Oså var jag hemma igen, i Alingsås. Vet inte om jag vill vara hemma, vill vara på Capio för jag behöver det. Jag är inte trygg i någonting lägre. Att det ska vara så svårt att acceptera, kunna se saker och ting ur ett perspektiv som är rätt, vänja mig vid mängden mat. Hatar att denna acceptansen är noll på mig och att jag har sånt otroligt jävla självhat att saker och ting säger stopp för mig. 

 

Anyway jag är hemma, jag har haft en okej dag och kväll och hoppas på en bättre dag imorgon dock är jag så jäkla nervös för ska käka med ett gäng vänner imorgon. Ooofffh (mes)

Ska alldeles strax bege mig hemmåt på en veckars permission, hoppas inte att det blir en failsafe som förra veckan då jag var hemma i tre veckor. Jag måste våga tro och lite på mig själv att jag ska klara detta och att ätstörningen inte ska komma och ta över mig som den har gjort hitills, jag måste se om jag kan göra rätt utan att det händer något. 

 

Jag låg hela kvällen och natten och tänkte hur min permission skulle se ut, hur den kommer att vara, vad jag ska äta, planera. Och när jag väl tänker och oroar mig det är då jag blir låst. Jag vill ju liksom bara lösa det, har varit viktstabil en enda gång hemma på permission... och jag har varit hemma ganska många gånger så det kallar jag verkligen failsafe men denna gången ska bli annrolunda, jag är hemma en vecka. Vad ska hända på EN VECKA? Lös det bara!!! 

Hej mina vänner, hur mår ni? Själv mår jag skit. Jag kan inte sätta ord på allt som bollar i mitt huvud eller vem jag ska lägga över bollen till, mig eller till ätstörningen, ätstörningen eller till mig? Torsdag- sopplunch och efterätt= alla atomatiska tankar kring denna måltid. Men varför har inte JAG rätt och äta efterätt och alla andra, jag ska la ha lika rätt att äta efterätt utan att se någon förändring om alla andra kan göra det. Jag har lika mycket rätt att njuta av det jag egentligen gillar som alla andra. 

Gjorde upp med min behandlare att jag skulle fika på stan själv. Vart lite orolig över vad jag skulle ta men ack så jag snubbla över mållinjen. Jag tog en caffe latte som dock är en rädsla för mig men det här på capio hade inte accepterat det som ett mellanmål men det är mitt ansvar och jag tog en kaffe latte för jag tycker det är jobbigt. 
Satte mig på Espresso House uteservering och kollade runt på människor, drack mitt kaffe och tog en cigg. 

 

Medans jag satt där satt jag och funderade över hur jäkla underbart det hade varit att bara dra ut spontant med kompisar och fika det man känner för utan ångest, inte ens behöva känna den i närheten av bröstkorgen och att man kan få ta en kaffe latte utan ångest eller sitt favoritfika för att man vill och är sugen på det, men där är jag verkligen inte än att jag kan dra spontant en fika sådär direkt efter frukost eller lunch men eller hur ska den tiden komma? För oss alla som vill nå dit!

 

 

Jag kanske inte är den där jätteglada personen längre som skrattade åt allt trotts att jag skrattar, jag kanske inte tycker saker och ting är lika roligt som jag tyckte då, jag orkar inte mycket pga mitt psyke faller samman, jag kanske inte längre är den personen som är lika rolig att umgås med, eller den personen som en kille skulle falla för och vilja ha som flickvän, jag kanske tar för mycket tid, tänker bara på mig själv och min sjukdom, jag kanske är tråkig, ful, tjock, äcklig och obehaglig. Jag kanske är otrevlig, inte frågar hur människor mår eller inte bryr mig om dom.

 

Jag har sagt det innan men jag är inte samma person som jag var innan min ätstörning, jag kan inte svara rakt på sak om jag har förändrats men det är bara vad jag själv känner. Jag orkar inte lika mycket fysiskt och kommer vi till det psykiska så är jag totalt överkörd med det. Saker och ting hindrar mig mer nu än vad det gjorde innan jag blev sjuk. Jag vill kunna orka mer och inte behöva tänka på vad jag äter eller hur jag ser ut. Visst det är lätt att säga "släpp det bara, gör bara de du ska, utmana dig, gör de gör de osv osv" Hade det varit lätt alltihop så hade jag varit frisk och behövt något hjälp eller bara käkat den där jäkla efterätten eller tagit en kaffe latte utan att kompletera någonting men GUUUU så jäkla obehagligt svårt det är. Jag orkar inte att det är så svårt att ta sig ur en ätstörning trotts att man har viljan och trotts att den svajar upp och ner men jag har liksom gått runt det där förändringshjulet nu 40 ggr känner det som och jag är så trött på alla bakslag jag ger mig själv och jag bara mig själv att skylla när jag gör bakslagen, för ingen annan behöver lida av mina bakslag, förändringar utan det är bara jag som kan make a big change av mitt liv. Men när motgångar kommer och det gör så ont i hjärtat och den där obehagliga känslan kommer upp om jag ska klara detta eller inte och du står där och dras fram och tillbaka mellan ett rep som drar dig mot det friska sen mot det sjuka, mot det friska sen mot det sjuka. Jag är trött på att inte stanna på den platsen jag vill. Kanske drar repet mig för jag inte vet vad jag vill än? Jag vet inte. 

Jag kommer aldrig bli den gamla Felicia igen, men jag kommer endå vara den Felicia jag var innan med en ätstörning som förstörde en del av mitt liv som jag inte kan frångå från eller ta tillbaka för hänt är hänt. 

När man verkligen försöker bli frisk och livet faller i kraschor ena dagen och i nån enstaka bit andra dagen. Ni ska veta att jag verkligen ger mitt allt för att bli frisk men när det kommer massa spärrar in i det hela så stannar min hjärna. Jag önska jag kunde göra allt jag ville, jag önska jag kunde äta vad jag ville utan ångest, jag önska jag kunde liksom få bara leva mitt gamla liv kanske inte direkt helt mitt gamla liv men ni fattar, endå en bit och vem i tusan vill inte det?

 

Det jag vill göra då som ja önskar är att liksom inte behöva tänka så mycket tex. Jag är i skolan när jag är hemma på permission och jag blir trött i hjärnar efter cirkus 30 minuter och även om jag vill vara kvar där sista 30 minutrarna så tar det emot för jag fattar ingenting och det gör så ont för ångest kommer som en stark vindpust som sveper in och inte går att hejda. Jag vill kunna sittar där med mina vänner och le och inte behöva tänka på mat, mig själv och allt som kretsar kring ätstörningen eller bli avundsjuk på alla andra som ens klarar av att ÄTA allt gott och dricka som jag äter och dricker men får sveriges jävla ångest. Jag vill kunna ta och göra allt utan ångest. Jag vill inte leva i en fyrkant full med ständig ond ångest för det gör så fruktansvär och jag vill inte vara kvar på Capio en minut längre än behövligt.

 

Tog mig samman och samlade kraft för åter igen ett samtal på BUP. Trivs inte och vara där, så fort jag går in genom dörren så skriker väggarna äääätstörning. Jag får massa tankar om när jag var här och var som allra sjukast och det är ju såklart att minnena sitter i, dom kommer inte släppa på ett tag men är så trött på att gå dit och inte få någonting tillbaks, slösa 45 minuter på ett samtal och inte få någon hjälp gör ju inte att jag kommer längre precis...

 

Gjorde precis världens godaste smoothie till mig och mammsi med blåbär, björnbär, hallon, kokosmjölk och kakao. Den blev himmelsk!

 

När man inte orkar så skriker man ut ord som sårar, som svider i hjärtat och som undras om de orden är sanna. När jag var riktigt dålig så sa jag hela tiden att jag inte orkade mer och att jag inte orkar leva men jag gjorde liksom inget åt det eller jo, jag fortsatte svälta mig själv, förstöra min kropp och bli on the ground. Men jag menar jag gick inte och tog livet av mig trotts att jag hade sjuka tankar (fattar inte ens att jag skriver detta). Jag gjorde istället saker som gjorde ont på mig själv som kommer vara mina ärr för livet.  

När man är sjuk så fungerar varken hjärna eller kropp och det enda man tänker på är mat, vikt, kalorier, kolhydrater, träning, mat, vikt kalorier, kolhydrater, träning osv osv. Detta mals i hjärnan 24 timmar i sträck dag in och dag ut. Du vaknar och tänker på mat, så fort du ätit tänker du på mat, så fort du ska gå och lägga dig tänker du på mat och likaså hur du ska göra dig av med maten du käkar, hur mycket ska jag få i mig, vad ska jag göra för att gå ner mer i vikt och självklart iallfall min, bästa vän, vågen. Varje gång jag hade ätit, druckit, varit ute och gått, varit på gymmet, kräkts, kissat så ställde jag mig på vågen och stod vågen - blev jag lycklig och stod vågen + så fick jag panikångest och gick ut och gick och inte åt, kompenserade något fruktansvärt och gjorde idiotiska saker som jag inte vill prta om. Eftersom jag aldrig drack vatten så vart jag så uttorkad i hela kroppen. Fortfarande väldigt dålig på att dricka vatten men dricker betydligt mer nu än vad jag gjorde då.

 

Idag var bara en sån kväll då jag tänkte på allt allt jag gjort/gör, hur jag vågade, hur ont jag haft/har, hur lätt det är att trilla men svårt att ta stora kliv tillbaka, hur dum man är, vilken liar man är, vilken looser man känner sig. Alla mål man skev upp, tänkte och skulle testa. Gråter jag bara tänker på det men innerst inne vet jag att detta inte är en lycklig väg att gå och man må tycka man är svinlycklig för man lyckas hålla sin ätstörning såpas jävla glad för man gör som den säger men fråga är. Är DU glad, den riktiga du? NEJ det är du verkligen inte och man är egentligen inte glad överhuvud taget i denna sjukdom. Man mår liksom inte som fina fisken som simmar i det fina vattnet utan man ÅT HELVETE och det gör jag fortfarande. 

 

Den enda lyckliga vägen att gå är att leva ett friskt, normalt och fint liv tillsammans med vänner, familj, släkt och du ska kunna njuta av varje bit du äter och varje droppe du dricker. Livet är finare än en svår ätstörning eller hur? även om man kan tycka för stunden att livet är så mycket bättre med en ätstörning. 

 

Jag har än då en lång bit kvar att kriga mot och trotts att jag har kommit en bra bit på vägen så är inte min resa slut än och jag vet inte när den kommer sluta heller. 

Hur mår du idag?
Sådär, som vanligt. Atomatiska tankar, tankeflöda i huvudet och ett ilande hat. 

 

Vad jag precis har ätit, blev det för mycket, skulle jag ätit upp allt, vad kommer hända nu? Vad ska jag äta till mellis. Vad vill jag egentligen, är det så som min magkänsla säger? Cirkus alla dagens tankar.

 

Mitt liv, framkommande månader, hur kommer allt se ut sen, min rädsla, mina idiotiska tankar, mig själv.

 

Sämre: Kent, Bon Iver och Håkan Hellström, Bastille, Ben Howard
Bättre: Avicii, Den Svenska Björnstammen, All  Time Low, Panda Da Panda, Frank Ocean, The Black Keys

 

Alla fina och positiva människor som ger mig styrka och kraft gör mig extra glad, de som bryr sig och de personer jag har så himla roligt med och trivs med.

Vaknade till -6°C, åt frukost och drog sedan ut i kylan för att gå till stan mest för att kolla lite. Hittade ett läppglans och en Smokey Eye Effect från Max Factor alltså en ögonskugga man kan skugga hur som heslt, mixa och trixa lite. Fick allt för halva reapriset så gick på 45:- endast. 

 

Ska fika med finaste Ida och hennes kompis sen i stan, är så glad att hon äntligen är hemma har saknat henne så innerligt. 

 

 

 

Mörka dagar då jag bara ser en glimt av ljuset

Vad gör man när livet känns meningslöst och hopplöst?

När man försöker dag som natt in och ut men bara ser en förändringsprocess som heter negativ

Till slut orkar man inte kämpa mot ett liv som ska levas fullt ut

Leva i en bubbla är la inget alternativ?

Men vad fan, bli bättre då? Se till att finn din lycka i livet?

Lättare sagt en gjort alltihop

Hade livet varit lätt hade jag varit närmare frisk för längesen

Men vad är det som tar emot? 

Hade jag vetat det hade jag inte varit här

Jag vet inte vad lycka är

Jag vet bara vad tårar i ögonen och en käftsmäll på kinden är

De hjälper inte att du slår dig själv ibland

Men jag måste känna smärta

Vad annars.

 

Livet gör ont, något fruktansvärt ont också. Vi alla människor ska la råka ut för något här i livet men man kan inte veta det innan vad som kommer att ske. Men visst känns det i hela kroppen när något är fel, när saker och ting gör ont, tar emot eller bara känns allmänt jobbigt. Jag känner det tydligt!

 

När jag mår skit så stannar hela min värld upp, jag vet inte hur jag ska tänka eller på vad jag ska tänka, jag vet inte vad jag ska göra, ta mig till eller ska jag bara helt enkelt ge upp livet? Alla atomatiska tankar kommer och sen tänker man "vad hade varit bäst", jag gör detta för min skull och sen får man också tänka runt omkring.

 

Jag älskar min ätstörning trotts att jag totalt hatar den och vill göra uppror mot den hela tiden, tror ni det är lätt? Nej! Annars hade jag ju isåfall varit frisk för längesen men det gör så ont att veta att jag måste börja leva med min sjukdom om att jag kommer få dras med detta hur länge som helst och jag är inte modig nog för det, jag är så himla svag psykiskt fortfarande. jag vet knappt själv vad jag har babblat om men ville få ut att mitt liv gör ont och att jag mår rent ut sagt åt helvete. Kram fina läsare!♥♥

Vad har ni gjort idag? Själv har jag varit på BUP- samtal hos min behandlare, varit på en promenad och även tagit en sväng in till stan och shoppat lite. Jag som sa till mig själv att jag INTE får handla mer kläder, men det var lite svårt när jag hittade en jacka för 119:- på H&M kan visa er imorgon. 

 

Annars har jag haft ångest, fuskat, ljugit, haft mer ångest, ångest och ytterligare ångest. vet inte hur jag ska döva min ångest eftersom jag inte får gå ut hur som helst heller. jag vet några saker som dövar ångesten men dock för stunden och det gör ont.