allt präglas om så mycket, är det inte det ena så är de det andra. jag är trött på att känna mig fast, instängd och oförlåten. du stänger inne mig som i ett mörkt rum med en svepande fas av oduglighet, missnöjdhet, glömsk och skräckslagen åh jag vill inte känna så jag vill känna mig duglig, nöjd (de kommer jag ALDRIG blir efter det här). 

att liksom hela tiden får känna en sårbar smärta som är så skör att det känns som en kniv mot handleden av smärta och det gör ont vill jag lova, det är en fruktansvärt obehaglig och ond känsla.

 

jag vill inte ha de där tvången jag måste göra annars får jag skam, jag vill inte ha massa måsten för annars får jag ångest, jag vill inte känna att detta kan jag inte äta för då blir jag tjock och jag vill inte heller känna att jag inte vill leva för att du har tagit över mig som egentligen inte är jag men som har blivit mig, som min identitet. en identitet släpper man inte bara hej vilt utan den tar tid att arbeta in och den tar tid att arbeta bort. men jag ska inte säga att jag inte gjort/gör framsteg jag försöker utamana mig hela tiden som är så töntiga utmaningar för er som inte är i situationen men som är otroligt jobbiga för mig. jag har varit hemma nu i 4 dagar och försöker hitta motivation, styrka och kraft hemmaifrån som jag kan ta med tillbaks där nere. men jag har inte riktigt hittat motivationen, styrkan finns inte för fem öre och kraften ja den har jag gett upp för ett bra tagsen.

 

oavsätt om jag är en ganska envisen person som vill så mycket så känns det så fel att jag inte tar mig upp med en gång och snabbare men jag vet vad som hindrar mig och jag vet vad som står och tynger ner mig som en 100 kg tyngd men jag kan inte få fram det.