NEJ, även om man så skriker ut det, säger det till sig själv och till andra att man vill vara kvar i sin sjukdomen så vill man inte det. att leva med denna sjukdomen kräker mycket tid och arbete och det tar så otroligt mycket på alla krafterna du försöker ge till stå mer stadigt på benen. i en ätstörning gör verkligen allt ont det gör ont att vakna, äta, inte äta, röra på sig, bara att vara vaken sin vakna tid på dygnet, nätterna osv. det är sant att allt gör ont för allt har ju en mening det är inte för intet man går ut och kompenserar med maten, det är inte för intet man inte kan sova om nätterna när man grubblar och funderar över mat hela tiden om vad man ska äta och hur man ska göra det osv, det är inte konstigt heller att det inte gör ont att äta för även om man är så sugen att man skulle kunna dö så kan man inte för man måste tänka på ätstörningen. man matar i princip ätstörningen genom att göra det som den vill och säger åt dig. kom ihåg att "du är inte ätstörningen". 

 

hur mycket man än vill påverka sin sjukdom så är det så svårt för har man väl fastnat och hamnat i denna cirkel så är det så svårt att dra sig undan. för vissa är det lättare än andra men det är inte enkelt. jag är stolt och glad för dom som är friska och kan leva men just i mitt fall så är jag varken frisk eller kan börja leva ett hanterbart liv. det jag vill kunna göra mer är att faktiskt kunna börja leva ett mer hanterbart liv eftersom jag säkert alltid kommer bära med mig min ätstörning, jag måste börja leva med den och inse att jag faktiskt har mina dagar då allt är sämre än andra dagar. för så tror jag att det kommer bli efteråt när man är mer på benen. 

 

jag tror iallfall att man måste våga och lära sig att leva med sin sjukdom, för man kommer hamna i svackor då man inte vill äta, eller vågar och safear och så är man tillbaks igen. man måste tänka en extra gång vad gör jag nu, varför gör jag detta eller hur ska jag istället göra för att det ska bli enklare.

 

jag gick den vanliga vägen, satte iPhonehörlurarna och gick i normalt tempo bort mot det behagliga stället. det dunkade nervösitet i huvudet på mig och jag höll på att börja gråta för jag hade sån ångest efter dagens lunch. väl framme bestämde jag mig för att andas ut och ta ett djupt andetag, jag öppnade den tunga dörren jag knappt orkade få upp innan.

 

jag gick fram till sjuksköterskan och sa "Felicia" hon svarade "varsegod och sitt ner, hon kommer snart". jag väntade tills hon kom. jag tittade mig runt omkring och allt kändes som likadant fast vädret var annorlunda. hon kom tillslut och sa att vi går in i rum 7, det kändes bekant men jag ville inte minnas alla rummet jag suttit i och gråtit i. jag fick inte ritktigt ut det jag ville prata om jag fick mest ut av det som hänt under tiden vi inte träffats. allt kändes stelt, jobbigt och tungt. jag ville bara gå där ifrån och liksom störtlipa för tillståndet från då och nu är inte densamma trotts att jag har långt långt bit kvar att fightas mot. men något tog emot men jag vet inte vad det var för jag kunde inte berätta eller förklara allt. när jag väl berättade och förklarade så fick jag inget gensvar.

 

jag gick ute genom dörren fort som tusan och sa "tack så mycket, hejdå". satte tillbaks iPhonehörlurarna med en lite sådär deppmusik och pallrade mig hemmåt med mod. 

"när du blir utskriven här ifrån så kommer du inte vara helt frisk" och "du kommer aldrig bli helt frisk från din ätstörning". De där två meningarna skär så hårt i såret att jag bara vill slå sönder mig blå. orden gör så ont att höra. jag vet att jag inte kommer bli frisk och det är fel att använda ordet frisk. när jag blir utskriven från Capio så kommer jag bara ha kommit en bit på vägen, jag kommer inte vara helt frisk men jag kommer att få leva med min sjukdom och måste hantera den på bästa sätt när jag väl lämnat Capio för att sen tillbaks till ett normalt liv. kanske inte det liv jag hade innan för det kommer jag aldrig få för sjukdomen har förändrat mig så fruktansvärt mycket både positivt och negativt.

jag får tänka mer innan jag gör saker, innan jag var sjuk kunde jag bara göra det utan att riktigt fundera. jag vill såklart återgå till mitt liv jag egentligen vill ha och det liv är att ha kul, umgås med familj, vänner, åka på festivaler, gå ut och äta, träna, göra spontana saker, äta saker utan att få ångest osv. 

Listan kan göras lång med vad jag vill återgå till och koppla mitt liv till och jag vet att jag måste börja inse mer nu att jag Måste börja leva med min sjukdom annars kommer jag inte komma någonstans i livet. 

tack för era kommentarer angående frågan. jag läste igenom och tänkte vad kloka ni är som vill så himla gärna mycket mot det friska livet, det gör mig jätteglad! klart man vill orka leva, äta gott med familj och vänner, kunna sitta där och avnjuta något gott för att man vill och för att det tillhör livet att kunna leva och inte tänka på kalori in och kalori ut för det tar sån fruktansvärd onödig tid på vardagen och det provicerar psyket så mycket också.

 

det verkade som att ni allra flesta står vid ett vägskäl och inte riktigt vet vart man ska men trotts att man står där vi vägskälet och ska bestäma sig om man ska gå mot det friska eller mot det sjuka så finns det ändå bara EN rätt väg att gå för både jag och ni vet att man är inte lyckligare som anorektisk och man är deffinitivt inte klokare i huvudet av allt dumt man gör. man går och bär på en så tung oro, ångest och funderingar som väger så tung att man till slut rasar samman och inte ens kan hantera allt detta själv.

 

jag är nog inte ensam om att känna att man gör den jobbiga vägen tillbaka för alla andra och inte för sig själv och det är en stor punkt i det hela, att man MÅSTE göra det för sig själv inte för alla andra (det kan vi ta en annan gång). Alla ni har så mycket mer att komma med i livet än en ätstörning. ♥♥♥

 

 

 

imorgon åker jag tillbaks till Varberg efter att ha varit hemma i över två veckor. har haft så himla kul hemma denna omgången. har verkligen utmanat mig och verkligen skitit (kanske inte skitit helt) men jag har försökt att göra saker jag egentligen tycker är roligt och om jag inte har orkat vissa dagar så jag har faktiskt accepterat det att min kropp inte än är i balans. hade en galen kväll i lördags och efter den kvällen känner jag att ja att jag ska seriöst inte dricka en droppe alkohol mer på fest hahah kommer hålla max 2 ggr då jag är ute. 

 

ska hem igen på fredag så blir kvar 3 dagar på capio sen är jag hemma tre hela veckor. nervöst, spännande och läskigt. 

när man inte orkar ta hand om sig själv och man faller på knä varje kväll och ger sig själv en klapp på käften för man är så svag att man inte orkar med sig själv. men när varken du eller jag ger med sig tillsammans så är det så svårt att kämpa. man kan inte kämpa själv, man måste kämpa två för att vinna elendet.

 

jag känner mig som en dålig människa som inte visar något eller som inte ger med sig något, men vad ska jag göra när jag hatar mig själv så jävla mycket att jag skulle kunna dö för att bli bukt på mina problem, men hade det varit enkelt hade jag aldrig varit på ett behandlingshem och jag hade inte heller ätit tabletter och inte heller kämpat ihjäl mig för att vinna mot något dödligt. jag behöver positiva intryck, styrka, motivation och positiv feedback. varför ska jag hela tiden gå runt och tro att jag orkar allt när jag inte gör det. jag är helt död efter att liksom bara kantats med människor på stan i 40 min och jag vill inte ha det så, jag blir bara trött av att umgås med människor för mitt psyke klarar inte av allt än det är fortfarnade förstört och rubbat. 

 

jag är inte redo än att ge all min kraft för ett normalt liv för det är jag inte van vid än, jag är inte van vid att leva normalt eftesom jag har så länge levt ett ohälsosamt liv och vem i hela friden vill leva ett ohälsosamt liv med dåligt förhållande till mat, träning och ett oacceptabelt beteende? 

 

det är när människor går i tusen bitar som jag också går i tusen bitar för jag mest vill hjälpa andra i förhand och skita i mig och jag får släppa det. jag måste börja tänka på mig nu och ta andra lite svagt vid sidan om för annars kommer jag aldrig att klara och orka ta mig upp till ditt jag vill och en gång var innan. 

fan i helvete vad livet är komplicerat och jobbigt

och med det menar jag att ni som inte har förståt eller uppfattat vad en del av min blogg handlar om så säger jag det rakt ut nu. jag är sjuk sen lång tid tillbaka i ätstörning och kämpar dagligen med att nå toppen och inte falla tillbaka. jag tänker inte gå ut med hur detta hände eller varför jag hamna här det håller jag helst för mig själv men jag har mycket att stå mitt kast och ångra för vem vill vara sjuk i ätstörning, vem vill leva ett rent helvete och vem vill inte kunna leva ett normalt liv utan att uppnå perfektionism? INGEN kommer någonsin uppnå perfektionism endå och man kommer definitivt inte uppnå det genom att göra en förändring som man sen vill bara glömma och ångra. 

 

har man väl gott ner några kilo så vill man bara gå ner ännu mer och det finns liksom inget mellanting, man blir tillslut blind för verkligheten och det enda man ser är att man är tjock, man är tjockare ju mer man går ner och man blir inte snyggare heller för med en ätstörning blir man aldrig nöjd. den vill sätta sån press på dig så den vill varken göra dig nöjd, glad, lycklig, känna dig fin, vacker eller smal. det enda du känner dig är tjock, fet, ful, äcklig, olyckig (fast man tror att man är lyckigare), sorgsen, trött, svag, arg och dum. 

 

det är så lätt att ta sig ner men det är ännu svårare att ta sig upp, kan säga att det är ett rent helvete att ta sig upp för man är så fastklistrad vid sin ätstörning som man inte vill släppa. det blir tillslut ens bästa kompis och man lämnar inte bara en bästa kompis hur som helst, eller hur? hade jag vetat konsekvenserna vad som innebar detta så hade jag ALDRIG gjort såhär mot mig, min kropp och mitt psyke. för min kropp mår inte bra trotts att den börjar återhämta sig, mitt psyke är pajat och det tar sån ofantligt lång tid att bli helt klar i huvudet. jag tror jag får brottas med en del tankar hela livet och det är inte värt det. 

 

de som väljer ätstörning framför ett friskt liv har något att förlora. dock vet jag inte riktigt än hur man lever ett friskt liv eftersom jag inte är det men varje gång jag är hemma på permission (från mitt behandlingshem) så försöker jag göra så roliga saker som möjligt och umgås med mina vänner som man har undvikit och inte orkat göra pga att man har varit så svag och inte heller orkat ta sig upp från sängen eller ut på roliga äventyr. jag har inte orkat göra mycket utan jag har mer tvingat mig själv att göra roliga saker för att bevisa att jag inte är så svag som jag själv tror vilket jag egentligen har varit. jag var tvungen att bli sjukskriven från skolan för jag inte orkade, säga upp mitt träningskort, fick massa förbud och ett cleant matschema att följa som jag totalt sket i. jag är fortfarnade sjukskriven från skolan och kan fortfarnade inte än hantera saker och ting med maten men det tar sån jäkla lång tid och även om jag blir utskriven från mitt behandlingshem så kommer inte jag vara frisk. jag kan inte hellre en hantera träningen på rätt sätt och jag vågar inte göra allt som jag själv önskade att jag vågade för min ätstörning säger stopp gör detta istället, gör inte så lyd mig! och tillslut blir man så trött på det att man inte orkar kämpa emot ätstörningen och jag har gett upp flera gånger men sen säger jag till mig själv att "fan felicia kämpa, vad har du att förlora". ja, vad har man egentligen att förlora? jag kan fortfarnade inte ta in allt som har med ett friskt liv att göra än för jag drar mig fortfarande åt ätstörningens liv. det är 50/50 och motivationen är så ostadig den kan bli. jag har så fin familj, släkt och vänner som stöttar mig så innerligt att jag vet inte hur jag ska kunna tacka dom i slutändan!!!!

 

jag vet inte vad min lycka är eller vad jag ska hitta min lycka, jag saknar ju den fina lyckan att kunna känna något och inse att saker och ting är fint och inte dött. när väl mina mungiper går ihop som ett upp och nervänt u så kan jag liksom inte få tillbaks den glädjen jag hade innan.

 

jag säger inte att jag ALDRIG är glad, för visst ler jag och skrattar men frågan är ju vad som döljer sig bakom leendet och den masken jag bär på ofta. jag gillar inte att bära på en tung mask av olycka som knappt orkar förändras till ett stort leende. hur i hela jävla helvete ska jag bli frisk, sluta tänka, grubbla, vela, dra mig undan, tveka, veta vad riktig lycka är? nån som vet bra tips. kommentera kommentera!!

förlåt förlåt förlåt för att jag är världens mest klagobarn men jag mår skit, jag vill inte gå runt och liksom säga "jo jag mår skitbra, idag är det toppen"- fast allt är pain in the ass. jag kräks på mitt liv som 18- åring. jag trodde man skulle leva när man var 18 år och ha kul och skita i allt som hade med det där otympliga livet som man helst av allt inte vill hamna i. 

 

jag får ont av att andas, tänka, känna, bry mig, se, titta, skratta, le, gråta, vara. jag dör på att vara så svart och sårbar inombords, jag vet inte varför jag är så sårbar för den enda som sårar mig är jag haha låter sjukt. men varför ska jag få såra mig själv när jag kan ge mig själv en klapp på axeln och känna mig on top. 

 

jag förstår knappt mig själv, jag förstår inte allt som har med världen att göra, allt som har med mig att göra. alla tror jag skyller på mig sjukdom men det gör jag inte. den styr mitt liv och ja, jag har ett liv som jag vill leva fullt ut och ha skoj men när det är svårt att dra sig ur, när man får hinder på vägen som spikas upp framför ögonen på dig så blir du blixtlås. min hjärna snurrar flera tusen varv och velar fram och tillbaka om hur allt borde vara eller hur allt skulle kunna vara men helt ärligt. alla kan inte vara nöjda med sitt liv men jag vet jag vet att jag är en av miljontals som mår dåligt och det känns skönt att inte vara den enda som gör det. 

 

jag förstår knappt vad jag pratar om själv men ibland är man orkeslös och sliten.

jag vill leva med dig tills jag dör, jag är inte villig än att släppa dig trotts du gör mig så illa att jag är tvungen att andas frisk luft i timmar. din kraft sveper över mig som en stark vindpust som inte går att vika undan och istället faller jag ner på marken pladask och får känna och lida av trygg smärta. smärtan, falskheten, rädslan och det svarta livet är mitt den är min trygghet, min närvaro som för tillfället inte vill vara frånvarande en sekund eller varken en minut mer. att känna dessa kraftiga känslor och tankar omkring sig ständigt är helt absurt jag menar, jag vet knappt hur det känns längre att inte känna något hemskt. 

 

jag är så trött på att trycka ner mig själv, känna mig svag, känna mig ingenting eller ofta känna mig så jäkla svart. sjukdomen har blivit mitt liv, min bästa vän och min livskamrat tills vi båda dör och skiljs åt. jag trodde jag hade blivit starkare men delvis har jag det men det finns så otroligt mycket mer jag behöver jobba med för att bli friskförklarad och jag kommer då dras med detta länge i mitt liv tills allt är över. min motivation är så svag ibland att jag ibland packar ihop min väska för att vilig att lämna och åka någonannan stans för att inte känna så mycket mer än luft, mod och svävande styrka som kanske kan trilla ner lite på mig. jag vill inse att jag har blivit i bättre skick än jag var förut men min sjukdom ekar i mitt huvud att gå tillbaks till dit du egentligen vill vara och jag står och drar som ett rep fram och tillbaks "dit vill jag, nej dit vill jag, dit vill jag nej dit vill jag". 

 

jag brukar gå ut ibland vid klipporna på det öppna vattnet och skrika "lämna mig ifred" men mitt fiende lyssnar inte på mig den kommer tillbaks lika snabbt som jag skrikit och spottat ut det.

 

ska snart dra ut på en promenad, sen måste jag iväg och fixa mediciner. har sånt jäkla shoppingbegär på kläder att jag knappt kan hejda mig själv, ni vet sånt jobbigt begär att man knappt kan hålla fingrarna i styr när man går in i  sin favoritbutik gahh så jäkla jobbigt men måster hålla i pengarna.

åkte från Varberg igår efter lunchtid, stanna vid Göteborgs stationen där A möte mig. han lagade mat till mig och vi kollade på en creepy skräckfilm. skulle stannat hos honom idag med men eftersom mitt fiende tog över mig och en annan sak tog mig så illa vid så kunde jag varken kontrollera eller hantera mig själv så åkte hem. 

 

iallafall så är jag på hemmaplan och det känns stressande på något sätt och ångestfyllt än så länge för jag har hittills gjort rätt och det svider och skär som fan men det ska det göra. permission i två hela långa veckor, då kan ni fatta varför jag är stressad? har varit hemma innan en vecka.

 

du klappar mig på axeln och säger "bra jobbat, åter igen gjorde du mig stolt och mätt". jag matar dig med sånt du blir glad av men matar mig själv med sånt som får mig att må dåligt. du ser inte hur jag lider utan du ser bara hur dåligt du mår och lider.

 

jag kan inte göra något fel här, jag kan bara göra rätt och skulle jag göra fel så skulle du jubla och skina upp som en sol av lycka. jag vet inte vem jag gör detta för, jag vet inte vem jag är när jag gör det, jag gör det bara för alla andra skull än så länge. bakom horisonten någonstans kan nog min vilja finnas.                                                              

när man får bakslag i sin behandling så känner man att allt verkligen rasar åt ett håll och att det känns omöjligt att bryta sitt bakslag för ett nytt mönster (alltså på rätt håll). jag har fått 2-3 bakslag.

 

- det första bakslaget slutade jag med själv för jag insåg faktiskt själv med min hjärna och egna ögon att detta är så fel att göra och sen visste inte heller min behandlare att jag gjorde detta,

 

- mitt andra bakslag hade jag totalt sagt till mig själv, "detta är finito Felicia!!!" bara för att det var dels så farligt och att plåga sig själv för att bli av med ångest och depression gav bara dåliga resultat i längden,

 

- mitt tredje bakslag har precis kommit tillbaks och jag vart helt säker på att jag inte skulle få kontakt med detta igen för jag hade gjort så många besvikna med detta. anyway så har det hänt igen och jag skäms så innerligt att jag gråter jag tänker på det, jag vet inte vad jag ska säga det är så fruktansvärt klantigt och pinsamt gjort men ALLA lär sig av sina misstag och jag ska la vara en av dom som ska lära mig av det jag gjort/gör.