en falsk otrygg vän som tog mig

"blinka, titta, kolla bort, fantisera och dröm hur ditt liv kan se ut just nu om du inte hade fallit- ist väljer du en falsk vän"
jag tänker varje dag på den dagen då jag lät spelet börja, jag visste ingenting jag visste inte vad innebörden var eller vad konsekvenserna komma skall. jag visste inte att jag bar på smärta varje dag, jag kunde liksom inte erkänna att jag mådde åt helvete. jag såg mig som att må hur bra som helst. smärtan utanpå gjorde ont och smärtan inombord gjorde svinont. jag kunde inte skratta, le eller få fram ord som jag ibland ville för jag blev mer och mer rädd för allt. jag blev inte rädd eller skrämd över det jag såg eller över det jag tänkte utan vad jag skulle göra eller vad som kommer att hända. jag hade fortsatt längre ner för jag orkade längre ner och jag orkade nå botten.
 
att var så strikt och rak mot sig själv är enkelt för man behöver inte tänk så mycket man tänker bara på de viktigaste sakerna och de som är oviktigt lämnar man sig bakom. om man tänker många månader framåt så har jag kämpat som ett djur för att ta mig upp och jag visste inte att de fick lov att vara såhär svårt eller att det skulle göra så fruktansvärt obehagligt ont. jag har aldrig haft såhär ont i hela mitt liv men jag har kommit en bra bit på vägen, jag var inte den jag var för fler flera månadersen, jag var inte den jag trodde jag aldrig skulle lämna men en dock är resan inte över för jag har en så fruktnsvärt lång bit kvar att bita i och ta mig igenom. jag kan inte svara på om jag är villig än att ta mig igenom detta med obehag och knytnävar mot ansiktet än, men jag funderar fortfarande på det dagligen och mitt enda svar blir-  varför skulle inte jag kunna få tillbaks ett normalt liv med en fungerande individ inom dig som jag saknat i år? 
 
det sjuka är att jag vill tillbaks till botten men samtidigt vill jag inte upp och nå toppen. ni som vet vad jag pratar om förstår precis vad jag menar och håller nog med mig fullständigt i det här. det jag vill säga att jag försöker dagligen att bli av med mina rädslor, utmana mig, våga tro, känna och sluta tänka så mycket men det är så in i helvete jäkla svårt att jag gråter tårar dagligen. jag vill inte må såhär jag vill må bra och kunna le, skratta utan att det vore som ett mörkt falskt leende. men har jag kommit såhär långt som jag är idag så ska jag fortsätta kämpa tills jag är vid det målet då jag verkligen känner att jag kan klara mig fast. jag tror inte jag kommer bli helt fri från allt detta men jag får istället lära mig och leva med det.
 
nu vet jag knappt själv vad jag har pratat om men kände bara att jag behlvde skriva detta. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Är du här ofta?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0