När man verkligen försöker bli frisk och livet faller i kraschor ena dagen och i nån enstaka bit andra dagen. Ni ska veta att jag verkligen ger mitt allt för att bli frisk men när det kommer massa spärrar in i det hela så stannar min hjärna. Jag önska jag kunde göra allt jag ville, jag önska jag kunde äta vad jag ville utan ångest, jag önska jag kunde liksom få bara leva mitt gamla liv kanske inte direkt helt mitt gamla liv men ni fattar, endå en bit och vem i tusan vill inte det?

 

Det jag vill göra då som ja önskar är att liksom inte behöva tänka så mycket tex. Jag är i skolan när jag är hemma på permission och jag blir trött i hjärnar efter cirkus 30 minuter och även om jag vill vara kvar där sista 30 minutrarna så tar det emot för jag fattar ingenting och det gör så ont för ångest kommer som en stark vindpust som sveper in och inte går att hejda. Jag vill kunna sittar där med mina vänner och le och inte behöva tänka på mat, mig själv och allt som kretsar kring ätstörningen eller bli avundsjuk på alla andra som ens klarar av att ÄTA allt gott och dricka som jag äter och dricker men får sveriges jävla ångest. Jag vill kunna ta och göra allt utan ångest. Jag vill inte leva i en fyrkant full med ständig ond ångest för det gör så fruktansvär och jag vill inte vara kvar på Capio en minut längre än behövligt.