Min resa- min resa än idag har varit slöseri med tid- Fast jag har lärt mig så otroligt jäkla mycket. Jag har inte direkt blivit okunskaplig inom kost, träning, hur kroppen påverkas, hur förstörd man blir, psyke, tänk, beteende, hur ont det gör, hur det känns att må bättre trotts att leva med en ätstörning (dock gradvis otydligare), vad som är en normal portion alltså inte mat som är i underkant, lärt mig att det är okej att äta godsaker utan att det händer något med kroppen för man blir INTE tjock av godis, sötfika, drickor, alkohol you name it trotts att jag inte riktigt kan ta in det än så är det så är det faktiskt så, att man inte går upp i vikt. Det gäller bara att lyssna och lite på vad andra säger speciellt det som är specialister inom ätstörning och kan detta. Men varför är det då så svårt att ta in de dom säger? 

Saken är den att vi inte vill tro på dom för våra hjärnor är så inpräntade med att allt som har med mat och göra och socker är farligt fast det inte är det. Gör man livsmedel till en ohälsosam vana klart som tusan det blir ohälsosamt på sikt, eller hur? Att svälta kroppen och bara leva på protein är ohälsosamt, att bara leva på godis och inte äta riktig mat är ohälsosamt osv osv. Man bör ha i sig riktig mat varje dag. Frukost, lunch, kvällsmat och några mellanmål där emellan.

 

Vad som däremot är slöseri med tid- det är att hela tiden gå in den ätstörda bubblan som jag inte riktigt än har släppt men jobbar på hela hela tiden. Det är så mycket slöseri med tid och liv. Frågan är, när ska man ha skam nog att släppa sin ätstörning, när är man redo, när har man vunnit?? TESTA TESTA!!!! Du blir starkare genom och testa dig fram 

Packade ihop alla mina saker, sa hejdå till de som var i närheten och drog sen med mina släppta vingar ifrån Capio, hela vägen in till stan grät jag, jag bara grät och grät och fattade först inte vad i hela helvete jag hade gjort. Men jag tog mig i kragen och sa sen "dett ska fan inte bli misslyckat bara för du har valt att avbryta". Och nej det ska det inte. 

 

Jag var nervös hela dagen över vad som skulle hända, vad min behandlare och läkare skulle säga men det gick bra. Jag och min behandlare pratade om här nästkommande och innan jag får min plats på Mando måste jag ha en samtalskontakt och det blir nere i Varberg tills vidare trotts att jag är hemma.

Jag och läkaren diskuterade min resa, att jag hade gjort en lång resa men det är fortfarande mycket var jag har kvar att arbeta med. Det finns stor risk för mig att falla tillbaks igen, vilket jag inte planerar att göra för jag vet vilket helvete det är att ta sig upp igen. Jag har ändå kämpat i några år nu och varit i behandling sen förra året och det känns så synd att ha förstört behandlingen jag gjort där nere på Capio det känns ovärt. 

 

Än så länge känns det läskigt att vara hemma, men endå skönt. Jag måste släppa min ätstörning nu så jag kan bli en fri Felicia, jag vill inte bära en tung kropp med ätstörning runt omrking mig, jag vill bära en kropp utan ätstörning och då krävs det vilja och styrka. Det handlar bara om mig själv detta, jag måste ta tag i det ingen annan. 

Tack alla som har stöttat mig nere på Capio! Utan er hjälp hade jag inte stått där jag står idag, trotts lång resa kvar.

Ända sen jag har varit på Capio så har min tid här pendlat så otroligt mycket upp och ner. Ena dagen vill jag forsätta med behandlingen och andra dagen vill jag bara avbryta. Men jag har stått på mig och verkligen kämpat mig igenom för att inte ge upp och för att forstätta med behandlingen. Jag vet att jag min första behandlare jag hade här jobbade jättemycket med att hitta motivationen med att forsätta mot det friska livet, att jag ska göra det för mig själv och inte för alla andra. Men ska jag vara ärligt- jag har gjort denna behandlingen för alla andra och knappt 50% för mig själv. Jag har inte än efter mer än ett halvår hittat min inre motivation, den svajar fortfarande men en sak är säker. JAG VILL BLI FRISK. Det vill jag verkligen och det står jag fast vid. 

 

Trotts att jag avbryter behandlingen så handlar det inte om jag INTE ger upp eller INTE vill bli frisk, jag gör detta för min egna skull nu och inte för alla andras. Jag har velat avbryta behandlingen för flera månadersen men har inte tagit steget själv till att erkänna att jag vill göra det för jag har trott att det blir bättre eller att jag ska hitta motivationen länger in på behandligen. Visst har jag mer motivation nu än tidigare, men jag behöver vara hemma och se vad ett peppenade liv är och vara med nära och kära.

 

Även om jag fortfarande är sjuk så och avbryter behandlingen så ser jag inte detta som ett misslyckande eller "ge upp". Jag står fortfarande svajigt på mina ben och det vinglar lite hit och lite dit men vad fan. Hur i hela jävla helvete kan man ens vilja gå in i detta, fattar inte folk hur svårt det är att ta sig ur och hur svårt det är att hitta styrka tillbaka till ett friskt liv (dock är det induviduellt, men pratar ut i från mig). 

Jag tror man behöver ut och göra saker för att hitta den sista gnistran som fattas, jag själv vet att jag behöver gå på festivaler, konserter, jobba, gå i skolan, umgås med vänner, familj, släkt och bara vara för att jag ska kunna må någolunda bättre. Jag kan inte sitta och inte göra någonting för det är då jag är som starkast inne i sjukdomen. 

Jag blir utskriven antingen imorgon eller på onsdag. 

Har besämt mig nu, att jag tar en paus från behandlingen. Jag behöver åka hem, se positiva perspektiv och intryck, göra de saker som får mig att må bra och som jag vet håller mig delvis borta från tankarn. Jag trivs inte på Capio och jag trivs inte hemma men det enda rätta är nog för mig just nu att ta en paus och vara hemma en tag och tänka igenom. 

 

Det tar på både krafter och psyke att åka fram och tillbaks mellan Alingsås-Varberg och jag behöver vara hemma med min familj och vänner för det är dom jag mår bäst med. Jag behöver med andra ord tänka igenom hur jag vill ha allt och jag ger denna platsen till någon behövlig än att jag ska vela. 

 

 

Det är väldigt bra att skriva upp sina starka styrkor man har och som man kommer långt med, sen är det bra att också srkiva ner sina svaga sidor för att få det konkret och se vad det är jag har som är bra och vad som sen är mindre bra. För visst kan man alltid jobba bort något av det svaga styrkorna?- Med rätt metod.  

 

Jag försöker kolla ganska mycket på mina starka sidor och se vad jag egentligen är, för med en ätstörning så glömmer man bort vad man har för stark sida, man påminner hellre sig om de svaga sidorna och det är de sider som ska ska förminskas. Jag är så dålig också på att ge mig själv komplimanger, se mig själv för den jag är eller att jag duger som jag gör, inte sätta massa höga krav och prestation på mig själv. Men det är just DET jag gör. Hur skönt hade det inte varit och kunnat vakna på morgonen eller säga under dagen till sig själv att "jag tycker jag är så fin, eller jag tycker jag är en omtänksam person, jag duger som jag är, jag är bra som jag är". Det är sällan man går runt och säger det till sig själv som en sjuk (ätsdtörd) person. Sen finns de det personer som inte har en ätstörning som också nervärderar sitt tycke om sig själva.

 

För mig, så är det så såvårt att acceptera, men det är något jag jobbar så galet mycket med att beröma mig själv och ge mig komplimanger för jag har gjort något bra och kunna känna mig stolt för jag gjorde något bra. Inte se ner på att jag åt en godispåse för jag gjorde en utmaning utan tänka att jag var stark som vågade göra det och gå emot min rädsla, även våga göra saker som är din rädlsa. 

Går och nynnar på Avicii hela dagarna, försöker peppa mig själv och muntra upp mig själv för saker jag gör bra och faktist klarade av att äta trotts ångest. Men ångest är bara rädsla- glöm inte det!! Och rädsla går över om du gör det om och om igen så sluta inte kämpa om du inte lyckades första gången. 

 

Annars då, jo jag var i skolan igår och var med i restaurangen- jobbigt japp men helvete vad kul. Saknar klassen, alla fina tjejer och känslan över att vara i restaurangen som några grader stabilare än innan. Imorgon ska jag till skolan och likaså fredag, sen ska jag jobba lite hos pappi. 

Jag inser att jag tänker för mycket, på tok för mycket också. Tänker på sånt som är onödigt och sånt som är livsviktigt men prioriterar mest det som är onödigt. När jag väl tänker, så kan jag sitta och bara tänka och tänka och må så dåligt över att jag tänker så mycket för jag vet hur såpass dåligt det är för mig att tänka (just nu i denna situation så är de det). Min hjärna sprängs av alla tankar och går sönder i tusen för jag inte hittar dom sprängda bitarna att pussla ihop igen sen. Antlingen ligger den ena tanken där och den andra där och dom conectar ändå inte med varandra. Förstår ni vad jag menar? 

Mina vänner, har har ni 20% till The Body Shop online på nätet.

Tryck på länken och skriv in rabattkoden  LOVE20. Erbjudantet gäller mellan: 2014-02-04 och 2014-02-14