood, höll på och börja gråta när jag såg all mat på tallriken- ville bara kasta maten i väggen och springa där ifrån. Fick en uppmaning av min behandlare som jag verkligen måste ta åt mig av nu. Jag kan inte backa hela vägen av behandligen jag har gjort, jag måste ligga snäppet före i tänkandet, jag kan inte glida bak och inte tänka alls för det funkar inte i min sjukdom. 

 

Just nu känns det som att jag har tappat kontrollen totalt, jag är rädd, osäker, gråtfärdig listan kan göras lång. Det känns som att jag har backat, att jag har hoppat två steg två backåt istället för framåt och det gör mig besviken på mig själv för jag ska ju framåt, eller hur? Inte bakåt för vad händer om jag hoppar bakåt? Jo jag är tillbaks på ruta ett där jag började och jag vill inte till nederkanten av allt men allt gör så himla ont just nu. Varför ska jag backa när jag kommit så långt, varför ska jag falla på målsnöret för att jag är rädd och velig- jag tänker inte göra det. Jag tänker inte backa för att jag inte vågar ta steget mot rätt riktning eller försöka ta överkant istället för underkant. Det gör ont jag bara säger det men vad i helvete. Jag måste göra mina livsvärderingar jag vill göra och livsmål trotts en ätstörning fast starkare som person och förhoppningsvis iallfall en svagare ätstörning- jag måste lära mig leva med skiten. 

Godmorgon!
Har inte alls sovit bra inatt, gick upp ur sängen efter jag lagt mig och satte mig vid datorn,
så är ju inte direkt piggare idag för det. 

Tisdag- en ny dag med kanske nya mål och förutsättningar. Ska klara detta, har ett kortsiktigt mål denna veckan som jag bara måste fixa. Det är skitsvårt, det gör ont men vilken väg utan smärta ska jag gå? Ska också iväg och fika på stan med min behandlare vilket kommer bli ren kaos eftersom det har blivit en mer rädsla för mig, har ingen utväg nu när jag väl ska gå med min behandlare. SKITRÄDD! Skiter i om jag får en panikångest eller ballar ur. Ska snart fixa iordning frukost och sen ska jag träffa fina Frida på en promenad. Mys. Dock är inte vädret lika lovande som det var igår:(

Mot ett närmare farväl, stillhet och smärta drar jag mig vidare igen. Resväskan är packad för två veckor och det känns som att jag ska flytta igen (gillar inte den känslan längre) Förut ville jag liksom aldrig komma hem när jag väl var i Varberg, nu vill jag lite mer komma hem men samtidigt längtar jag tillbaks.

 

Denna permissionen, bara en jävla vecka har fallit i bitar. Jag har legat sjuk, säkert slarvat med maten, inte haft någon ork, gråtit och tänk på saker och ting som har huggt i mitt hjärta. Men ärligt talat...ska bli skönt att vara borta i två veckor. Har dock lite saker att se fram emot nästa permission som jag can't handle för det kommer bli så galet fukking bäst. Jaja, hoppas för ni som har haft sportlov, att det har varit bra!

Oså var jag hemma igen, i Alingsås. Vet inte om jag vill vara hemma, vill vara på Capio för jag behöver det. Jag är inte trygg i någonting lägre. Att det ska vara så svårt att acceptera, kunna se saker och ting ur ett perspektiv som är rätt, vänja mig vid mängden mat. Hatar att denna acceptansen är noll på mig och att jag har sånt otroligt jävla självhat att saker och ting säger stopp för mig. 

 

Anyway jag är hemma, jag har haft en okej dag och kväll och hoppas på en bättre dag imorgon dock är jag så jäkla nervös för ska käka med ett gäng vänner imorgon. Ooofffh (mes)

Ska alldeles strax bege mig hemmåt på en veckars permission, hoppas inte att det blir en failsafe som förra veckan då jag var hemma i tre veckor. Jag måste våga tro och lite på mig själv att jag ska klara detta och att ätstörningen inte ska komma och ta över mig som den har gjort hitills, jag måste se om jag kan göra rätt utan att det händer något. 

 

Jag låg hela kvällen och natten och tänkte hur min permission skulle se ut, hur den kommer att vara, vad jag ska äta, planera. Och när jag väl tänker och oroar mig det är då jag blir låst. Jag vill ju liksom bara lösa det, har varit viktstabil en enda gång hemma på permission... och jag har varit hemma ganska många gånger så det kallar jag verkligen failsafe men denna gången ska bli annrolunda, jag är hemma en vecka. Vad ska hända på EN VECKA? Lös det bara!!! 

Hej mina vänner, hur mår ni? Själv mår jag skit. Jag kan inte sätta ord på allt som bollar i mitt huvud eller vem jag ska lägga över bollen till, mig eller till ätstörningen, ätstörningen eller till mig? Torsdag- sopplunch och efterätt= alla atomatiska tankar kring denna måltid. Men varför har inte JAG rätt och äta efterätt och alla andra, jag ska la ha lika rätt att äta efterätt utan att se någon förändring om alla andra kan göra det. Jag har lika mycket rätt att njuta av det jag egentligen gillar som alla andra. 

Gjorde upp med min behandlare att jag skulle fika på stan själv. Vart lite orolig över vad jag skulle ta men ack så jag snubbla över mållinjen. Jag tog en caffe latte som dock är en rädsla för mig men det här på capio hade inte accepterat det som ett mellanmål men det är mitt ansvar och jag tog en kaffe latte för jag tycker det är jobbigt. 
Satte mig på Espresso House uteservering och kollade runt på människor, drack mitt kaffe och tog en cigg. 

 

Medans jag satt där satt jag och funderade över hur jäkla underbart det hade varit att bara dra ut spontant med kompisar och fika det man känner för utan ångest, inte ens behöva känna den i närheten av bröstkorgen och att man kan få ta en kaffe latte utan ångest eller sitt favoritfika för att man vill och är sugen på det, men där är jag verkligen inte än att jag kan dra spontant en fika sådär direkt efter frukost eller lunch men eller hur ska den tiden komma? För oss alla som vill nå dit!

 

Jag kanske inte är den där jätteglada personen längre som skrattade åt allt trotts att jag skrattar, jag kanske inte tycker saker och ting är lika roligt som jag tyckte då, jag orkar inte mycket pga mitt psyke faller samman, jag kanske inte längre är den personen som är lika rolig att umgås med, eller den personen som en kille skulle falla för och vilja ha som flickvän, jag kanske tar för mycket tid, tänker bara på mig själv och min sjukdom, jag kanske är tråkig, ful, tjock, äcklig och obehaglig. Jag kanske är otrevlig, inte frågar hur människor mår eller inte bryr mig om dom.

 

Jag har sagt det innan men jag är inte samma person som jag var innan min ätstörning, jag kan inte svara rakt på sak om jag har förändrats men det är bara vad jag själv känner. Jag orkar inte lika mycket fysiskt och kommer vi till det psykiska så är jag totalt överkörd med det. Saker och ting hindrar mig mer nu än vad det gjorde innan jag blev sjuk. Jag vill kunna orka mer och inte behöva tänka på vad jag äter eller hur jag ser ut. Visst det är lätt att säga "släpp det bara, gör bara de du ska, utmana dig, gör de gör de osv osv" Hade det varit lätt alltihop så hade jag varit frisk och behövt något hjälp eller bara käkat den där jäkla efterätten eller tagit en kaffe latte utan att kompletera någonting men GUUUU så jäkla obehagligt svårt det är. Jag orkar inte att det är så svårt att ta sig ur en ätstörning trotts att man har viljan och trotts att den svajar upp och ner men jag har liksom gått runt det där förändringshjulet nu 40 ggr känner det som och jag är så trött på alla bakslag jag ger mig själv och jag bara mig själv att skylla när jag gör bakslagen, för ingen annan behöver lida av mina bakslag, förändringar utan det är bara jag som kan make a big change av mitt liv. Men när motgångar kommer och det gör så ont i hjärtat och den där obehagliga känslan kommer upp om jag ska klara detta eller inte och du står där och dras fram och tillbaka mellan ett rep som drar dig mot det friska sen mot det sjuka, mot det friska sen mot det sjuka. Jag är trött på att inte stanna på den platsen jag vill. Kanske drar repet mig för jag inte vet vad jag vill än? Jag vet inte. 

Jag kommer aldrig bli den gamla Felicia igen, men jag kommer endå vara den Felicia jag var innan med en ätstörning som förstörde en del av mitt liv som jag inte kan frångå från eller ta tillbaka för hänt är hänt. 

När man verkligen försöker bli frisk och livet faller i kraschor ena dagen och i nån enstaka bit andra dagen. Ni ska veta att jag verkligen ger mitt allt för att bli frisk men när det kommer massa spärrar in i det hela så stannar min hjärna. Jag önska jag kunde göra allt jag ville, jag önska jag kunde äta vad jag ville utan ångest, jag önska jag kunde liksom få bara leva mitt gamla liv kanske inte direkt helt mitt gamla liv men ni fattar, endå en bit och vem i tusan vill inte det?

 

Det jag vill göra då som ja önskar är att liksom inte behöva tänka så mycket tex. Jag är i skolan när jag är hemma på permission och jag blir trött i hjärnar efter cirkus 30 minuter och även om jag vill vara kvar där sista 30 minutrarna så tar det emot för jag fattar ingenting och det gör så ont för ångest kommer som en stark vindpust som sveper in och inte går att hejda. Jag vill kunna sittar där med mina vänner och le och inte behöva tänka på mat, mig själv och allt som kretsar kring ätstörningen eller bli avundsjuk på alla andra som ens klarar av att ÄTA allt gott och dricka som jag äter och dricker men får sveriges jävla ångest. Jag vill kunna ta och göra allt utan ångest. Jag vill inte leva i en fyrkant full med ständig ond ångest för det gör så fruktansvär och jag vill inte vara kvar på Capio en minut längre än behövligt.