När man inte orkar så skriker man ut ord som sårar, som svider i hjärtat och som undras om de orden är sanna. När jag var riktigt dålig så sa jag hela tiden att jag inte orkade mer och att jag inte orkar leva men jag gjorde liksom inget åt det eller jo, jag fortsatte svälta mig själv, förstöra min kropp och bli on the ground. Men jag menar jag gick inte och tog livet av mig trotts att jag hade sjuka tankar (fattar inte ens att jag skriver detta). Jag gjorde istället saker som gjorde ont på mig själv som kommer vara mina ärr för livet.
När man är sjuk så fungerar varken hjärna eller kropp och det enda man tänker på är mat, vikt, kalorier, kolhydrater, träning, mat, vikt kalorier, kolhydrater, träning osv osv. Detta mals i hjärnan 24 timmar i sträck dag in och dag ut. Du vaknar och tänker på mat, så fort du ätit tänker du på mat, så fort du ska gå och lägga dig tänker du på mat och likaså hur du ska göra dig av med maten du käkar, hur mycket ska jag få i mig, vad ska jag göra för att gå ner mer i vikt och självklart iallfall min, bästa vän, vågen. Varje gång jag hade ätit, druckit, varit ute och gått, varit på gymmet, kräkts, kissat så ställde jag mig på vågen och stod vågen - blev jag lycklig och stod vågen + så fick jag panikångest och gick ut och gick och inte åt, kompenserade något fruktansvärt och gjorde idiotiska saker som jag inte vill prta om. Eftersom jag aldrig drack vatten så vart jag så uttorkad i hela kroppen. Fortfarande väldigt dålig på att dricka vatten men dricker betydligt mer nu än vad jag gjorde då.
Idag var bara en sån kväll då jag tänkte på allt allt jag gjort/gör, hur jag vågade, hur ont jag haft/har, hur lätt det är att trilla men svårt att ta stora kliv tillbaka, hur dum man är, vilken liar man är, vilken looser man känner sig. Alla mål man skev upp, tänkte och skulle testa. Gråter jag bara tänker på det men innerst inne vet jag att detta inte är en lycklig väg att gå och man må tycka man är svinlycklig för man lyckas hålla sin ätstörning såpas jävla glad för man gör som den säger men fråga är. Är DU glad, den riktiga du? NEJ det är du verkligen inte och man är egentligen inte glad överhuvud taget i denna sjukdom. Man mår liksom inte som fina fisken som simmar i det fina vattnet utan man ÅT HELVETE och det gör jag fortfarande.
Den enda lyckliga vägen att gå är att leva ett friskt, normalt och fint liv tillsammans med vänner, familj, släkt och du ska kunna njuta av varje bit du äter och varje droppe du dricker. Livet är finare än en svår ätstörning eller hur? även om man kan tycka för stunden att livet är så mycket bättre med en ätstörning.
Jag har än då en lång bit kvar att kriga mot och trotts att jag har kommit en bra bit på vägen så är inte min resa slut än och jag vet inte när den kommer sluta heller.
Bara ett personlig inlägg som inte är riktat mot någon annan som ska triggas eller bli arga.
