jag satt där och bara stirrade, personalen pratade med mig men jag ville inte jag ville inget annat än att bara gå där ifrån och dölja tårarna men det var svårt. det var så svårt att undvika tårarna när jag satt där och såg allt. jag fick inget ord ur min mun det enda som lät var mina snyftningar och tårar som bara föll och föll ner i bordet. jag sa till mig själv flera gånger om och om igen det är normalt det är normalt det är normalt men hur många gånger jag än sa det så gick det inte in det var som att allt bara blev större. jag gick in till mitt rum, la mig i sängen sen blev allt kalabalik jag kunde inte hantera det jag kunde inte sluta gråta jag ville bara så försvinna genom jorden bort från allt och sväva bland molnen för att alla skulle slippa se mig och jag skulle sluta lida. jag satte på musiken i hörlurarna, det fick bli bon iver och kent. 

 

jag satte mig på balkongen, tände en ciggarett och bara andades in Varbergs luft men inget blev bättre visst jag blev lugnare men allt bara snurrade i mitt huvud, allt blev så mycket jobbigare när allt trädde fram.