tack för era kommentarer angående frågan. jag läste igenom och tänkte vad kloka ni är som vill så himla gärna mycket mot det friska livet, det gör mig jätteglad! klart man vill orka leva, äta gott med familj och vänner, kunna sitta där och avnjuta något gott för att man vill och för att det tillhör livet att kunna leva och inte tänka på kalori in och kalori ut för det tar sån fruktansvärd onödig tid på vardagen och det provicerar psyket så mycket också.

 

det verkade som att ni allra flesta står vid ett vägskäl och inte riktigt vet vart man ska men trotts att man står där vi vägskälet och ska bestäma sig om man ska gå mot det friska eller mot det sjuka så finns det ändå bara EN rätt väg att gå för både jag och ni vet att man är inte lyckligare som anorektisk och man är deffinitivt inte klokare i huvudet av allt dumt man gör. man går och bär på en så tung oro, ångest och funderingar som väger så tung att man till slut rasar samman och inte ens kan hantera allt detta själv.

 

jag är nog inte ensam om att känna att man gör den jobbiga vägen tillbaka för alla andra och inte för sig själv och det är en stor punkt i det hela, att man MÅSTE göra det för sig själv inte för alla andra (det kan vi ta en annan gång). Alla ni har så mycket mer att komma med i livet än en ätstörning. ♥♥♥