#
den som gråter, gråter inte för att den är svag, utan för att den har varit stark för länge.
TORSDAG
sitter och äter min standardfrukost ett ägg och 1 portion gröt med rivet äpple, kanel och mjölk, utmanade mig med jordnöttsmör på också, inte så farligt kanske.
ska till skolan idag kl 10 och plugga matte. sen direkt efter ska jag på ett samtal med skolan vilket komma göra mig skitstressad efteråt eftersom vi säkert har planerat något nytt som hänga kvar i mitt huvud tills det är över.
ska käka lunch på stan idag med en vän, och vet ni vad? jag är skitnervös för att käka min lunch idag ute. vet inte hur jag ska tänka för det ska gå bättre:( förslag?
FAQ
meningar som skär
"när du blir utskriven här ifrån så kommer du inte vara helt frisk" och "du kommer aldrig bli helt frisk från din ätstörning". De där två meningarna skär så hårt i såret att jag bara vill slå sönder mig blå. orden gör så ont att höra. jag vet att jag inte kommer bli frisk och det är fel att använda ordet frisk. när jag blir utskriven från Capio så kommer jag bara ha kommit en bit på vägen, jag kommer inte vara helt frisk men jag kommer att få leva med min sjukdom och måste hantera den på bästa sätt när jag väl lämnat Capio för att sen tillbaks till ett normalt liv. kanske inte det liv jag hade innan för det kommer jag aldrig få för sjukdomen har förändrat mig så fruktansvärt mycket både positivt och negativt.
jag får tänka mer innan jag gör saker, innan jag var sjuk kunde jag bara göra det utan att riktigt fundera. jag vill såklart återgå till mitt liv jag egentligen vill ha och det liv är att ha kul, umgås med familj, vänner, åka på festivaler, gå ut och äta, träna, göra spontana saker, äta saker utan att få ångest osv.
Listan kan göras lång med vad jag vill återgå till och koppla mitt liv till och jag vet att jag måste börja inse mer nu att jag Måste börja leva med min sjukdom annars kommer jag inte komma någonstans i livet.
≤
#136
imorgon åker jag tillbaks till Varberg efter att ha varit hemma i över två veckor. har haft så himla kul hemma denna omgången. har verkligen utmanat mig och verkligen skitit (kanske inte skitit helt) men jag har försökt att göra saker jag egentligen tycker är roligt och om jag inte har orkat vissa dagar så jag har faktiskt accepterat det att min kropp inte än är i balans. hade en galen kväll i lördags och efter den kvällen känner jag att ja att jag ska seriöst inte dricka en droppe alkohol mer på fest hahah kommer hålla max 2 ggr då jag är ute.
ska hem igen på fredag så blir kvar 3 dagar på capio sen är jag hemma tre hela veckor. nervöst, spännande och läskigt.
#134
ångest, stressad, orolig, sprängande huvudvärk, illamående- så kan jag la sammanfatta lördagen en så länge.
ikväll blir det utgång med besti, kusse och hans polare. förkrök i stan sen bränner vi upp alla pengar på hotellet idag. har tänkt att skita i livet för några timmar och bara supa mig ja, vet inte vad. (ta det lugnt mina vänner, jag ska ha kontroll). det är RnB och house- night så det passar alldeles perfekt att gå till hotet idag.
2014
firade in de nya året med massa vänner. vi var på en hemmafest i göteborg, käkade, drack gott men kanske några drinkar för mycket. jag hoppas på ett bättre år än vad 2013 var, jag vill kunna leva lite bättre och må bättre. tänker fortfarande ta dagarna som den kommer och inte anstränga mig allt för mycket för bakslag. hur var eran nyår, hade ni det bra?
ett enda, svårt och tålamodigt mål 2014
när man längre inte orkar hålla sig så kommer sanningen fram helt...
och med det menar jag att ni som inte har förståt eller uppfattat vad en del av min blogg handlar om så säger jag det rakt ut nu. jag är sjuk sen lång tid tillbaka i ätstörning och kämpar dagligen med att nå toppen och inte falla tillbaka. jag tänker inte gå ut med hur detta hände eller varför jag hamna här det håller jag helst för mig själv men jag har mycket att stå mitt kast och ångra för vem vill vara sjuk i ätstörning, vem vill leva ett rent helvete och vem vill inte kunna leva ett normalt liv utan att uppnå perfektionism? INGEN kommer någonsin uppnå perfektionism endå och man kommer definitivt inte uppnå det genom att göra en förändring som man sen vill bara glömma och ångra.
har man väl gott ner några kilo så vill man bara gå ner ännu mer och det finns liksom inget mellanting, man blir tillslut blind för verkligheten och det enda man ser är att man är tjock, man är tjockare ju mer man går ner och man blir inte snyggare heller för med en ätstörning blir man aldrig nöjd. den vill sätta sån press på dig så den vill varken göra dig nöjd, glad, lycklig, känna dig fin, vacker eller smal. det enda du känner dig är tjock, fet, ful, äcklig, olyckig (fast man tror att man är lyckigare), sorgsen, trött, svag, arg och dum.
det är så lätt att ta sig ner men det är ännu svårare att ta sig upp, kan säga att det är ett rent helvete att ta sig upp för man är så fastklistrad vid sin ätstörning som man inte vill släppa. det blir tillslut ens bästa kompis och man lämnar inte bara en bästa kompis hur som helst, eller hur? hade jag vetat konsekvenserna vad som innebar detta så hade jag ALDRIG gjort såhär mot mig, min kropp och mitt psyke. för min kropp mår inte bra trotts att den börjar återhämta sig, mitt psyke är pajat och det tar sån ofantligt lång tid att bli helt klar i huvudet. jag tror jag får brottas med en del tankar hela livet och det är inte värt det.
de som väljer ätstörning framför ett friskt liv har något att förlora. dock vet jag inte riktigt än hur man lever ett friskt liv eftersom jag inte är det men varje gång jag är hemma på permission (från mitt behandlingshem) så försöker jag göra så roliga saker som möjligt och umgås med mina vänner som man har undvikit och inte orkat göra pga att man har varit så svag och inte heller orkat ta sig upp från sängen eller ut på roliga äventyr. jag har inte orkat göra mycket utan jag har mer tvingat mig själv att göra roliga saker för att bevisa att jag inte är så svag som jag själv tror vilket jag egentligen har varit. jag var tvungen att bli sjukskriven från skolan för jag inte orkade, säga upp mitt träningskort, fick massa förbud och ett cleant matschema att följa som jag totalt sket i. jag är fortfarnade sjukskriven från skolan och kan fortfarnade inte än hantera saker och ting med maten men det tar sån jäkla lång tid och även om jag blir utskriven från mitt behandlingshem så kommer inte jag vara frisk. jag kan inte hellre en hantera träningen på rätt sätt och jag vågar inte göra allt som jag själv önskade att jag vågade för min ätstörning säger stopp gör detta istället, gör inte så lyd mig! och tillslut blir man så trött på det att man inte orkar kämpa emot ätstörningen och jag har gett upp flera gånger men sen säger jag till mig själv att "fan felicia kämpa, vad har du att förlora". ja, vad har man egentligen att förlora? jag kan fortfarnade inte ta in allt som har med ett friskt liv att göra än för jag drar mig fortfarande åt ätstörningens liv. det är 50/50 och motivationen är så ostadig den kan bli. jag har så fin familj, släkt och vänner som stöttar mig så innerligt att jag vet inte hur jag ska kunna tacka dom i slutändan!!!!
kommentera om ni har några funderingar. tveka inte. jag är fortfarande svag så era kommentarer kommer inte göra mig svagare.
24/12 - 25/12 JULAFTON/ANNANDAG JUL
hur var eran julafton? min var riktigt mysig och lugn.
käkade jullunch hos farmor och farfar, alltså jag är inte mycket för julmat oså men ärligt deras julbord rockar verkligen. senare fram mot middag komm farmor och farfar hit och även mormor och morfar. vi åt lite enkla plockmatsrätter och hade det trevligt runt bordet. dock har jag känt mig sådär med humöret och leendet. mina tankar kring allt och ångesten har varit som ett pendlade tåg.
25/12
idag kom moster och familj och mormor och morfar hit på en liten julafton. fick fina födelsedagspacket och julklappar. åt god gryta och julgodis men är trött på julmaten och även om jag knappt rört julgodiset så vill jag inte se det. mys förmiddag och lunch! ska snart iväg och träffa Ida och sitta och sitta och mysa på hennes balkong med cigg och kaffe. jag kör på en cola zero också (livet!!!)
ett tung stadigt berg som inte vill falla
jag vill leva med dig tills jag dör, jag är inte villig än att släppa dig trotts du gör mig så illa att jag är tvungen att andas frisk luft i timmar. din kraft sveper över mig som en stark vindpust som inte går att vika undan och istället faller jag ner på marken pladask och får känna och lida av trygg smärta. smärtan, falskheten, rädslan och det svarta livet är mitt den är min trygghet, min närvaro som för tillfället inte vill vara frånvarande en sekund eller varken en minut mer. att känna dessa kraftiga känslor och tankar omkring sig ständigt är helt absurt jag menar, jag vet knappt hur det känns längre att inte känna något hemskt.
jag är så trött på att trycka ner mig själv, känna mig svag, känna mig ingenting eller ofta känna mig så jäkla svart. sjukdomen har blivit mitt liv, min bästa vän och min livskamrat tills vi båda dör och skiljs åt. jag trodde jag hade blivit starkare men delvis har jag det men det finns så otroligt mycket mer jag behöver jobba med för att bli friskförklarad och jag kommer då dras med detta länge i mitt liv tills allt är över. min motivation är så svag ibland att jag ibland packar ihop min väska för att vilig att lämna och åka någonannan stans för att inte känna så mycket mer än luft, mod och svävande styrka som kanske kan trilla ner lite på mig. jag vill inse att jag har blivit i bättre skick än jag var förut men min sjukdom ekar i mitt huvud att gå tillbaks till dit du egentligen vill vara och jag står och drar som ett rep fram och tillbaks "dit vill jag, nej dit vill jag, dit vill jag nej dit vill jag".
jag brukar gå ut ibland vid klipporna på det öppna vattnet och skrika "lämna mig ifred" men mitt fiende lyssnar inte på mig den kommer tillbaks lika snabbt som jag skrikit och spottat ut det.
dan före dan före dopparedan
idag är det alltså två dagar kvar till julafton, min julstrumpa hänger på dörren där den brukar hänga varje år (nostalgi), man blir inte för gammal för sånt likaså julkalendrar med choklad i blir man heller inte för gammal för eller julkalendern på tv. tycker det är mysigt och sitta och kolla på. har precis ätit en god familjefrukost som vi brukar äta på hegerna, skönt att jag får vara med nu när jag är hemma på permission också.
ska snart dra ut på en promenad, sen måste jag iväg och fixa mediciner. har sånt jäkla shoppingbegär på kläder att jag knappt kan hejda mig själv, ni vet sånt jobbigt begär att man knappt kan hålla fingrarna i styr när man går in i sin favoritbutik gahh så jäkla jobbigt men måster hålla i pengarna.
13/12-15/12
har haft en så galet bra helg. i fredags hade vi släktkalas, efter släktkalaset kom bästa tjejkompisarna och ett par killar hit på förkrök innan vi skulle dra oss till hotellet. vi hade så jäkla kul och väl påväg in till hotellet hände det lite händelser som jag aldrig kommer glömma herreguu så kul! anyway, inne på hotellet träffade var det kul men lite segt för ingen bra musik alls men träffade en massa trevligt folk, umgicks med fina och saknade vänner och försökte bara fira mig som 18 år och första utgången vilket blev lyckad (för min del).
imorgon åker jag tillbaks till behandlingscentret men om drygt en vecka så är jag hemma igen över hela jul oc nyår.
min dag som 18- åring
hade en mycket bra födelsedag igår. känndes dock inte som att jag blev 18 men hoppas på att det känns mer idag när jag ska ut på hotellet. fick det jag önskade mig en ghd- plattång sen fick jag en fin present av bästa tawwe och emma. goaste brudarna!
drog till skolan senare på kvällen för några i klassen skulle ha UF- mässa så träffade dom ett tag. så trevligt att träffa dom igen!
18 ÅR!!!
idag blir jag och min kära syster äntligen 18 år. vad jag har längtat efter denna dagen, känns så jäkla underbart att bli 18, få känna att man har lite mer frihet i livet. 17 år är verkligen den tråkigaste åldern. jag vill bara önska oss den bästa födelsedagen.
puss♥
en falsk otrygg vän som tog mig
"blinka, titta, kolla bort, fantisera och dröm hur ditt liv kan se ut just nu om du inte hade fallit- ist väljer du en falsk vän"
jag tänker varje dag på den dagen då jag lät spelet börja, jag visste ingenting jag visste inte vad innebörden var eller vad konsekvenserna komma skall. jag visste inte att jag bar på smärta varje dag, jag kunde liksom inte erkänna att jag mådde åt helvete. jag såg mig som att må hur bra som helst. smärtan utanpå gjorde ont och smärtan inombord gjorde svinont. jag kunde inte skratta, le eller få fram ord som jag ibland ville för jag blev mer och mer rädd för allt. jag blev inte rädd eller skrämd över det jag såg eller över det jag tänkte utan vad jag skulle göra eller vad som kommer att hända. jag hade fortsatt längre ner för jag orkade längre ner och jag orkade nå botten.
att var så strikt och rak mot sig själv är enkelt för man behöver inte tänk så mycket man tänker bara på de viktigaste sakerna och de som är oviktigt lämnar man sig bakom. om man tänker många månader framåt så har jag kämpat som ett djur för att ta mig upp och jag visste inte att de fick lov att vara såhär svårt eller att det skulle göra så fruktansvärt obehagligt ont. jag har aldrig haft såhär ont i hela mitt liv men jag har kommit en bra bit på vägen, jag var inte den jag var för fler flera månadersen, jag var inte den jag trodde jag aldrig skulle lämna men en dock är resan inte över för jag har en så fruktnsvärt lång bit kvar att bita i och ta mig igenom. jag kan inte svara på om jag är villig än att ta mig igenom detta med obehag och knytnävar mot ansiktet än, men jag funderar fortfarande på det dagligen och mitt enda svar blir- varför skulle inte jag kunna få tillbaks ett normalt liv med en fungerande individ inom dig som jag saknat i år?
det sjuka är att jag vill tillbaks till botten men samtidigt vill jag inte upp och nå toppen. ni som vet vad jag pratar om förstår precis vad jag menar och håller nog med mig fullständigt i det här. det jag vill säga att jag försöker dagligen att bli av med mina rädslor, utmana mig, våga tro, känna och sluta tänka så mycket men det är så in i helvete jäkla svårt att jag gråter tårar dagligen. jag vill inte må såhär jag vill må bra och kunna le, skratta utan att det vore som ett mörkt falskt leende. men har jag kommit såhär långt som jag är idag så ska jag fortsätta kämpa tills jag är vid det målet då jag verkligen känner att jag kan klara mig fast. jag tror inte jag kommer bli helt fri från allt detta men jag får istället lära mig och leva med det.
nu vet jag knappt själv vad jag har pratat om men kände bara att jag behlvde skriva detta.
#111
om två dagar fyller jag arton år och om fjorton dagar är det julafton.
det går så fort nu när väl månaderna är inne och när det är något speciellt som händer. snön har lagt sig med en tjockt lager överallt, kylan börjar komma mot det kallare hållet och det är så grått och trist ute. dimma över staden, man ser knappt ut för det är så dimmigt.
#98
jag går itu på mitten snart
jag orkar inte mer men jag måste kämpa
gör det bara, NU