Gjorde upp med min behandlare att jag skulle fika på stan själv. Vart lite orolig över vad jag skulle ta men ack så jag snubbla över mållinjen. Jag tog en caffe latte som dock är en rädsla för mig men det här på capio hade inte accepterat det som ett mellanmål men det är mitt ansvar och jag tog en kaffe latte för jag tycker det är jobbigt. 
Satte mig på Espresso House uteservering och kollade runt på människor, drack mitt kaffe och tog en cigg. 

 

Medans jag satt där satt jag och funderade över hur jäkla underbart det hade varit att bara dra ut spontant med kompisar och fika det man känner för utan ångest, inte ens behöva känna den i närheten av bröstkorgen och att man kan få ta en kaffe latte utan ångest eller sitt favoritfika för att man vill och är sugen på det, men där är jag verkligen inte än att jag kan dra spontant en fika sådär direkt efter frukost eller lunch men eller hur ska den tiden komma? För oss alla som vill nå dit!

 

Jag kanske inte är den där jätteglada personen längre som skrattade åt allt trotts att jag skrattar, jag kanske inte tycker saker och ting är lika roligt som jag tyckte då, jag orkar inte mycket pga mitt psyke faller samman, jag kanske inte längre är den personen som är lika rolig att umgås med, eller den personen som en kille skulle falla för och vilja ha som flickvän, jag kanske tar för mycket tid, tänker bara på mig själv och min sjukdom, jag kanske är tråkig, ful, tjock, äcklig och obehaglig. Jag kanske är otrevlig, inte frågar hur människor mår eller inte bryr mig om dom.

 

Jag har sagt det innan men jag är inte samma person som jag var innan min ätstörning, jag kan inte svara rakt på sak om jag har förändrats men det är bara vad jag själv känner. Jag orkar inte lika mycket fysiskt och kommer vi till det psykiska så är jag totalt överkörd med det. Saker och ting hindrar mig mer nu än vad det gjorde innan jag blev sjuk. Jag vill kunna orka mer och inte behöva tänka på vad jag äter eller hur jag ser ut. Visst det är lätt att säga "släpp det bara, gör bara de du ska, utmana dig, gör de gör de osv osv" Hade det varit lätt alltihop så hade jag varit frisk och behövt något hjälp eller bara käkat den där jäkla efterätten eller tagit en kaffe latte utan att kompletera någonting men GUUUU så jäkla obehagligt svårt det är. Jag orkar inte att det är så svårt att ta sig ur en ätstörning trotts att man har viljan och trotts att den svajar upp och ner men jag har liksom gått runt det där förändringshjulet nu 40 ggr känner det som och jag är så trött på alla bakslag jag ger mig själv och jag bara mig själv att skylla när jag gör bakslagen, för ingen annan behöver lida av mina bakslag, förändringar utan det är bara jag som kan make a big change av mitt liv. Men när motgångar kommer och det gör så ont i hjärtat och den där obehagliga känslan kommer upp om jag ska klara detta eller inte och du står där och dras fram och tillbaka mellan ett rep som drar dig mot det friska sen mot det sjuka, mot det friska sen mot det sjuka. Jag är trött på att inte stanna på den platsen jag vill. Kanske drar repet mig för jag inte vet vad jag vill än? Jag vet inte. 

Jag kommer aldrig bli den gamla Felicia igen, men jag kommer endå vara den Felicia jag var innan med en ätstörning som förstörde en del av mitt liv som jag inte kan frångå från eller ta tillbaka för hänt är hänt. 

När man verkligen försöker bli frisk och livet faller i kraschor ena dagen och i nån enstaka bit andra dagen. Ni ska veta att jag verkligen ger mitt allt för att bli frisk men när det kommer massa spärrar in i det hela så stannar min hjärna. Jag önska jag kunde göra allt jag ville, jag önska jag kunde äta vad jag ville utan ångest, jag önska jag kunde liksom få bara leva mitt gamla liv kanske inte direkt helt mitt gamla liv men ni fattar, endå en bit och vem i tusan vill inte det?

 

Det jag vill göra då som ja önskar är att liksom inte behöva tänka så mycket tex. Jag är i skolan när jag är hemma på permission och jag blir trött i hjärnar efter cirkus 30 minuter och även om jag vill vara kvar där sista 30 minutrarna så tar det emot för jag fattar ingenting och det gör så ont för ångest kommer som en stark vindpust som sveper in och inte går att hejda. Jag vill kunna sittar där med mina vänner och le och inte behöva tänka på mat, mig själv och allt som kretsar kring ätstörningen eller bli avundsjuk på alla andra som ens klarar av att ÄTA allt gott och dricka som jag äter och dricker men får sveriges jävla ångest. Jag vill kunna ta och göra allt utan ångest. Jag vill inte leva i en fyrkant full med ständig ond ångest för det gör så fruktansvär och jag vill inte vara kvar på Capio en minut längre än behövligt.

 

Sitter och äter en god frukost och kollar Paradies Hotel. Idag gjorde jag en smoothie med jordgubbar, kokosmjölk, kakao och en klick jordnöttsmör. Alltså det blev gudomligt. 

 

Ska iväg till skolan alldeles strax och plugga matte, sen får jag se vad dagen tar mig till. Önskar er en bra dag iallfall!

Tog mig samman och samlade kraft för åter igen ett samtal på BUP. Trivs inte och vara där, så fort jag går in genom dörren så skriker väggarna äääätstörning. Jag får massa tankar om när jag var här och var som allra sjukast och det är ju såklart att minnena sitter i, dom kommer inte släppa på ett tag men är så trött på att gå dit och inte få någonting tillbaks, slösa 45 minuter på ett samtal och inte få någon hjälp gör ju inte att jag kommer längre precis...

 

Gjorde precis världens godaste smoothie till mig och mammsi med blåbär, björnbär, hallon, kokosmjölk och kakao. Den blev himmelsk!

 

Var i skolan idag i nästan 3 timmar, gjorde lite skolarbete nere i stan på restaurangskolan. Fick gjort galet mycket faktiskt så jag kom en bra bit på vägen in i arbetet iallfall. Farfar kom och hämtade mig och tog en lunch hos dom och småpratade lite innan jag drog hem. 

 

Annars idag har jag städat mitt rum behövs dock inte städas så mycket men enligt mig är det too much på golvet bara de ligger typ två klädesplagg och en tidning.

 

Hur mår du idag?
Sådär, som vanligt. Atomatiska tankar, tankeflöda i huvudet och ett ilande hat. 

 

Vad jag precis har ätit, blev det för mycket, skulle jag ätit upp allt, vad kommer hända nu? Vad ska jag äta till mellis. Vad vill jag egentligen, är det så som min magkänsla säger? Cirkus alla dagens tankar.

 

Mitt liv, framkommande månader, hur kommer allt se ut sen, min rädsla, mina idiotiska tankar, mig själv.

 

Sämre: Kent, Bon Iver och Håkan Hellström, Bastille, Ben Howard
Bättre: Avicii, Den Svenska Björnstammen, All  Time Low, Panda Da Panda, Frank Ocean, The Black Keys

 

Alla fina och positiva människor som ger mig styrka och kraft gör mig extra glad, de som bryr sig och de personer jag har så himla roligt med och trivs med.

Vaknade till -6°C, åt frukost och drog sedan ut i kylan för att gå till stan mest för att kolla lite. Hittade ett läppglans och en Smokey Eye Effect från Max Factor alltså en ögonskugga man kan skugga hur som heslt, mixa och trixa lite. Fick allt för halva reapriset så gick på 45:- endast. 

 

Ska fika med finaste Ida och hennes kompis sen i stan, är så glad att hon äntligen är hemma har saknat henne så innerligt. 

 

 

 

Gissa vad jag har gjort idag? Var på gymmet för första gången på över ett år. Frågade pappa om jag fick provträna och se hur jag tog det. Visst man kanske inte ska lyckas första gången med träningen då det har varit det största problemet alltså övertränat som en dåre så fort pappa sa" vi ska värma upp" så sa jag "ah, i 30 minuter?". Fattade själv att det skulle vara omöjligt att börja en uppvärmning på 30 minuter men gott försök iallfall. Väl ställde jag mig på löpbandet och började gå, jag ville hela tiden trycka på mer fart men jag fick inte för pappa, jag försökte liksom höja farten flera gånger men till slut sa pappa "vi går här ifrån då, du bevisar uppenbarligen att du inte är redo än för att börja träna" 

 

Jag vill så gärna komma tillbaks till träningen på ett hälsosamt sätt, inte träna för att hetsa och bränna utan för att jag tycker det är roligt och det har jag ALLTID tycket. Har alltid rört på mig och gillat att träna men till slut slutade träningen som ett tvång för mig att jag var tvungen att gå upp till gymmet, gå ut på promenad och springa över 1 mil. Detta är ju dock inte hälsosamt utan man ska träna med måtta och på ett bra sätt och äta normalt och anpassa maten med träningen. Dock har jag inte kommit till den punkten då jag kan hantera både mat och träning tillsammans eller bara träning eller bara mat men dit ska jag komma en dag för att bli frisk (mer hanterbar) är en lång bit att ta sig igenom och ur och ni som försår vad jag menar vet precis hur det känns alltihop. 

 

Iallfall jag kände mig så glad när jag va på gymmet samtidigt som jag inte kunde le för jag fick så mycket flashback av allt förgående med träningen eller se alla andra stå på ett löpband i över 45 min gjorde mig gråtfärdig för jag ville själv stå där och göra likadant men hade jag gjort det hade jag fallit tre steg backåt men jag har som mål att komma tillbaks till träningen och det SKA jag göra, oavsätt om jag bar får träna i 30 min så kommer det hjälpa mig en bit på vägen för jag mår bäst när jag tränar och får röra på mig och inte på ett sjukt sätt. oj vad jag har snackat... vet inte ens om detta gav ett meningfullt inlägg.

Livet gör ont, något fruktansvärt ont också. Vi alla människor ska la råka ut för något här i livet men man kan inte veta det innan vad som kommer att ske. Men visst känns det i hela kroppen när något är fel, när saker och ting gör ont, tar emot eller bara känns allmänt jobbigt. Jag känner det tydligt!

 

När jag mår skit så stannar hela min värld upp, jag vet inte hur jag ska tänka eller på vad jag ska tänka, jag vet inte vad jag ska göra, ta mig till eller ska jag bara helt enkelt ge upp livet? Alla atomatiska tankar kommer och sen tänker man "vad hade varit bäst", jag gör detta för min skull och sen får man också tänka runt omkring.

 

Jag älskar min ätstörning trotts att jag totalt hatar den och vill göra uppror mot den hela tiden, tror ni det är lätt? Nej! Annars hade jag ju isåfall varit frisk för längesen men det gör så ont att veta att jag måste börja leva med min sjukdom om att jag kommer få dras med detta hur länge som helst och jag är inte modig nog för det, jag är så himla svag psykiskt fortfarande. jag vet knappt själv vad jag har babblat om men ville få ut att mitt liv gör ont och att jag mår rent ut sagt åt helvete. Kram fina läsare!♥♥

Vad har ni gjort idag? Själv har jag varit på BUP- samtal hos min behandlare, varit på en promenad och även tagit en sväng in till stan och shoppat lite. Jag som sa till mig själv att jag INTE får handla mer kläder, men det var lite svårt när jag hittade en jacka för 119:- på H&M kan visa er imorgon. 

 

Annars har jag haft ångest, fuskat, ljugit, haft mer ångest, ångest och ytterligare ångest. vet inte hur jag ska döva min ångest eftersom jag inte får gå ut hur som helst heller. jag vet några saker som dövar ångesten men dock för stunden och det gör ont.