-

JAG KANSKE INTE ÄR DEN PERSONEN JAG VAR INNAN DETTA HÄNDE...

Ja, jag har förändrats kanske. Men prova att se hela ditt liv falla samman och sen försöka ta dig upp från botten och samtidigt jobba med att vara stark nog för att klara av smärtan och se sen om du är samma glada person du var innan.

Jag kanske inte är den där jätteglada personen längre som skrattade åt allt trotts att jag skrattar, jag kanske inte tycker saker och ting är lika roligt som jag tyckte då, jag orkar inte mycket pga mitt psyke faller samman, jag kanske inte längre är den personen som är lika rolig att umgås med, eller den personen som en kille skulle falla för och vilja ha som flickvän, jag kanske tar för mycket tid, tänker bara på mig själv och min sjukdom, jag kanske är tråkig, ful, tjock, äcklig och obehaglig. Jag kanske är otrevlig, inte frågar hur människor mår eller inte bryr mig om dom.

Jag har sagt det innan men jag är inte samma person som jag var innan min ätstörning, jag kan inte svara rakt på sak om jag har förändrats men det är bara vad jag själv känner. Jag orkar inte lika mycket fysiskt och kommer vi till det psykiska så är jag totalt överkörd med det. Saker och ting hindrar mig mer nu än vad det gjorde innan jag blev sjuk. Jag vill kunna orka mer och inte behöva tänka på vad jag äter eller hur jag ser ut. Visst det är lätt att säga "släpp det bara, gör bara de du ska, utmana dig, gör de gör de osv osv" Hade det varit lätt alltihop så hade jag varit frisk och behövt något hjälp eller bara käkat den där jäkla efterätten eller tagit en kaffe latte utan att kompletera någonting men GUUUU så jäkla obehagligt svårt det är. Jag orkar inte att det är så svårt att ta sig ur en ätstörning trotts att man har viljan och trotts att den svajar upp och ner men jag har liksom gått runt det där förändringshjulet nu 40 ggr känner det som och jag är så trött på alla bakslag jag ger mig själv och jag bara mig själv att skylla när jag gör bakslagen, för ingen annan behöver lida av mina bakslag, förändringar utan det är bara jag som kan make a big change av mitt liv. Men när motgångar kommer och det gör så ont i hjärtat och den där obehagliga känslan kommer upp om jag ska klara detta eller inte och du står där och dras fram och tillbaka mellan ett rep som drar dig mot det friska sen mot det sjuka, mot det friska sen mot det sjuka. Jag är trött på att inte stanna på den platsen jag vill. Kanske drar repet mig för jag inte vet vad jag vill än? Jag vet inte.

Jag kommer aldrig bli den gamla Felicia igen, men jag kommer endå vara den Felicia jag var innan med en ätstörning som förstörde en del av mitt liv som jag inte kan frångå från eller ta tillbaka för hänt är hänt.

Någon som känner igen sig?

2014-02-04 @ 18:43:36 CACV Permalink

Kommentarer

Postat av: Sofia Eklund

sv; ja dom luktar underbart!

2014-02-04 @ 21:19:07
URL: http://sofiiaeklund.blogg.se/

Postat av: Sara

sv; Åh, okej! Vad tråkigt att det är av en sådan anledning du måste vara i Varberg :/ Men vad bra att du får hjälp! Om du får vägarna förbi Falkenberg eller så kanske vi skulle kunna ses över en promenad eller något. Du verkar vara en sådan bra person och vi skulle nog kunna ha en del gemensamt känns det som. Ta hand om dig, i vilket fall som helst, kram!

2014-02-04 @ 21:52:38
URL: http://sarakarolinas.blogg.se

Postat av: bbysmj.blogg.se

svar : jag vart sjuk 2010, det var värst under 2011 och i slutet av 2012 släppte jag det men det kommer i perioder och hugger mig.. nu är jag inne i en period då jag hetsäter, gör mig av med det och så vidare.. De är så himla känsligt och kommer så lätt tillbaka, men man får bearbeta upp en slags "vägg" så man har lättare att inte dras ner till botten igen.. men det är svårt, sen att man blir påmind vart man än kollar gör de inte lättare!

Men lovar, de blir bättre och man blir gladare.. men jag kommer nog alltid ha de där "strået och den känsliga tån" och det är mat.. men jag försöker lära mig hantera ångesten bättre och jag är mycket bättre idag!!! Kram på dig!

2014-02-05 @ 01:31:56
URL: http://bbysmj.blogg.se/

Postat av: Nellie

Förstår dig och känner igen mig i din text. Jag har också förändrats extremt mycket sen jag blev sjuk. Jag har varit deprimerad länge länge, men har ändå kunnat leva ett normalt liv. Förr levde jag ut, var orädd, hade humor, var ironisk, älskade att äta, hade saker jag såg fram emot. Nu är det mesta bara mörkt, jag isolerar mig, skrattar aldrig från hjärtat, vill inte umgås med någon och stänger ute alla människor.
Blir också ledsen på att folk inte tar psykiska sjukdomar på allvar. Får alltid höra att jag ska "börja tänka annorlunda", "kämpa på" osv. Hade det varit så enkelt hade jag ju för tusan inte varit sjuk, det är ju ingenting jag väljer. Vem vill få anorexi liksom? Jag vill kämpa, men hela min kropp och hela jag skriker i panik, jag ORKAR INTE. Känner mig värdelös och tvivlar ständigt på mig själv mycket på grund av omgivningen. Jag kanske bara inte försöker tillräckligt mycket? Är jag misslyckad som inte orkar gå till jobbet eller för att jag inte klarar av att helt släppa kontrollen?
Kram <3

2014-02-05 @ 21:08:41
URL: http://bitterfroken.blogg.se

Postat av: Hanna

Styrkekram till dig! Du är en riktigt fin tjej :)

2014-02-06 @ 22:18:22

Trackback