förlåt förlåt förlåt för att jag är världens mest klagobarn men jag mår skit, jag vill inte gå runt och liksom säga "jo jag mår skitbra, idag är det toppen"- fast allt är pain in the ass. jag kräks på mitt liv som 18- åring. jag trodde man skulle leva när man var 18 år och ha kul och skita i allt som hade med det där otympliga livet som man helst av allt inte vill hamna i. 

 

jag får ont av att andas, tänka, känna, bry mig, se, titta, skratta, le, gråta, vara. jag dör på att vara så svart och sårbar inombords, jag vet inte varför jag är så sårbar för den enda som sårar mig är jag haha låter sjukt. men varför ska jag få såra mig själv när jag kan ge mig själv en klapp på axeln och känna mig on top. 

 

jag förstår knappt mig själv, jag förstår inte allt som har med världen att göra, allt som har med mig att göra. alla tror jag skyller på mig sjukdom men det gör jag inte. den styr mitt liv och ja, jag har ett liv som jag vill leva fullt ut och ha skoj men när det är svårt att dra sig ur, när man får hinder på vägen som spikas upp framför ögonen på dig så blir du blixtlås. min hjärna snurrar flera tusen varv och velar fram och tillbaka om hur allt borde vara eller hur allt skulle kunna vara men helt ärligt. alla kan inte vara nöjda med sitt liv men jag vet jag vet att jag är en av miljontals som mår dåligt och det känns skönt att inte vara den enda som gör det. 

 

jag förstår knappt vad jag pratar om själv men ibland är man orkeslös och sliten.