jag väcks kl kvart över 7 trött som en björn. blodtryck, plus och temp. jag känner mig normal som vilken människa som helst men tydligen är jag inte det. kan jag inte bara inse att jag är här för en anledning? dagarna går åt helvete och jag bär med gråtfärdiga ögon från morgon till kväll. idag har varit den värsta dagen hittills men jag härdar och slås mot det onda men den vill mig inget gott den vill mig inget mer än att jag förlorar. tackar personalen för stördet de gett mig idag för utan dom hade jag seriöst rymmt igenom fönstret eller via dörren påväg nån annanstans för att avsluta allt här och nu. jag har haft sån panik, känsloöverflöd och osannaolika tankar att jag sen i stunden kan tro att det är normalt men samtidigt oundvikligt att sluta tänka normalt.