kalla det inte frisk, kalla det mer ett hanterbart liv.
Förstår precis vad du menar. Jag var ganska svårt sjuk i anorexi när jag gick i högstadiet för ungefär 6 år sedan. Då kretsade allting till träning och kalorier men tillslut blev jag friskare och släppte det sjuka, la på mig lite i vikt och kunde njuta av mat. Jag har känt mig "frisk" i perioder där jag inte tänkt på mat och kalorier utan bara handlat efter om jag varit hungrig/sugen på ett normaltsätt osv. Men för två och ett halvt år sedan blev jag akut psykiskt sjuk, hade varit det länge men det förvärrades och då kom mat in i bilden, till början helt oskyldigt, gick upp i vikt(från en normalvikt) pga mediciner, att jag bara satt still inne på psyk och sen blev mat min tröst. Jag använde maten på ett annat sätt pch fick BED. I höstas blev jag manisk och då kom träningen och maten in i bilden och jag började gå ner i vikt. Men nu är jag tillbaka till att äta "normalt" äter när jag vill äta (och det blir "nog" med kalorier varje dag) äter inte direkt efter matschema modellen för det behöver jag inte. Man lär känna sig själv och sin sjukdom så man lär sig vad som är okey för en själv, vissa måste äta efter matschema hela livet för att ha den "tryggheten" och att inget skall gå över styr och något håll (känner folk som äter efter matschema flera år efter diagnosen tagits bort SJÄLVKLART kan dom impulsäta ute/mc donalds eller köpa en påösa chips och äta utöver tex men de försöker ändå hålla sig inom mallen för att inte skippa måltider som man så lätt kan göra annars när livet känns för bra/jobbigt) folk säger att man kan bli fri ifrån ALLA tankarna kring ätandet och kanske låter hemskt men jag själv har svårt att se det i mitt tillfrisknande även då jag känt mig frisk så kan tankar ha slätt mig msn det är där man får lära sig, tankar är bara tankar. Man vet själv vad som är bra för än och det är aldrig svält därför kan man lära sig hantera det och självklart kommer 98% av tankarna försvinna.
Oj lång och flummig kommentar tappade tråden några gånger. Behöver du stöd eller dylikt släng iväg ett mail (lämnade adressen där uppe) jag har varit nära på att hamna i Varberg jag själv och idag ser jag mig som nästan frisk ifrån "mat" delen men har problem med tablettmissbruk och depression/dystimi/bipolaritet. Läser din blogg och tycker du är så himla stark och jobbar så bra. Följer din instagram och måste säga att du är verkligen en jätte söt tjej med för den delen :) styrke kram
Jag kan absolut relatera. Jag har kommit på att som jag ser det/lever så äter jag inte mat, jag äter kalorier. Allt jag stoppar i mig är bara kalorier. Jag njuter i princip aldrig av något jag äter och det är jättehemskt. Jag har alltid tyckt om mat och förut brydde jag mig inte alls om vad jag åt.
Jag skulle för bara några veckor sen addera fullkornsris/bulgur/matvete och sånt där efter ett väldigt långt uppehåll, men när jag väl stod vid hyllorna bland pasta, ris och allt det där så fick jag så ont i mitt bröst och kunde varken andas eller stå upp. Jag fick sån brutal ångest att jag fick gå därifrån.
Nu har jag lyckats äta mathavre till maten kanske tre gånger, och än så länge har det gått bra! Men jag vet att ångesten kommer komma krypandes vilken dag som helst dock..
Jag tror som du att man får lära sig leva med det för stunden och sakta bygga upp det vart eftersom. Man kan inte tvinga i sig mat de dagar det inte går, men det dagar som sedan är bra får man inte vara rädd för att äta. En fruktansvärd och jobbig balansgång. Men någon dag ska det väl bli bra igen, för dig, mig och alla andra med dessa problem :(
Kram på dig!
Tack för din fina kommentar! jag blev jätteglad!
Jag klickade in på din blogg och möttes av detta och kände att jag inte bara kunde klicka ner fliken. Jag kan tyvärr inte relatera då jag själv inte har/har haft en ätstörning. Dock var det nära en gång.
När jag började i ettan på gymnasiet började mina tankar endast fokusera kring träning, mindre mat och planering av kaloriintag. Det var hemskt men som tur var märkte mina vänner och min familj detta i tid och hjälpa mig ur det. Då jag har en annan kompis som länge haft en ätstörning kunde de se varningstecken väldigt snabbt.
Det var jobbigt för mig då det varade, det var smärtsamt både psykiskt och fysiskt och jag som inte ens hann snöa in mig helt och hållet kan jag inte föreställa mig hur jobbigt det måste vara för dig.
Det enda jag kan säga är att; prata hjälper. Om du har någon att prata med, som förstår dig och inte endast försöker få i dig mer mat så ta till vara på det. Och även fast man har fått höra detta tusen gånger så hjälper det faktiskt att acceptera en själv för den man är, detta är nästan omöjligt att göra under en ätstörning men återigen hjälper det att prata med någon. Det behöver inte vara en vän, det kan vara en psykolog. Att prata med en psykolog trodde jag inte skulle hjälpa, men till slut blev det till den sista pusselbiten för min del.
Att ta sig ur en ätstörning tror jag alla människor vet inte är lätt. Det måste vara skitsvårt. Men att du själv reflekterar och tänker över kring hur du vill att ditt liv ska se ut, och inte hur nästa dags kaloriintag ska se ut, tyder på att du kan. Du kan komma ifrån det, det kommer ta sin tid men från erfarenhet (nu tänker jag på min kompis) vet jag att det alltid finns en väg ut.
Frisk är svårt att bli till 100% men man kan komma en rejäl bit på vägen. Jag önskar dig all kärlek och jag hoppas att du blir bättre. Massor av kramar!
fin blogg :)
sv: ja det var det verkligen! :)
Tusen tack fina du, vad glad jag blir! :) Kram
Sv: DU E OCKSÅ GRYM VÄNNEN!
svar: tack!
Du kommer ta dig ur ätstörningen! Kämpa på fina du! :)
Kram
Jag känner igen mig precis i det du skriver. Även fast jag nu äter är jag så fast i en cirkel som jag har svårt stt ta mig ur. Försöker varje dag att utmana mig själv för jag vet att det är det enda som faktiskt hjälper! Måste försöka slå undan de murar jag byggt upp för mig själv och faktiskt börja leva!! Vill inte att livet ska kretsa omkring mat och olika outtalade regler :(
Kram
