och så var det fredag, två dagar kvar tills hemfärd (permission) och jag ser verkligen fram emot det och jag vet så innerst inne att jag behöver komma hem trotts min motvilja jag och min behandlare har bestämt att jag ska åka hem och tänka igenom hur jag vill, om jag vill ta en paus från behandlingen eller komma tillbaks och vara mer motiverad. jag MÅSTE lära mig att ta emot smärtan som jag inte erbjuder själv utan som kommer hur jag än vill.

 

idag har varit en si sådär dag för min del, har försökt att liksom blinka och glömma, stoppat i hörlurarna i öronen och haft musik på hög volym, tagit en långpromenad (fast jag inte får), vilat i max 10 minuter, lagat mat ikväll blev det tacos. ikväll ska hela gänget bänkas framför soffan och kolla idol och fotboll mellan Sverige - Portugal, kan bli riktigt spännande.

 

 

jag låg och funderade igår kväll länge att jag skulle ge upp och avsluta min behandling, åka hem några veckor och rensa tankarna från allt och lämna denna instängda miljö. jag pratade med min behandlare om detta och han frågade mig några ledande frågor som han visste svaret på men han ville ändå få höra dom från mig, jag svarade och detta ledde då till att jag kan INTE ta en paus från min behandling för att jag vet vilket helvete jag skulle komma tillbaks till och hur dåligt jag skulle må (vilket jag redan gör) men jag fick inte alltså det var verkligen en blankt nej att han inte ville jag skulle avsluta min behandling. min behandlare vill mig så väl och vill verkligen att jag ska bli frisk och jag ska inte vara här en dag längre än jag behöver och det är jag fullt medveten om men när man varken vet om man vill vara här eller hemma, vad ska man då göra?

 

jag ska åka hem på söndag, en veckas permission och då ska jag verkligen ta reda på vad som får mig att vilja fortsätta denna kampen mot ett frisk liv och verkligen se det riktiga liv som jag har framför mig. men när man ligger och vrider och vänder sig på kvällarna med gråten i halsen och tårar som faller ner på kinden, hur i hela helvete ska man då orka kämpa? men jag ska ta reda på detta hur jag ska ta mig igenom detta och jag ska ta mig ur detta starkare än någonsin!

jag känner att min kropp är i obalans samtidigt som den börjar bli i balans, jag kan inte acceptera jag kan inte förstå och när ska jag göra det? detta har förändrat mig så fruktansvärt mycket och jag vet inte om det är positivt eller negativt. jag vet inte riktigt om jag vågar förstå allt eller vill jag förstå det? jag ska hem och tre dagar och jag ska verkligen bevisa att jag klarar detta men någonstans inom mig så skriker det att gör inte rätt gör fel och vem ska jag lyssna på? en vecka, en hel vecka ska jag vara hemma på permission och jag ser fram emot att träffa alla människor där hemma  och även komma till skolan ett tag.

 

- tänker inte gå in djupgående på allt eftersom att jag tycker vissa saker är personligt och ingen annan behöver veta allt heller men jag gick på BUP innan jag kom till varberg, jag gick 1-2 gånger i veckan och pratade med min sköterska jag hade där. allt kändes skit och piss men när man var där så kändes det la nja helt okej men när jag väl var hemma så rasade allt ihop igen. jag tyckte inte jag fick den hjälper jag ville på BUP, visst jag gjorde det jag skulle och så men ja. sköterskan sa massa saker till mig som hon trodde skulle göra mig frisk vilket jag inte blev annars hade jag inte varit här.

 

-för och nackdelar med varberg och bup:
varberg- det är ett av nordens bästa behandlingshem, det finns personal dygnet runt, du pratar med en behandlare 3 gånger i veckan, du har avslappningsövningar som ska göra dig lugnare och komma ner i varv, vi brukar ha basal kroppkänndom där vi tränar uppmärksamhet, styrka i kroppen osv. nackdelar med varberg är att man ibland kan uppleva orättvisa, att den ena får göra det och den andra får göra si och så men det är bara att vänja sig vid det där för det får man så ut med, kommer inte direkt på någon annan nackdel det beror helt och hållet på hur man mår, vilka dagar det är och vad man själv upplever nackdelar. 

man får betydligt mer hjälp här i varberg än vad man får på BUP, dom är såpas utbildade här än på BUP så det är såså stor skillnad. man jobbar med allt samtidigt man går inte specifikt in bara på just mat eller bara på just tankar utan allt är tillsammans i behandlingen. 

har precis ätit frukost yoghurt, flingor, hallon och en mjuk macka med skinka så nu är jag galet mätt.

har inte alls sovit gott denna natten, mina sömntabletter börjar bli värdelösa och jag somnar inte fören mycket sent och vaknar på nätterna klarvaken.

 

det är inte mycket som händer här i andra huset om man jämför med steg 1. visst det känns bättre för mig att vara här på sätt och vis men saknar mina goa vänner där inne, jag har lätt för att känna mig väldigt ensam oavsett ifall folk finns runt omkring mig, det är fruktansvärt jobbigt.

 

mormor och morfar var en stund på besök, det kom med fina blommor som det tyckte jag skulle ha i mitt nya rum. har varit så ledsen idag och har verkligen inte alls varit med. emelie och emil kom hit efter lunchen och vi drog till stan och fikade (inte jag) vi pratade en stund och åkte sedan tillbaks hem.

 

de som ville fick följa med ut i bilen med personalen idag igen, vi åkte ner till hamnen och matade fåglarna och andades frisk höstluft annars andas jag ju bara luften här inside the box. har fått mitt rumsnummer det blir nummer 7, har packat ner byxor/och tunna tröjor i bara en väska, tjocktröjor i en stor svart soppåse som är full och då är inte alla kläder urplockade i garderoben, det är nu jag inser hur mycket kläder jag har med mig whoop:$

 

i ärlighetens namn så mår jag så jävla dåligt, men jag vågar inte riktigt erkänna det för mig själv. jag gråter inte lika mycket utåt men inombord så gråter jag hela tiden. jag kan inte riktigt säga hur mina tankar går om allt eller hur jag känner inför nästa steg jag ska ta eller om jag helt enkelt bara ska ta ett break och ge upp? 

det är många gånger jag har frågat mig själv om jag ska ge upp och lämna det bakom mig men då kommer tanken, vad kommer hända om jag åker hem, kommer det bli bakslag? jag har redan fått bakslag här i behandlingen men det är inte ovanligt att man får det men som ni vet så klarar jag inte av smärta, jag hatar den oändliga och odödliga smärtan som långsamt skymmer min tillvaro och det gör ont så jäkla ont gör det. 

 

tänk dig att cykla i en ond motvind som inte vill att du ska komma fram och när du väl kämpar och verkligen trycker ner fötterna på pedalen och trampar allt du har för att komma fram men inte kommer dit du vill just såhär känns det för mig jag vet inte vilken väg jag ska gå och det känns så meningslöst då att kämpa när man endå inte kommer någon vart. 

det har i princip regnat hela dagen, vi bestämde oss för att ta en tur ut med bilen så vi åkte till Lasse Backa och gick in och ut i några varoaffärer så vi fick köpt det vi skulle. har haft en ganska ångestfylld dag men det lättade lite när jag och två andra vänner pratade om allt möjligt i 2 timmar. säger bara shit vad klockar går när man glömmer bort tiden. 

 

ikväll ska vi kolla på så mycket bättre, måste ju se Ken Rings låtar tolkas av dom andra. spännande! Har börjat packa lite smått inför flytten till andra huset men har en del kvar. 

tar tåget 08.44 för en dagspermission, emelie ska klippa och färga mitt hår sen ikväll åker jag tillbaks igen. så skönt med fredag det är inte så många kvar här på kliniken vi är 4 st så det blir rätt lugnt här i helgen. ska packa och städa för på måndag flyttar jag till uppföljningen (steg 2). tror det blir bra för står bara just nu på samma position och inte går något vidare, så lite förändring behöver jag men rädslan sitter i, ångesten är 100% och allt kommande skrämmer mig.

jag känner sån skam, sån ångest. jag hade ju sagt till mig själv att detta skulle inte ske du ska inte göra detta men mina automatiska tankar blev så starka och impulsen trängde sig fast vid mig att jag inte kunde stå emot. jag kände för en stund vad skönt, men nu i efterhand känner jag bara vad i hela jäkla helvete Felicia gör du såhär mot dig själv? 

 

jag har styrka, jag har kraft och jag har envishet som gömmer sig bakom som inte syns så ofta. jag måste börja använda mina starka sidor för att komma någon vart och komma vidare i denna process som jag går igenom som sagt man måste göra annorlunda för det ska bli annorlunda.

orkar inte skriva så mycket mer idag, är så låg och mår som längst ner på min framtida topp jag ska till. 

har pratat en del med personalen idag och det är så skönt när man gör det får man får så mycket tips och lite push och det är de man behöver. 

 

känns i luften nu att det börjar bli galet jäkla kallt, känns som att det ska bli snö i luften man vet aldrig, snart ligger snön som ett tjock lager på marken, det ser jag inte fram emot. på måndag flyttar jag till uppföljningen (steg 2), är så rädd och osäker att jag går och grubblar på det där om dagarna och rädslan sätter sig så starkt för jag vet inte vad som händer och jag vet inte vad som kommer att hända. det får jag luska i själv under tidens gång på uppföljningen,

 

har haft en mycket bra helg med familjen här hemma. har inte gjort så mycket mer än att vara hemma och tagit det lugnt kollat tv, övningskört och även möblerat om mitt rum och tagit bort stol/skrivbord, blev väldigt bra faktiskt. så skönt att vara hemma tycker jag, behöver lämna min trygghet där nere och se lite nytt här hemma, göra saker jag inte gör där nere. 

 

tar tåget tillbaks i eftermiddag, är rädd att jag inte ska hinna med bussen och att chaffören åker eftersom tåger är framme 17.19 och bussen går 17.20 får springa som en galning helt enkelt och hoppas på att bussen väntar. kommer tillbaks till Alingsås igen om 3 veckor och då är jag hemma en vecka och den veckan kommer bli mycket planer på g. vet inte om jag ser fram emot det eller inte....

jag borde vara glad. men du säger att det är fel.

jag borde inse att jag smått börjar fungera. 

du säger att allt är fel. men jag vet inte vad jag ska tro på.

min hjärna är paj, den är långt ifrån reparerad.

det tar lång tid att inse att den kommer var paj i flera år efteråt.

jag vet att du tycker det är bra. och jag vet inte vad jag tycker.

åkta till pappas jobb för jag orkade inte vara hemma ensam. ska vänta på pappa tills kl är 1 då han slutar jobbet efter det ska vi handla.

 

vid halv 4 ska jag träffa en vän i stan, vi ska fika och jag och min behandlare har kommit överens om att jag ska fika något för att vara med i "gänget" och inte sitta där och inte äta någonting. jag vågar inte köpa något, jag vågar inte äta det, jag vågar inte ta smärtan men jag MÅSTE göra det för att annars kommer det tar flera flera månader innan jag tar tag i det och vågar som sagt, nu eller aldrig. skit i fall din ångest blir skyhög eller om du får en panikångest och hyperventilerar.

jag måste börja exponera. jag måste stå ut med det jag utsätter mig för och inte snika undran eller undvika i den jobbiga situationen för undviker jag hela tiden så kommer alla situationer bli mycket svårare och alla tankar kring allt kommer bli jobbigare men det är så svårt, det är så sjukt jäkla svårt i just det läget när alla atomatiska tankar kommer upp och så sitter man där och funderar, ska jag undvika eller ska jag inte göra det?

 

jag har jobbat väldigt mycket de 2 senaste veckorna att exponera mig= gå emot det obehagliga och äta upp och stå emot. det är jobbigt men det ska det vara. man måste gå emot och exponera för att komma någon vart för gör man inte det så står man och stampar på samma jobbiga position. 

tog tåget från varberg halv  2, väl framme i min hemstad drog jag direkt till emelies salong och färgade håret, han knappt komma hem innan jag drog ner till stan för att möta två fina och efterlängtade vänner. vi satt på fiket i 3 timmar och bara tjötade. ser så fram emot denna helgen med mycket uppbokat med vänner och familj.

 

var väldigt trött efter hemfärden + att när jag väl kom hem så skede en liten jobbig olycka, panikångest. tog cykeln snabbt till gymmet där mamma och pappa var och hade så svårt att andas och skakade, blev yr att jag knappt visste vad jag skulle göra eller ville. det bara hände och kom så plötsligt.