Lämnar jag mig ensam på en tyst plats, får jag nästan ta och skylla mig själv.
Mörka dagar då jag bara ser en glimt av ljuset
Vad gör man när livet känns meningslöst och hopplöst?
När man försöker dag som natt in och ut men bara ser en förändringsprocess som heter negativ
Till slut orkar man inte kämpa mot ett liv som ska levas fullt ut
Leva i en bubbla är la inget alternativ?
Men vad fan, bli bättre då? Se till att finn din lycka i livet?
Lättare sagt en gjort alltihop
Hade livet varit lätt hade jag varit närmare frisk för längesen
Men vad är det som tar emot?
Hade jag vetat det hade jag inte varit här
Jag vet inte vad lycka är
Jag vet bara vad tårar i ögonen och en käftsmäll på kinden är
De hjälper inte att du slår dig själv ibland
Men jag måste känna smärta
Vad annars.
22 JANUARI
Vad har ni gjort idag? Själv har jag varit på BUP- samtal hos min behandlare, varit på en promenad och även tagit en sväng in till stan och shoppat lite. Jag som sa till mig själv att jag INTE får handla mer kläder, men det var lite svårt när jag hittade en jacka för 119:- på H&M kan visa er imorgon.
Annars har jag haft ångest, fuskat, ljugit, haft mer ångest, ångest och ytterligare ångest. vet inte hur jag ska döva min ångest eftersom jag inte får gå ut hur som helst heller. jag vet några saker som dövar ångesten men dock för stunden och det gör ont.
FAQ
hur blev du sjuk? liksom hur startade det och när gick det över gränsen?
Allt började tidigt innan sommaren 2012 då jag åt dåligt, drog ner på maten, kolhydraterna. jag har alltid tyckt illa om mig själv så länge jag kan minnas och jag har aldrig haft en bra självkänsla eller självförtroende. jag tänkte inte mer på detta för jag visste inte vad egentligen detta innebar för konsekvenser men iallafall så blev jag räddare för mat ju mer tiden gick, ångest och oro över vad det blir för mat. jag fortsatte i mitt spår och in på vintern, juletider och början på januari så blev allt värre, mycket värre jag kanade ner så mycket i vikt, min puls blev svag, hela jag blev svag som en död människa som släppade sina ben för att ta sig framåt men jag kämpade endå för jag ville endå längre ner. det känns så som att mitt hjärta inte orkade ge mig luft eller kraft längre. jag frös varje dag och jag var tvungen att träna hela tiden (alltså mer träning, ingen mat). in på februari så upptäckte mina föräldrar mer och mer vad jag höll på med. det tog kontakt med en ätstörningsenhet men de tog inte emot mig (tänker inte gå in för varför), den enda vägen var BUP just då, de tog in mig fort ochho det gav mig matschema, de syftade bara på vikten och det ville BARA få upp mig i vikt, inte jobba med mitt psyke som totalt var/är fortfarande förstört....tiden gick, jag mådde åt helvete kan inte ens beskriva. i augusti förra året kom jag till behandlingscentret i Varberg sen dess har jag varit där och är fortfrande där nu fast med växelvård.
hur såg din behandling ut innan du kom till varberg?
Jag gick på BUP innan jag kom till Varberg annars ingen behandling så.
vad är det för behandling du går? hur funkar det med skolan
Det är en behandling för alla ätstörningar, behandling är i snitt på ca 6 månader och uppåt, behandlingen är i tre steg först kliniken, uppföljningen/eller lägenheterna där man gör i princip allt själv. uppföljningen och lägenheterna är eget ansvar, ingen personal som är med en dygnet runt.
jag blev sjukskriven från skolan maj förra året och är fortfarande sjukskriven. får där av gå om lite av 3an på gymnasiet. när jag är hemma på permission så är jag nån timme i skolan för att ta igen lite jag missat från förgående klass (2an). jag orkar inte så mycket än så nån timme räcker gott och väl för mig att vistas i skolan.
Vet du hur länge du ska vara i Varberg? Bästa resp sämsta med deras behandling?
Jag har ingen speciell satt tid än, är inte redo att ta farväl än...men än så länge har jag varit där i 21 veckor.
Bra med behandlingen är att dom försöker gå in på grund och botten varför det är såhär och varför du tänker si och så, de släpper inte ditt tänk innan du själv har svarat, det är tre steg vilket jag tycker är skitbra man behöver eget ansvar efter kliniken kunna ta mer hand om sig själv, sin behandlare man har samtal med 3 ggr i veckan försöker hjälpa en med sina problem/svårigheter som man vill få hjälp med och bli av med (kanske inte helt men endå en bit på vägen), de är mån om en.
Det sämsta med behandlingen är visa regler, jag förstår att regler är till för att följas men ibland kan det bli till punk och bara idiotiskt till slut, personal och behandlare säger att ALLT är säkerhetsbeteenden så fort man gör eller gjort något villket det INTE alltid behöver vara, förstår ni vad jag menar?, visa personal kan inget om ätstörning över huvud taget behöver man hjälp så kan de bara gå förbi eller fråga vad det är och sen gå (absolut inte all personal, en enstacka bara). annars är behahandlingen jättebra! ångrara inte att jag tog mit mod att söka hjälp på ett av nordens bästa behandlingshem.
har du några framtidsdrömmar/ planer?
Jag skulle vilja åka till Australien, först resa sen skaffa mig ett jobb där nere inom restaurang/barista. vill också åka till Indien, verkar hur fint och häftigt som helst.
Vilka husdjur har du haft och vilka har du?
När jag var liten hade jag en svart katt och en svart kanin men nu har jag inga djur, är ingen djurmänniska.
Vad gillar du för musik?
House och indie, min spellista kan tala för min musiksmak (LIVE THE FKN LIFE)
Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord?
Ärlig, envis, kort stubin
Din favoritdryck på morgonen?
Kaffe.
Har du någon fobi?
Mörkrädd, delvis mat.
Vad är ditt drömjobb?
Har inte hunnit tänka det steget än vad som är mitt drömjobb, kanske jobba på en stjärnkrog någonstans.
Vem är den snyggaste kändisen?
oj bra fråga. vet inte finns många snygga men gillas DJ:s? isåfall Martin Garrix.
Din favorit låt?
Oj svår fråga, finns så många bra låtar men skulle nog säga just nu är jag fast för denna Scott James – My Road
Favorit film?
Har ingen favoritfilm, kollar mest på serier och Paradies Hotel som just nu går på tv.
meningar som skär
"när du blir utskriven här ifrån så kommer du inte vara helt frisk" och "du kommer aldrig bli helt frisk från din ätstörning". De där två meningarna skär så hårt i såret att jag bara vill slå sönder mig blå. orden gör så ont att höra. jag vet att jag inte kommer bli frisk och det är fel att använda ordet frisk. när jag blir utskriven från Capio så kommer jag bara ha kommit en bit på vägen, jag kommer inte vara helt frisk men jag kommer att få leva med min sjukdom och måste hantera den på bästa sätt när jag väl lämnat Capio för att sen tillbaks till ett normalt liv. kanske inte det liv jag hade innan för det kommer jag aldrig få för sjukdomen har förändrat mig så fruktansvärt mycket både positivt och negativt.
jag får tänka mer innan jag gör saker, innan jag var sjuk kunde jag bara göra det utan att riktigt fundera. jag vill såklart återgå till mitt liv jag egentligen vill ha och det liv är att ha kul, umgås med familj, vänner, åka på festivaler, gå ut och äta, träna, göra spontana saker, äta saker utan att få ångest osv.
Listan kan göras lång med vad jag vill återgå till och koppla mitt liv till och jag vet att jag måste börja inse mer nu att jag Måste börja leva med min sjukdom annars kommer jag inte komma någonstans i livet.
EN LITEN FRÅGA TILL ER
Vad är det som för er samman till att vilja bli mer hanterbar och frisk från eran ätstörning eller står ni fortfarande och vacklar fram och tillbaks om man ska gå mot det fortsatta ätstörda livet eller mot det friska livet?
Kommentera!!!
≤
#136
imorgon åker jag tillbaks till Varberg efter att ha varit hemma i över två veckor. har haft så himla kul hemma denna omgången. har verkligen utmanat mig och verkligen skitit (kanske inte skitit helt) men jag har försökt att göra saker jag egentligen tycker är roligt och om jag inte har orkat vissa dagar så jag har faktiskt accepterat det att min kropp inte än är i balans. hade en galen kväll i lördags och efter den kvällen känner jag att ja att jag ska seriöst inte dricka en droppe alkohol mer på fest hahah kommer hålla max 2 ggr då jag är ute.
ska hem igen på fredag så blir kvar 3 dagar på capio sen är jag hemma tre hela veckor. nervöst, spännande och läskigt.
när man längre inte orkar hålla sig så kommer sanningen fram helt...
och med det menar jag att ni som inte har förståt eller uppfattat vad en del av min blogg handlar om så säger jag det rakt ut nu. jag är sjuk sen lång tid tillbaka i ätstörning och kämpar dagligen med att nå toppen och inte falla tillbaka. jag tänker inte gå ut med hur detta hände eller varför jag hamna här det håller jag helst för mig själv men jag har mycket att stå mitt kast och ångra för vem vill vara sjuk i ätstörning, vem vill leva ett rent helvete och vem vill inte kunna leva ett normalt liv utan att uppnå perfektionism? INGEN kommer någonsin uppnå perfektionism endå och man kommer definitivt inte uppnå det genom att göra en förändring som man sen vill bara glömma och ångra.
har man väl gott ner några kilo så vill man bara gå ner ännu mer och det finns liksom inget mellanting, man blir tillslut blind för verkligheten och det enda man ser är att man är tjock, man är tjockare ju mer man går ner och man blir inte snyggare heller för med en ätstörning blir man aldrig nöjd. den vill sätta sån press på dig så den vill varken göra dig nöjd, glad, lycklig, känna dig fin, vacker eller smal. det enda du känner dig är tjock, fet, ful, äcklig, olyckig (fast man tror att man är lyckigare), sorgsen, trött, svag, arg och dum.
det är så lätt att ta sig ner men det är ännu svårare att ta sig upp, kan säga att det är ett rent helvete att ta sig upp för man är så fastklistrad vid sin ätstörning som man inte vill släppa. det blir tillslut ens bästa kompis och man lämnar inte bara en bästa kompis hur som helst, eller hur? hade jag vetat konsekvenserna vad som innebar detta så hade jag ALDRIG gjort såhär mot mig, min kropp och mitt psyke. för min kropp mår inte bra trotts att den börjar återhämta sig, mitt psyke är pajat och det tar sån ofantligt lång tid att bli helt klar i huvudet. jag tror jag får brottas med en del tankar hela livet och det är inte värt det.
de som väljer ätstörning framför ett friskt liv har något att förlora. dock vet jag inte riktigt än hur man lever ett friskt liv eftersom jag inte är det men varje gång jag är hemma på permission (från mitt behandlingshem) så försöker jag göra så roliga saker som möjligt och umgås med mina vänner som man har undvikit och inte orkat göra pga att man har varit så svag och inte heller orkat ta sig upp från sängen eller ut på roliga äventyr. jag har inte orkat göra mycket utan jag har mer tvingat mig själv att göra roliga saker för att bevisa att jag inte är så svag som jag själv tror vilket jag egentligen har varit. jag var tvungen att bli sjukskriven från skolan för jag inte orkade, säga upp mitt träningskort, fick massa förbud och ett cleant matschema att följa som jag totalt sket i. jag är fortfarnade sjukskriven från skolan och kan fortfarnade inte än hantera saker och ting med maten men det tar sån jäkla lång tid och även om jag blir utskriven från mitt behandlingshem så kommer inte jag vara frisk. jag kan inte hellre en hantera träningen på rätt sätt och jag vågar inte göra allt som jag själv önskade att jag vågade för min ätstörning säger stopp gör detta istället, gör inte så lyd mig! och tillslut blir man så trött på det att man inte orkar kämpa emot ätstörningen och jag har gett upp flera gånger men sen säger jag till mig själv att "fan felicia kämpa, vad har du att förlora". ja, vad har man egentligen att förlora? jag kan fortfarnade inte ta in allt som har med ett friskt liv att göra än för jag drar mig fortfarande åt ätstörningens liv. det är 50/50 och motivationen är så ostadig den kan bli. jag har så fin familj, släkt och vänner som stöttar mig så innerligt att jag vet inte hur jag ska kunna tacka dom i slutändan!!!!
kommentera om ni har några funderingar. tveka inte. jag är fortfarande svag så era kommentarer kommer inte göra mig svagare.
le le le le le.
"men jag kan inte le, jag orkar inte jag har tappat hoppet om hur man ens får fram ett riktigt leende."
jag vet inte vad min lycka är eller vad jag ska hitta min lycka, jag saknar ju den fina lyckan att kunna känna något och inse att saker och ting är fint och inte dött. när väl mina mungiper går ihop som ett upp och nervänt u så kan jag liksom inte få tillbaks den glädjen jag hade innan.
jag säger inte att jag ALDRIG är glad, för visst ler jag och skrattar men frågan är ju vad som döljer sig bakom leendet och den masken jag bär på ofta. jag gillar inte att bära på en tung mask av olycka som knappt orkar förändras till ett stort leende. hur i hela jävla helvete ska jag bli frisk, sluta tänka, grubbla, vela, dra mig undan, tveka, veta vad riktig lycka är? nån som vet bra tips. kommentera kommentera!!
kan vi bara ta en tyst minut för mitt liv?
förlåt förlåt förlåt för att jag är världens mest klagobarn men jag mår skit, jag vill inte gå runt och liksom säga "jo jag mår skitbra, idag är det toppen"- fast allt är pain in the ass. jag kräks på mitt liv som 18- åring. jag trodde man skulle leva när man var 18 år och ha kul och skita i allt som hade med det där otympliga livet som man helst av allt inte vill hamna i.
jag får ont av att andas, tänka, känna, bry mig, se, titta, skratta, le, gråta, vara. jag dör på att vara så svart och sårbar inombords, jag vet inte varför jag är så sårbar för den enda som sårar mig är jag haha låter sjukt. men varför ska jag få såra mig själv när jag kan ge mig själv en klapp på axeln och känna mig on top.
jag förstår knappt mig själv, jag förstår inte allt som har med världen att göra, allt som har med mig att göra. alla tror jag skyller på mig sjukdom men det gör jag inte. den styr mitt liv och ja, jag har ett liv som jag vill leva fullt ut och ha skoj men när det är svårt att dra sig ur, när man får hinder på vägen som spikas upp framför ögonen på dig så blir du blixtlås. min hjärna snurrar flera tusen varv och velar fram och tillbaka om hur allt borde vara eller hur allt skulle kunna vara men helt ärligt. alla kan inte vara nöjda med sitt liv men jag vet jag vet att jag är en av miljontals som mår dåligt och det känns skönt att inte vara den enda som gör det.
jag förstår knappt vad jag pratar om själv men ibland är man orkeslös och sliten.
ett tung stadigt berg som inte vill falla
jag vill leva med dig tills jag dör, jag är inte villig än att släppa dig trotts du gör mig så illa att jag är tvungen att andas frisk luft i timmar. din kraft sveper över mig som en stark vindpust som inte går att vika undan och istället faller jag ner på marken pladask och får känna och lida av trygg smärta. smärtan, falskheten, rädslan och det svarta livet är mitt den är min trygghet, min närvaro som för tillfället inte vill vara frånvarande en sekund eller varken en minut mer. att känna dessa kraftiga känslor och tankar omkring sig ständigt är helt absurt jag menar, jag vet knappt hur det känns längre att inte känna något hemskt.
jag är så trött på att trycka ner mig själv, känna mig svag, känna mig ingenting eller ofta känna mig så jäkla svart. sjukdomen har blivit mitt liv, min bästa vän och min livskamrat tills vi båda dör och skiljs åt. jag trodde jag hade blivit starkare men delvis har jag det men det finns så otroligt mycket mer jag behöver jobba med för att bli friskförklarad och jag kommer då dras med detta länge i mitt liv tills allt är över. min motivation är så svag ibland att jag ibland packar ihop min väska för att vilig att lämna och åka någonannan stans för att inte känna så mycket mer än luft, mod och svävande styrka som kanske kan trilla ner lite på mig. jag vill inse att jag har blivit i bättre skick än jag var förut men min sjukdom ekar i mitt huvud att gå tillbaks till dit du egentligen vill vara och jag står och drar som ett rep fram och tillbaks "dit vill jag, nej dit vill jag, dit vill jag nej dit vill jag".
jag brukar gå ut ibland vid klipporna på det öppna vattnet och skrika "lämna mig ifred" men mitt fiende lyssnar inte på mig den kommer tillbaks lika snabbt som jag skrikit och spottat ut det.
dan före dan före dopparedan
idag är det alltså två dagar kvar till julafton, min julstrumpa hänger på dörren där den brukar hänga varje år (nostalgi), man blir inte för gammal för sånt likaså julkalendrar med choklad i blir man heller inte för gammal för eller julkalendern på tv. tycker det är mysigt och sitta och kolla på. har precis ätit en god familjefrukost som vi brukar äta på hegerna, skönt att jag får vara med nu när jag är hemma på permission också.
ska snart dra ut på en promenad, sen måste jag iväg och fixa mediciner. har sånt jäkla shoppingbegär på kläder att jag knappt kan hejda mig själv, ni vet sånt jobbigt begär att man knappt kan hålla fingrarna i styr när man går in i sin favoritbutik gahh så jäkla jobbigt men måster hålla i pengarna.
#122
åkte från Varberg igår efter lunchtid, stanna vid Göteborgs stationen där A möte mig. han lagade mat till mig och vi kollade på en creepy skräckfilm. skulle stannat hos honom idag med men eftersom mitt fiende tog över mig och en annan sak tog mig så illa vid så kunde jag varken kontrollera eller hantera mig själv så åkte hem.
iallafall så är jag på hemmaplan och det känns stressande på något sätt och ångestfyllt än så länge för jag har hittills gjort rätt och det svider och skär som fan men det ska det göra. permission i två hela långa veckor, då kan ni fatta varför jag är stressad? har varit hemma innan en vecka.
#119
du klappar mig på axeln och säger "bra jobbat, åter igen gjorde du mig stolt och mätt". jag matar dig med sånt du blir glad av men matar mig själv med sånt som får mig att må dåligt. du ser inte hur jag lider utan du ser bara hur dåligt du mår och lider.
jag kan inte göra något fel här, jag kan bara göra rätt och skulle jag göra fel så skulle du jubla och skina upp som en sol av lycka. jag vet inte vem jag gör detta för, jag vet inte vem jag är när jag gör det, jag gör det bara för alla andra skull än så länge. bakom horisonten någonstans kan nog min vilja finnas.
BAKSLAG
när man får bakslag i sin behandling så känner man att allt verkligen rasar åt ett håll och att det känns omöjligt att bryta sitt bakslag för ett nytt mönster (alltså på rätt håll). jag har fått 2-3 bakslag.
- det första bakslaget slutade jag med själv för jag insåg faktiskt själv med min hjärna och egna ögon att detta är så fel att göra och sen visste inte heller min behandlare att jag gjorde detta,
- mitt andra bakslag hade jag totalt sagt till mig själv, "detta är finito Felicia!!!" bara för att det var dels så farligt och att plåga sig själv för att bli av med ångest och depression gav bara dåliga resultat i längden,
- mitt tredje bakslag har precis kommit tillbaks och jag vart helt säker på att jag inte skulle få kontakt med detta igen för jag hade gjort så många besvikna med detta. anyway så har det hänt igen och jag skäms så innerligt att jag gråter jag tänker på det, jag vet inte vad jag ska säga det är så fruktansvärt klantigt och pinsamt gjort men ALLA lär sig av sina misstag och jag ska la vara en av dom som ska lära mig av det jag gjort/gör.
en falsk otrygg vän som tog mig
"blinka, titta, kolla bort, fantisera och dröm hur ditt liv kan se ut just nu om du inte hade fallit- ist väljer du en falsk vän"
jag tänker varje dag på den dagen då jag lät spelet börja, jag visste ingenting jag visste inte vad innebörden var eller vad konsekvenserna komma skall. jag visste inte att jag bar på smärta varje dag, jag kunde liksom inte erkänna att jag mådde åt helvete. jag såg mig som att må hur bra som helst. smärtan utanpå gjorde ont och smärtan inombord gjorde svinont. jag kunde inte skratta, le eller få fram ord som jag ibland ville för jag blev mer och mer rädd för allt. jag blev inte rädd eller skrämd över det jag såg eller över det jag tänkte utan vad jag skulle göra eller vad som kommer att hända. jag hade fortsatt längre ner för jag orkade längre ner och jag orkade nå botten.
jag tänker varje dag på den dagen då jag lät spelet börja, jag visste ingenting jag visste inte vad innebörden var eller vad konsekvenserna komma skall. jag visste inte att jag bar på smärta varje dag, jag kunde liksom inte erkänna att jag mådde åt helvete. jag såg mig som att må hur bra som helst. smärtan utanpå gjorde ont och smärtan inombord gjorde svinont. jag kunde inte skratta, le eller få fram ord som jag ibland ville för jag blev mer och mer rädd för allt. jag blev inte rädd eller skrämd över det jag såg eller över det jag tänkte utan vad jag skulle göra eller vad som kommer att hända. jag hade fortsatt längre ner för jag orkade längre ner och jag orkade nå botten.
att var så strikt och rak mot sig själv är enkelt för man behöver inte tänk så mycket man tänker bara på de viktigaste sakerna och de som är oviktigt lämnar man sig bakom. om man tänker många månader framåt så har jag kämpat som ett djur för att ta mig upp och jag visste inte att de fick lov att vara såhär svårt eller att det skulle göra så fruktansvärt obehagligt ont. jag har aldrig haft såhär ont i hela mitt liv men jag har kommit en bra bit på vägen, jag var inte den jag var för fler flera månadersen, jag var inte den jag trodde jag aldrig skulle lämna men en dock är resan inte över för jag har en så fruktnsvärt lång bit kvar att bita i och ta mig igenom. jag kan inte svara på om jag är villig än att ta mig igenom detta med obehag och knytnävar mot ansiktet än, men jag funderar fortfarande på det dagligen och mitt enda svar blir- varför skulle inte jag kunna få tillbaks ett normalt liv med en fungerande individ inom dig som jag saknat i år?
det sjuka är att jag vill tillbaks till botten men samtidigt vill jag inte upp och nå toppen. ni som vet vad jag pratar om förstår precis vad jag menar och håller nog med mig fullständigt i det här. det jag vill säga att jag försöker dagligen att bli av med mina rädslor, utmana mig, våga tro, känna och sluta tänka så mycket men det är så in i helvete jäkla svårt att jag gråter tårar dagligen. jag vill inte må såhär jag vill må bra och kunna le, skratta utan att det vore som ett mörkt falskt leende. men har jag kommit såhär långt som jag är idag så ska jag fortsätta kämpa tills jag är vid det målet då jag verkligen känner att jag kan klara mig fast. jag tror inte jag kommer bli helt fri från allt detta men jag får istället lära mig och leva med det.
nu vet jag knappt själv vad jag har pratat om men kände bara att jag behlvde skriva detta.
#111
om två dagar fyller jag arton år och om fjorton dagar är det julafton.
det går så fort nu när väl månaderna är inne och när det är något speciellt som händer. snön har lagt sig med en tjockt lager överallt, kylan börjar komma mot det kallare hållet och det är så grått och trist ute. dimma över staden, man ser knappt ut för det är så dimmigt.
det går så fort nu när väl månaderna är inne och när det är något speciellt som händer. snön har lagt sig med en tjockt lager överallt, kylan börjar komma mot det kallare hållet och det är så grått och trist ute. dimma över staden, man ser knappt ut för det är så dimmigt.
#110
hade en övermysig helg i Danmark med familjen, så galet mysig stad Aalborg är. shoppade kläder och ett jättefint enkelt armband från Edblad. var skönt på sitt sätt att komma ifrån sverige och hemmamiljön några dagar.
ser så fram emot denna kommande vecka jag har framför mig. på torsdag blir jag äntligen 18, på fredag blir det släktkalas och senare på kvällen kommer några fina vänner hit och förar innan vi drar till hotellet. finns inte så många utestället att välja mellan i Alingsås.
#sweet home
hemma hemma hemma hemma!!
äntligen hemma, skönt att komma hem på ett sätt men fruktansvärt jobbigt (som vanligt). mamma och pappa kom och hämtade mig, innan vi åkte hem hade vi familjesamtal, sa hejdå till alla fina människor och far hemåt.
jag fyller år nästa torsdag och bästa fina josefin hade köpt en present så gulligt och omtänktsamt av henne blev så glad!!
#103
oså var det de där med att sova också. har bytt sömntablett till imovane- vilket inte hjälper mig något vidare, kan verkligen inte sova så igår drog på mig jackan och skorna och gick ut mitt i natten för att få lite frisk luft. jäklar så skönt det var!
idag har varit en skitdålig dag. har inte kunnat förklara mina känslor och tankarna och ångesten är så påträngande hela tiden. kunde inte hålla tillbaks alla känslor inom mig så grät ett x antal gånger. det är så mycket som är så jobbigt jag dras med antingen ena sidan av vilja eller andra sidan av svaghet.
