i ärlighetens namn så mår jag så jävla dåligt, men jag vågar inte riktigt erkänna det för mig själv. jag gråter inte lika mycket utåt men inombord så gråter jag hela tiden. jag kan inte riktigt säga hur mina tankar går om allt eller hur jag känner inför nästa steg jag ska ta eller om jag helt enkelt bara ska ta ett break och ge upp? 

det är många gånger jag har frågat mig själv om jag ska ge upp och lämna det bakom mig men då kommer tanken, vad kommer hända om jag åker hem, kommer det bli bakslag? jag har redan fått bakslag här i behandlingen men det är inte ovanligt att man får det men som ni vet så klarar jag inte av smärta, jag hatar den oändliga och odödliga smärtan som långsamt skymmer min tillvaro och det gör ont så jäkla ont gör det. 

 

tänk dig att cykla i en ond motvind som inte vill att du ska komma fram och när du väl kämpar och verkligen trycker ner fötterna på pedalen och trampar allt du har för att komma fram men inte kommer dit du vill just såhär känns det för mig jag vet inte vilken väg jag ska gå och det känns så meningslöst då att kämpa när man endå inte kommer någon vart.