EN LITEN FRÅGA TILL ER
Frihet och alla de vinster som man tillslut får.
Jag är även sån som är så jäkla mån om alla andra och tycker det är fruktansvärt jobbigt när människor blir ledsna eller besvikna på grund av mig.. Så det är också en sak som gör att jag vill lämna denna eländiga väg. En liten del på grund av att alla andra vill det, sen om det är bra eller inte, det vet jag inte.
KRAM
Att få lugn och ro uppe i huvudet. Att slippa denna ständiga oro, ångest och vacklandet mellan allt. Även den sociala biten är något som motiverar mig, att kunna och faktiskt VILJA vara med på saker och inte tacka nej bara för att mat är inblandat. Vill också har mer ork och lust i allmänhet, något som försvunnit i takt med att ätstörningen tagit mer plats.
Även om man vacklar fram och tillbaka och inte vet vad man vill så tror jag faktiskt att det bara finns en rätt väg. Det finns ingen genuint lycklig anorektiker, tyvärr. Någon gång får man bara släppa taget om det och lita på att friskheten är värd så mycket mer! Det säger ALLA som valt den vägen, att friheten är det bästa valet de någonsin har gjort eller kommer att göra. Och det, min vän, får man ändå lita på.
För att jag kan och vill så mycket mer än att konstant tänka/ha ångest över mat/vikt/kalorier.
För att jag bara lever en gång och inte vill missa allt skoj för att få äta "min" mat.
För att jag vill orka leva.
För att jag förtjänar att vara frisk.
Och såklart hundratusen saker till, men det var väl några morötter jag haft i huvudet på vägen till friskhet!
för människorna omkring mig, som jag älskar och som älskar mig.
Jag vacklar och oj vad jag vacklar.
I mitt fall för att friskhet och ätande hitills inte givit något positivt riktigt.
Men det som gör att jag inte går ner mig helt är träningen. Klättringen. Det är för den jag äter och vaknar.
Jag vacklar också alltför ofta. Min akilleshäl är själva "görandet" och att faktiskt stå ut med allt jobbigt som händer i kroppen med viktuppgång, ökad mättnad och hela den biten...har också svårt att tänka att jag ska bli fri(sk) just för min egen skull men samtidugt så vill jag bli klar med min utbildning, börja jobba, fungera i sociala sammanhang utan att ha en massa tvång och mattider att passa. Även det att faktiskt kunna få barn även om "den rätta" aldrig skulle dyka upp...lite rörigt och osammanhängande kanske? Var rädd om dig och kram!
jag är helt inställd på det sjuka. vet ingenting bra eller värdefullt med att bli frisk och vet inte heller om jag tror på friskhet i det här sjuka, skeva samhället där näst intill alla människor missbrukar mat och träning och deras hälsa. ångest är vardagsmat. så för mig är friskhet inget lockande och vet inte hur man vänder så att det tillslut blir det..
hur ser du själv på frågan?
styrkekramar. <3
Att få slippa ångesten, att kunna äta utan att känns skuld, att kunna känna mig bra, att slippa kärkluktande fingrar, att slippa ljuga.
Men framför allt att ge mig själv en chans att synas, att inte låta Mia vara den som tar över mina tankar jämt. Det handlar om så mycket mer än maten. Jag har verkligen sett skillnaden som vuxit fram i takt med att jag kämpat för att bli av med henne. Folk pratar med mig och jag har blivit en person som klassas som social, som människor jag knappt känner vill festa med. Fantastiskt och detta hoppas jag verkligen att alla som lever med ana/Mia får möjligheten att uppleva!
Ehe. .vilken novell :$
