jag satt där och bara stirrade, personalen pratade med mig men jag ville inte jag ville inget annat än att bara gå där ifrån och dölja tårarna men det var svårt. det var så svårt att undvika tårarna när jag satt där och såg allt. jag fick inget ord ur min mun det enda som lät var mina snyftningar och tårar som bara föll och föll ner i bordet. jag sa till mig själv flera gånger om och om igen det är normalt det är normalt det är normalt men hur många gånger jag än sa det så gick det inte in det var som att allt bara blev större. jag gick in till mitt rum, la mig i sängen sen blev allt kalabalik jag kunde inte hantera det jag kunde inte sluta gråta jag ville bara så försvinna genom jorden bort från allt och sväva bland molnen för att alla skulle slippa se mig och jag skulle sluta lida. jag satte på musiken i hörlurarna, det fick bli bon iver och kent. 

 

jag satte mig på balkongen, tände en ciggarett och bara andades in Varbergs luft men inget blev bättre visst jag blev lugnare men allt bara snurrade i mitt huvud, allt blev så mycket jobbigare när allt trädde fram. 

allt känns som en lättnad så fort jag går ifrån ett samtal med min behandlare även om det är lång lång väg kvar.

det är redan helg och denna veckan har gått extremt fort och som ni vet så är dessa helger här inte dirket som dom är hemma. jag måste försöka tänka mer och lita mer på det dom säger här för dom kan detta och är experter och det måste jag inse men det tar ju sin tid att inse det.

 

idag har jag testat på Nada, det är små tunna tålar som man sätter i öronen som ska göra en lugnare, dämpa sug och ångest. har även haft Mindfulness som handlar om sinnesnäravaro, man ska vara i nuet och bli friare att välja hur man vill agera på det som händer i tankar, känslor och kropp i varje ögonblick, man ska minska lidande och finna mer lycka i livet. Önskar er alla en bra helg och en fortsatt fin fredag.

 

jag ville lyckas med denna torsdagen trots att det är den andra torsdagen jag är här. varför behöver du lyckas på andra försöket ens? de fattar ju vem som helst att man inte kan göra men jag hade känt en svag stolthet i mig om jag hade gjort men om kanske cirkus några veckor fram så är jag där i det stadiet då jag klarar det utan problem vi sätter inga veckosiffror.

 

50 minuter senare så vart jag helt förstört, ångesten bråkade med mig andningen var som en hög puls, så hög som när man precis kört slut på sig efter en löprunda på några mil. 

 

 

 

- och en sak jag brinner för verkligen är att träna. få ta ut sig allt man har på gymmet eller bara ta sina löparskor och gå ut och springa några kilometer, rensa tankarna och springa av sig allt för att det är skönt.

 

- jag älskar musik och gillar och leta efter ny musik. den musiken jag gillar mest att lyssna på är house och indie. mina favoritband är kent och all time low. sen gillar jag all möjlig housemusik men mest SHM och Avicii

 

- en annan sak jag gillar mycket är att laga mat, jag lagar dock inte jättemycket mat hemma men när jag väl gör det så blir det något nytt och komplecerat som tar lite extra tid än vanligt. jag går ju restauranglinje på gymnasiet så där lagar vi en del mat och nya rätter. 

veckorna går så fort men dagarna går urselt långsamt. får tillgång denna veckan och testa på nada och taktil stimulering vilket ska bli riktigt spännande och se hur det är.

 

Hade precis möte med min behandlare och vi la upp en riktigt bra plan för hur jag ska komma vidare i behandlingen och hur jag ska klara veckodagarna. vart en bra plan nu ska jag bara hålla det och kämpa upp till veckomålen vi la upp. 

 

 

 

alla tankarna vill ta överhand, sänka mig långt ner på botten och visa mig att du är inte värd att bli frisk du är värd att stanna där du är. jag vill hålla med tankarna men ska man komma någon vart så måste man putta bort tankarna och visa att dom har fel. jag känner mig så äcklig känner skam över mig känner varför skulle någon vilja välja detta livet. men jag tycket detta är ett bra liv trots att jag har en fight mot något som drar ner mig något fruktansvärt. för jag vet inte hur mitt andra liv kommer vara jag minns inte hur det är att ha ett fint liv. jag vill inte ens tänka den punkten då jag är på topp igen. för nu tar jag bara dag för dag och tar mig igenom dom svåra stunderna med hat, ångest och tankar.

 

jag tänker varje dag vad fan har jag gett mig in på, jag behöver inte detta. Jag mår sämre för varje dag och ser mig som en anna person varje dag och det jag ser är så jäkla negativt jag vill inte se det här. när ska allt ändras? när jag kunna se, kommer jag någonsin att kunna se det jag vill se? Svar: NEJ och det skrämmer mig. mina tankar tar över hand och det är så omtumlande att jag blir totalt förstörd. 

 

är detta jag, är det någon annan, är det mitt psyke eller är det verkligen såhär? jag vill tro att det bara är mitt psyke som spökar med mig men jag kan inte fatta det för jag vill inte tro det. jag vill bara se allt ur en anna synvinken NU men det går inte så fort. kommer jag att få må såhär till jag börjar inse så kommer jag ta sönder mig själv.

 

det jag vet är att jag vill vara där jag var innan, på botten som kunde nå en längre gräns ner. men upp ville jag aldrig för jag visste att jag skulle må såhär och att det skulle bli såhär totalt fucked up

 

 

 

 

Lördag morgon - blev väckt strax innan halv 8 för massa prover, sen var det frukost som gällde. Sittiden här är så jobbig och långtråkig, man vet inte vad man ska göra eller sysselsätta sig med den timmen jag har det. Men om tre veckor är jag fri från sittiden. Jippi!

 

Farmor och farfar är cirka 500 meter från mig så min behandlade tillät mig att ta hit dom en snabbis på besök. ska bli så kul och äntligen få träffa dom igen en snabbis.

dagarna blir bara värre och värre och allt blir bara så mycket mer. mitt rum är låst nu så får be personalen om nyckel in till mitt rum. hatar det! hade möte idag och vi la upp en del saker som kan vara bra och ha med sig under vägen, vad man ska tänka på som underlättar mig. visst det var en lättnad i sig men frågar är ju sen hur ofta man kommer tänka på det hur man än vill? 

 

fredagen startade inte alls bra, jag vill så mycket mer men kommer hälften av det. jag vet att man inte kan lyckas första dagen, veckorna och min hjärna säger att jag vill stanna här vilket de inte tillåter här. 

andra dagen jag befinner mig här. allt är så nytt än, ny människor, saker man inte känner igen som man ska lära sig. man känner sig så konstig så äcklig och man grubblar på så mycket att hjärnan sprängs. nätterna är värst jag ligger och gråter och sparkar för att allt är så jobbigt men vågar inte gå upp för rädslan sitter där. man blir så rädd lätt och uppspelt och ångesten kommer så fort att man inte klarar av den, man kan inte hantera den.

Dom senaste dagarna har jag tänkt så mycket att min hjärna har nästan gått i små kristallbitar. Jag har kommit på att jag kommer missa så mycket, inte träffa alla fina människor på samma sätt eller varken träffa nytt folk och ha roligt. Jag ångrar allt så in i helvetes jäkla mycket att jag inte ens kan förstå. För mig är 22 veckor så länge ett halv år. Jag vill inte ens tänka tanken för den liksom tar sönder mig inifrån och kan inte repareras. Men...jag ska försöka varje skund att visa att jag är så mycket starkare än det jag går igenom.

 

 

 

För er som är intresseradeoch vill ta del av min blogg inläggsvis, se vad somhänder och sker varje dag

får jättegärna följa mig med bloglovin. Följ min blogg med Bloglovin 

om 4 dagar tar jag mina tunga väskor mot en blåsigare sida

kommer möta så svåra motgångar, svåra stunder och ett rent ut sagt de tuffaste veckorna i mitt liv

var är cirkus 1 halvår mot ett helt liv?

ingenting

3 veckor utan nära och kära kommer bli påfrestande

utan kramar, pussar, höra röster i verkligheter eller få se ögonkontakt

jag kommer möta individer lik mig med samma förhållande

jag kommer känna smärta, den tyngsta gråten i halsen

jag kommer sova sömnlös ensam

pina runt bland folk jag innan inte kände men som kanske blir i slutändan en vän för livet

ni ser

 

 

 

vi alla kommer nångång stöta på motgångar här i livet. vi kommer känna smärta som sakta drar in över oss. vi kommer känna oss meningslösa samtidigt som vi känner oss några procent värdefulla. men då tänker jag såhär? vad vore livet utan smärta, motgångar och förjäves? INGENTING.

Idag måste man nästan hamna på botten för att sedan dra sig upp starke än någonsin. Jag vet min moster sa till mig ett flertal gånger att hamnar man i något svårt läge igen så tar man sig Alltid ur det starkare än du var innan. Jag själv kan inte riktigt se det än eftersom jag inte har tagit mig ur det svåra än och inte hamnat i något svårare än vad jag är i nu innan.

Någon som känner att ni har varit starkare när ni tagit er ur något?

 

Jag vill bara ställa mig upp på mina bara ben och ta ett djupt andetag utan att känna den fruktansvärda smärtan inom mig. Den är hemsk, den är irriterande. Den är verkligen inte alls rolig och slås med. Det är så sjukt att man kan känna såhär, att man ens kan tänka såhär är ännu mer fascinerande. Att gå från så fri som en fågel från att sedan vara instäng som i ett fängelse, man blir typ psykos. Alltså helt ärligt, vi som är med om det kan bara förklara och förstå känslan. 

Var skulle du åka om du fick välja vilket ställe som helst i världen?