besked efter besked, känns som att jag knappt hinner landa innan jag får all information efter mig. V.29 åker jag hem på permission, hem till min egna stad, min familj och mitt egna rum känns skönt men jag är så jävla rädd!!

 

min behandlare kom in och sa att han har planerat för uppföljingen steg 2 men jag är inte redo för det än jag är inte redo för att lämna kliniken med all personal för jag behöver stödet men vi pratade bara och det var inte nu han menade men man blir ju fortfarnade livrädd för nya steg och utmaningar men jag har hjälp hela tiden på vägen och det är okej att vara rädd för det är inget enkelt jag går igeom och det SKA inte vare enkelt heller, iallfall ska först om några veckor bara få gå ut dit och testa äta med dom andra där och se hur det går och ta eget ansvar och jag vet nu att jag är INTE redo för det men det är som sagt om flera veckor. jag hatar att veta i förtid och planera men det är så livet är man måste ha planer med allt.