STOCKHOLM
Kl 7 går tåget mot huvudstaden som vi ska tillbringa i restan av helgen. Kommer bli så jävla galet megafett. Har lyssnat på Avicii hela dagen och sjungt så högt redan att min röst börjar bli skev haha men så det ska vara ju.
Blir inte många timmar sömn denna natt men det är så vårt. AVICII VÄNTAR PÅ OSS!!!
Blir inte många timmar sömn denna natt men det är så vårt. AVICII VÄNTAR PÅ OSS!!!
Vad är det som gör det så svårt, varför kan du inte bara göra som dom säger?
Hade ett riktigt bra samtal med min behandlare, dock tog jag in 1% av allt vi pratade om för jag orkar inte höra det, samtidigt som jag vill veta. Min självkänsla har blivit så mycket sämre på senaste tid att jag inte orkar stå ut längre. Min rädsla och ångest har ökat något fruktansvärt- vet inte när jag kände såhär senast. Det är så himla obehagligt och gå runt med en smärta som inte går att påverka vare sig jag vill eller inte kan.
Jag försöker dämpa ångesten som jag vet hjälper i stunden men jag kan ju inte göra de saker hela tiden, då blir det istället mer än ett tvång. Jag känner att jag bara vill åka här ifrån Capio nu trotts att jag INTE vill det. Jag vet om det är bäst att vara kvar här tills min utskrivning eller vara på hemmaplan?.
Jag är så jävla rädd, så rädd att jag skakar, sover inte på näterna, får ångest och när jag får ångest så skakarjag i hela kroppen och får massa ryckningar vilket är riktigt obehagligt och det slutar liksom inte heller. Jag försöker dämpa allt med kaffe och cigg, sitta på balkongen och bara andas, titta ut och fundera på vad i helvete jag egentligen vill. Och alla vet nog säkert vad det vill bara att det inte kan veta det för stunden eller erkänna att man egentligen vill dit. Jag kan mer erkänna nu att jag vill bli frisk än vad jag kunde göra innan, innan sa jag ba liksom "ah men jag vill bli frisk såklart" men jag menade det inte för jag var så inne i sjukdomen vilket jag dock fortfarande är men dock är det såklart bättre än tidigare men ni förstår vad jag menar.
Jag känner duma impulser som jag skulle vilja göra men, det som gör att jag inte gör det är att jag vet konsekvenserna efteråt och hur fruktansvärt dåligt jag mår när jag gör det, för visst kan ni känna igen er i att man får ångest när man gör rätt och man får ångest när man gör fel?!. Varför? Jo för att du vet innerst inne att det du gör är fel och när du väl gör rätt så gör det ont för du gör rätt och går emot ditt obehag vilket ska kännas. Det ska inte vara en finkänsla att ta sig igenom ett obehag eller ta sig igenom saker överhuvudet taget. Är ni med mig?
I'VE BEEN WATING FOR THESE MORNINGS
Vaknade till detta imorse, hur fint?! Har varit så otroligt fint och varmt väder idag. Suttit på balkongen och druckit kaffe och rökt, tog en promenad runt strandpromenaden och fick lite kick på livet eftersom jag har så himla mycket minnen här ifrån Varberg. Dock gav det mig både bra och dåliga minnen. Det sämre är från förra sommaren, då jag var som sjukast och var med mamma på Apelvikens camping i farmor och farfars husvagn i två veckor. Jättemysigt att vara med mammi där i sig, men att vara ute mitt på sommaren, sola och liksom inte vara lycklig och varken leva kändes obekvämt och hopplöst. Sen skötte jag mig så fruktansvärt dåligt och gjorde mamma så besviken så det minnena sitter fortfarnade kvar varje gång jag går förbi campingen. Fäller liksom en tår varje gång.
Anyway, vad har ni gjort idag? Förutom att jag har varit ute så har jag haft gruppen- vi pratade om livsmål och förändring, vad man ser fram emot att forsätta kämpa mot osv. Det gör mig faktiskt lite peppad, för jag vet att jag har så mycket att komma hem till och tillbaks till. Mitt liv har ju lite som så slutat pga. Sjukdomen men det ska det fanimej inte få göra mer.
+6 GRADER
Ångest har varit som en dimma över mig idag, den har totalt svept och svept över mig hela tiden, har känt mig så galet nerstämd också. Morgonen började inte alls roligt- hade varken matlust eller ork till att göra någonting men jag fick tvinga mig själv och idag var det ätstörningen som bestämde ganska så rejält över mig.
Kände lite livsglädje över att komma ut i det fina och varma vårvädret, knappt så man behövde ha sin fjällräven på sig. Annars inte hänt så mycket, haft samtal, BK, lagat stark korvgryta med pasta till middag. Ska sätta mig i soffan och se klart på filem The Frozen Ground. Så jäkla bra!
EN AV VECKANS FRUKOST
En tallrik med naturell yoghurt, bär och müsli. En macka med makrill och ett glad juice.
I'M ALIVE
Jag mår bättre, för jag ska på avicii snart och det gör att allt i det stora hela så jäkla mycket bättre. Ångesten är åt helvete. Jag oroar mig för mycket men alltså, när jag är i Stockholm nästa helg så ska jag bara skita i allt trotts all smärta och fast det kommer göra pissont.
Vi har fixat hotellrum i Vasastan, känns som att det kommer bli en otroligt grym helg trotts att jag kommer ha svinont. Men det är detta jag vill göra- vara spontan, inte tänka, dricka bara göra det. Men jag är ju inte där men let's fix this anyway.
SOM EN SICKSACK LINJE
Nej idag har det faktiskt inte alls varit en bra dag, åt mitt fearfood, höll på och börja gråta när jag såg all mat på tallriken- ville bara kasta maten i väggen och springa där ifrån. Fick en uppmaning av min behandlare som jag verkligen måste ta åt mig av nu. Jag kan inte backa hela vägen av behandligen jag har gjort, jag måste ligga snäppet före i tänkandet, jag kan inte glida bak och inte tänka alls för det funkar inte i min sjukdom.
Just nu känns det som att jag har tappat kontrollen totalt, jag är rädd, osäker, gråtfärdig listan kan göras lång. Det känns som att jag har backat, att jag har hoppat två steg två backåt istället för framåt och det gör mig besviken på mig själv för jag ska ju framåt, eller hur? Inte bakåt för vad händer om jag hoppar bakåt? Jo jag är tillbaks på ruta ett där jag började och jag vill inte till nederkanten av allt men allt gör så himla ont just nu. Varför ska jag backa när jag kommit så långt, varför ska jag falla på målsnöret för att jag är rädd och velig- jag tänker inte göra det. Jag tänker inte backa för att jag inte vågar ta steget mot rätt riktning eller försöka ta överkant istället för underkant. Det gör ont jag bara säger det men vad i helvete. Jag måste göra mina livsvärderingar jag vill göra och livsmål trotts en ätstörning fast starkare som person och förhoppningsvis iallfall en svagare ätstörning- jag måste lära mig leva med skiten.
07:47
Igår var det hur fint väder som helst- blåste dock!
Godmorgon!
Har inte alls sovit bra inatt, gick upp ur sängen efter jag lagt mig och satte mig vid datorn,
så är ju inte direkt piggare idag för det.
Har inte alls sovit bra inatt, gick upp ur sängen efter jag lagt mig och satte mig vid datorn,
så är ju inte direkt piggare idag för det.
Tisdag- en ny dag med kanske nya mål och förutsättningar. Ska klara detta, har ett kortsiktigt mål denna veckan som jag bara måste fixa. Det är skitsvårt, det gör ont men vilken väg utan smärta ska jag gå? Ska också iväg och fika på stan med min behandlare vilket kommer bli ren kaos eftersom det har blivit en mer rädsla för mig, har ingen utväg nu när jag väl ska gå med min behandlare. SKITRÄDD! Skiter i om jag får en panikångest eller ballar ur. Ska snart fixa iordning frukost och sen ska jag träffa fina Frida på en promenad. Mys. Dock är inte vädret lika lovande som det var igår:(
SISTA DAGEN I VECKA 7
Mot ett närmare farväl, stillhet och smärta drar jag mig vidare igen. Resväskan är packad för två veckor och det känns som att jag ska flytta igen (gillar inte den känslan längre) Förut ville jag liksom aldrig komma hem när jag väl var i Varberg, nu vill jag lite mer komma hem men samtidigt längtar jag tillbaks.
Denna permissionen, bara en jävla vecka har fallit i bitar. Jag har legat sjuk, säkert slarvat med maten, inte haft någon ork, gråtit och tänk på saker och ting som har huggt i mitt hjärta. Men ärligt talat...ska bli skönt att vara borta i två veckor. Har dock lite saker att se fram emot nästa permission som jag can't handle för det kommer bli så galet fukking bäst. Jaja, hoppas för ni som har haft sportlov, att det har varit bra!
Vem är du med ett halvt eller helt hjärta. Ta reda på det själv genom att finna
Jag känner mig så förlorad
Så underlägsen
Jag visade idag att jag var stark genom att gå emot
Men nu gör det så fruktansvärt och att jag skulle kunna gå sönder i tusen bitar eller kunna dö
Hade behövt något som känts men, du rör inget
Hjärtat gör så ont, pulsen är så hög och kroppen känns så sönderslagen och blek
Känner mig spyfärdig på allt
Varför kan jag inte bara släppa allt och gå vidare?
Hahaha
Nej jag vill inte leva med detta, jag vill vara frisk och må bäst
Mår du bara nu?
Det gör ont och säga och blir svagare genom att jag säger det
Det gör ont och säga och blir svagare genom att jag säger det
Men jag mår så innerligt hemskt jäkla dåligt att jag inte vet vem jag ska lämna mitt hjärta, min smärta eller mina tankar med
i'll leave you with your feelings
Varit jätteförkyld sen i tisdags. Ont i halsen, snuvig som ett as och hostat sönder min kropp, typ! Känt mig småsjuk till och från nu i 2 månader och äntligen om man kan säga så bröt det ut, så har alltså legat lealös i sängen sådär hela dagarna. Fredag- känner mig iallfall lite bättre, ikväll kommer Mickan hit och vi får ha varandra på alla hjärtans dag hihi. Käka och dricka lite gött sen få vi se vad kvällen tar oss vid, hemmakväll med en go film skulle jag tro.
Glad alla hjärtans dag!
Glad alla hjärtans dag!
FALLER LÅNGT FRÅN DE VI TRODDE
5, 10, 50, 100 mil ifrån spelar ingen roll, jag kommer nog alltid sakna dig och det är jobbigt att inte veta, men det gör ondare att se förlorad ut. Kanske är de man hade det finaste.
Jag slösa bort en del av mitt liv för en sjukdom som i sin tur kommer vara där resten av mitt liv, jag sumpade en chans som jag gav upp.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv eller säga "bra jobbat" för detta var det sämsta jag gjort. Vi kommer alltid lära oss av våra misstag men om man då ångrar sina misstag? Vad ska man göra då?
Man kan inte bara ge upp hoppet, sluta andas och gråta varma tårar. För det kommer inte hjälpa oavsätt om du ger upp eller ger dig fan på att ge allt.
Hade det inte varit fel kanske jag hade haft det jag ville, varit lyckig och lärt mig leva. Jag hade inte behövt tro eller berättat hur jag känner om hopp och frihet för det hade fått komma under tiden. Jag hade glömt vad jag stod i eller vad jag hade för val. Jag andas fortfarnade och jag känner fortfarnade hoppet.
OM DU SÄGER DET SÅ ÄR DET SÅ
Vad saknade du som mest det senaste? Njutning, ångestfri, behag, fri och orädd.
När kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast? Ni vet mitt svar, så tänker inte gå in på denna frågan....
Hur såg du ut för prick ett år sedan? Vill inte minnas hur jag har sett ut eller hur jag såg ut.
Vad tror du kommer bli roligast i helgen? Har inget planerat än, men jag hoppas på roligheter.
Vilken är din favoritfärg för tillfället? Svart
Vilket humör är du på? Det skiftar mellan ledsen till glad, besviken till förbannad.
Vad köpte du när du drog ditt kort senast? Underkläder.
Vad har du på dig idag? En stickad svart/guldig tröja och ett par leopardbyxor.
Vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan? Tagit en promenad, kollat film, funderat, dökollat runt i datorn.
Har du gjort/kommer göra något i veckan som du inte gjort förr? Nej inte än och vad jag vet att jag kommer göra.
Vad oroar du dig för? Livet.
Vad ska du göra nu? Tänkte lägga mig en stund i sängen och kolla film- har svinont i halsen och håller på att bli sjuk.
SOMETHING TO LOOK FORWARD TO
18 dagar kvar till Avicii
114 dagar kvar till studenten
136 dagar kvar till Bråvalla festivalen
+ otroligt mycket mer roligheter detta året.
+ otroligt mycket mer roligheter detta året.
Meningar som gör ont, trotts att jag inte borde bry mig
"Du ser inte sjuk ut", "hur sjuk är du" osv osv. Alla dessa orden man får höra från olika människor hit och dit gör så jävla ont. Alla små och få ord kan göra så ont i en, av denna idiotiska sjukdomen. Varför ska jag ta åt mig av att jag inte ser sjuk ut eller hur sjuk jag är eller varför det inte syns. Men folk glömmer lätt av att sjukdom sitter inte bara på utseende utan också i psyket. Jag kan vara hur sjuk som helst och fortfarande ha en normalvikt.
Jämför man mig nu med då så var jag riktigt sjuk och då såg man att jag vara sjuk, nu när jag har en normalvikt klart som fan att man inte ser att man är sjuk då, eller hur?. Det är endå psyket som tar längst tid att bearbeta, jag tar åt mig av det något fruktansvärt trotts att jag inte borde göra det. Men några av er känner säkert igen er att man tar åt sig av sånt som andra inte tycker var något att ta illa vid sig, men för oss sjuka så finns det en bristningspunkt för ord och meningar då det gör ont.
Hotellet
Hade bestämt att jag Inte skulle dricka alkohol denna kvällen på grund av mycket anledningar. Väl på förkröket drog de fram en champagneflaska, öl och massa annat så det blev till slut att jag drack iallfall.
Vi tog bussen till hotellet och har aldrig varit såhär stabil på fyllan som jag va igår, vilket kändes så jäkla skönt och att man visste att man hade kontroll. Det var en galet lyckad kväll, gick och la mig kl 7 och vakna 9, så har alltså sovit två timmar. Lite sådär rockigt
LUNCHBESÖK I VARBERG
Tog ett tidigt tåg in till Varberg för att äta lunch och träffa finaste Frida i Varberg, vi satt på Mingnon. Mysigaste fiket! Har precis kommit hem och ska förbereda mig för utgång ikväll men dock ska jag vara nykter men kommer bli galet roligt endå! Ciggen och människorna runt omkring kommer hålla mig vid liv ikväll då mitt mående är åt helvete.
HOME SWEET HOME
Oså var jag hemma igen, i Alingsås. Vet inte om jag vill vara hemma, vill vara på Capio för jag behöver det. Jag är inte trygg i någonting lägre. Att det ska vara så svårt att acceptera, kunna se saker och ting ur ett perspektiv som är rätt, vänja mig vid mängden mat. Hatar att denna acceptansen är noll på mig och att jag har sånt otroligt jävla självhat att saker och ting säger stopp för mig.
Anyway jag är hemma, jag har haft en okej dag och kväll och hoppas på en bättre dag imorgon dock är jag så jäkla nervös för ska käka med ett gäng vänner imorgon. Ooofffh (mes)
PERMISSION- FREDAG 09:18
Ska alldeles strax bege mig hemmåt på en veckars permission, hoppas inte att det blir en failsafe som förra veckan då jag var hemma i tre veckor. Jag måste våga tro och lite på mig själv att jag ska klara detta och att ätstörningen inte ska komma och ta över mig som den har gjort hitills, jag måste se om jag kan göra rätt utan att det händer något.
Jag låg hela kvällen och natten och tänkte hur min permission skulle se ut, hur den kommer att vara, vad jag ska äta, planera. Och när jag väl tänker och oroar mig det är då jag blir låst. Jag vill ju liksom bara lösa det, har varit viktstabil en enda gång hemma på permission... och jag har varit hemma ganska många gånger så det kallar jag verkligen failsafe men denna gången ska bli annrolunda, jag är hemma en vecka. Vad ska hända på EN VECKA? Lös det bara!!!
VÅGORNA DRAR MIG UT, NÄR JAG VILL IN
Hej mina vänner, hur mår ni? Själv mår jag skit. Jag kan inte sätta ord på allt som bollar i mitt huvud eller vem jag ska lägga över bollen till, mig eller till ätstörningen, ätstörningen eller till mig? Torsdag- sopplunch och efterätt= alla atomatiska tankar kring denna måltid. Men varför har inte JAG rätt och äta efterätt och alla andra, jag ska la ha lika rätt att äta efterätt utan att se någon förändring om alla andra kan göra det. Jag har lika mycket rätt att njuta av det jag egentligen gillar som alla andra. FIKA PÅ STAN - Caffe Latte med kakao och kanel
Gjorde upp med min behandlare att jag skulle fika på stan själv. Vart lite orolig över vad jag skulle ta men ack så jag snubbla över mållinjen. Jag tog en caffe latte som dock är en rädsla för mig men det här på capio hade inte accepterat det som ett mellanmål men det är mitt ansvar och jag tog en kaffe latte för jag tycker det är jobbigt. Satte mig på Espresso House uteservering och kollade runt på människor, drack mitt kaffe och tog en cigg.
Medans jag satt där satt jag och funderade över hur jäkla underbart det hade varit att bara dra ut spontant med kompisar och fika det man känner för utan ångest, inte ens behöva känna den i närheten av bröstkorgen och att man kan få ta en kaffe latte utan ångest eller sitt favoritfika för att man vill och är sugen på det, men där är jag verkligen inte än att jag kan dra spontant en fika sådär direkt efter frukost eller lunch men eller hur ska den tiden komma? För oss alla som vill nå dit!
Media förstör samhället= nähe?
Jag blir så fruktansvärt ledsen och så arg när jag såg denna videon. Det är helt absurt i mina ögon att 42% är rädda för att bli tjocka under 10- års ålder. Redan som 10- åring är man rädd??? Hur sjukt är inte det. I genomsnitt väger modeller 23% mindre än de friska kvinnor och genom att vi människor kollar på internet, tv, läser i tidningar eller hör saker och ting på radio så är det inte konstigt att vi människor blir triggade av samhället när man nästan tvingar/försöker uppmana folk att det är inte okej att vara tjock, du ska vara smal. Det är inte okej att vara någonting i dagens samhälle vilket gör mig tokig som själv lider av en ätstörning.
Ta skillnad på underviktig och smal för det är Stor skillnad. Är man underviktig då är man sjuk, då har man symptom för någon form av ätstörning. Smal, man kan vara smal och inte vara underviktig och ha en fungerande kropp med inga symptom för någon ätstörning och har ett sunt tänkt kring mat, träning och allt som har med det att göra. Förstår ni vad jag menar? Man är inte sjuk för man är smal, man är sjuk om man har en icke fungerande kropp och ett osunt förhållande till mat och träning osv.
Hoppas ni förstår vad jag menar, och jag vill INTE trigga någon med denna video, jag vill bara visa min frustration och min arghet till detta hatet kring allt. Jag kräks på det!
JAG KANSKE INTE ÄR DEN PERSONEN JAG VAR INNAN DETTA HÄNDE...
Ja, jag har förändrats kanske. Men prova att se hela ditt liv falla samman och sen försöka ta dig upp från botten och samtidigt jobba med att vara stark nog för att klara av smärtan och se sen om du är samma glada person du var innan.
Jag kanske inte är den där jätteglada personen längre som skrattade åt allt trotts att jag skrattar, jag kanske inte tycker saker och ting är lika roligt som jag tyckte då, jag orkar inte mycket pga mitt psyke faller samman, jag kanske inte längre är den personen som är lika rolig att umgås med, eller den personen som en kille skulle falla för och vilja ha som flickvän, jag kanske tar för mycket tid, tänker bara på mig själv och min sjukdom, jag kanske är tråkig, ful, tjock, äcklig och obehaglig. Jag kanske är otrevlig, inte frågar hur människor mår eller inte bryr mig om dom.
Jag har sagt det innan men jag är inte samma person som jag var innan min ätstörning, jag kan inte svara rakt på sak om jag har förändrats men det är bara vad jag själv känner. Jag orkar inte lika mycket fysiskt och kommer vi till det psykiska så är jag totalt överkörd med det. Saker och ting hindrar mig mer nu än vad det gjorde innan jag blev sjuk. Jag vill kunna orka mer och inte behöva tänka på vad jag äter eller hur jag ser ut. Visst det är lätt att säga "släpp det bara, gör bara de du ska, utmana dig, gör de gör de osv osv" Hade det varit lätt alltihop så hade jag varit frisk och behövt något hjälp eller bara käkat den där jäkla efterätten eller tagit en kaffe latte utan att kompletera någonting men GUUUU så jäkla obehagligt svårt det är. Jag orkar inte att det är så svårt att ta sig ur en ätstörning trotts att man har viljan och trotts att den svajar upp och ner men jag har liksom gått runt det där förändringshjulet nu 40 ggr känner det som och jag är så trött på alla bakslag jag ger mig själv och jag bara mig själv att skylla när jag gör bakslagen, för ingen annan behöver lida av mina bakslag, förändringar utan det är bara jag som kan make a big change av mitt liv. Men när motgångar kommer och det gör så ont i hjärtat och den där obehagliga känslan kommer upp om jag ska klara detta eller inte och du står där och dras fram och tillbaka mellan ett rep som drar dig mot det friska sen mot det sjuka, mot det friska sen mot det sjuka. Jag är trött på att inte stanna på den platsen jag vill. Kanske drar repet mig för jag inte vet vad jag vill än? Jag vet inte.
Jag kommer aldrig bli den gamla Felicia igen, men jag kommer endå vara den Felicia jag var innan med en ätstörning som förstörde en del av mitt liv som jag inte kan frångå från eller ta tillbaka för hänt är hänt.
Någon som känner igen sig?
BESTÄLLDE PRECIS HEM SNYGGINGARNA
Japp, några kronor fattigare men så värt helt klart för beställde just precis hem snyggaste skorna Nike Air Force. Lär slita ut dom under detta året så mycket kommer jag använda dom.VÅRKÄNSLORNA KAN VARA EN LYCKLIG KÄNSLA
Kan inte undgå denna fina dag som varit ute, tog en promenad längst strandpromenaden, hade mina nike air på mig och solen sken på sina stället. +3 till +4°C har det varit idag och jag hoppas hoppas att det är våren vi snart ser och ljuset har vi iallfall börjat se. TRE VECKORS PERMISS
Tre veckor hemma- vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta veckorna som varit. Dom har varit upp och ner och jag har inte mått något vidare alls. Jag behöver komma tillbaks till Capio nu och få hjälpen jag behöver. Tre veckor var för länge för mig för att orka med mig själv och omgivningen. Det har liksom gnistrat i hela kroppen av rädslor och alla möjliga konstiga tankar, men som jag brukar svara när någon frågar mig hur jag mår "jag lever" för det gör jag ju.
Som sagt jag åker tillbaks till Varberg idag, farmor och farfar kommer och hämtar mig åh kör mig ner nu på morgonen. Så gulliga är dom!
SÖNDAG 21:04
"Jag vet inte hur det egentligen ska kännas just nu,
vet bara hur det trycker och gör något fruktansvärt ont i hjärtat och hur blodet pulserar."
GOTHENBURG, SHOPPING & WAY CUP
Drog till Göteborg med twini efter frukost, käkade lunch på Way Cup vilket inte var något vidare alls, tog någon udda soppa. Shoppade två klädesplagg och en parfym så känner mig nöjd dock är pengakassan mindre nu:( hehe